4 år sedan morfar gick bort

Jaa du morfar... Om några timmar har du varit borta i fyra år. Fyra "långa" år. Känns som det inte alls är speciellt längesen. Och jag minns den dagen väl. Sen dess får jag alltid en olustig känsla när jag vaknar av att telefonen ringer. Och speciellt om det är hemtelefonen. Fast just den gången blev jag mest förbannad. Någon aphjärna ringer och väcker mig tidigt på morgonen, 30 minuter innan väckarklockan ska ringa. Jag skulle med kompisar till GeKås och sen åka vidare till Göteborg och gå på en examen-bjudning. Fick veta att du inte fanns längre.

Kvällen innan hade pappa och jag skjutsat hem dig från sjukhuset i Linköping där du legat en natt för de problem du hade med mage och matstrupe. När du kom hem ville du ha en macka och sen sova. Du skulle ta blodsockret men klarade inte av det. Jag fick göra det. Det senaste, och kanske även sista, glykos-provet jag tog blev på dig. Det var så högt att apparaten inte kunde mäta värdet. Men du ville bara vara ifred. Äta upp mackan och sen lägga dig. När du somnade så var det för att aldrig vakna mer. Kunde jag gjort något annorlunda? Jaa jag kunde ringt efter ambulans. Då hade du antagligen levt i några dagar till. Kanske en vecka. Tog jag rätt beslut att låta dig vara? Absolut.

Ju mer jag lär mig om min själv och min asperger, ju bättre förstår jag dig och dina idéer. Sjukligt fasta rutiner, rätt egensinnig, ville ha allt på ditt sätt. Klart att det medfört vissa besvär för mig, men inget i världen kan mätas med det arvet...! Du lever kvar i mig via dessa fixa idéer. Du var mer extrem än vad jag är men du skötte det hela fan så mycket bättre!

Du har det bättre nu än vad du hade det sista tiden här. Tycker inte jag gjorde mycket annat än sprang på apoteket åt dig. Undra vad folk tänkte egentligen, måste sett ut som jag skulle ha jordens party, med två stora apoteket-påsar :-) Men det var ju bara ditt sätt att försöka få en dräglig tillvaro.

Jag saknar dig!

Published with Blogger-droid v1.6.5