Dag 28 - Mina rädslor

Jag är rätt fjompig sådär. Det är otäckt och det är läskigt och det är obehagligt. Ofta nåt som helt saknar grund, jag har bara fått för mig att det är otäckt. Kan vara för att jag är en så trygg och stabil människa...

Men något som jag verkligen tycker är skitläskigt "på riktigt" är sprutor. Nålar, kanyler och såna grejer. Och det liksom bara kom. Stelkrampssprutan i fjärde klass gick hur bra som helst, jag var t.o.m glad att få gå in först (Andersson=högt upp på klasslistan) så jag fick det gjort, ställde mig vid dörren och gapade när allt var klart så att de utanför skulle få bli lite extra nödiga :) MPR-en i 6:an var lite värre. Satt utanför i en buske bra länge, men tillslut fick jag även den vaccinationen. Sen dess har det bara hänt något i huvudet. Jag har ALDRIG tagit ett blodprov när jag varit fullt medveten. I fingret har jag väl blivit stucken ett par gånger, men inte utan protester. Och i ärlighetens namn, det känns ju knappt...
När jag gick på Barn- och Ungdomsmedicin och vägrade gå in och väga och mäta mig för att de där prylarna var i provtagningsrummet så ansåg visst personalen där att något behövde göras. Jag fick träffa en "special-utbildad" sjuksköterska. Undra just vad den utbildningen bestod av, första gången vi träffades så skulle hon visa olika sorters nålar och förklara vad de användes till. Jag blundade, höll händerna för öronen och skrek, som spontan reaktion. Till slut sa hon "Näe Sandra, vi avbryter behandlingen, hör av dig när du är beredd att jobba med detta så försöker vi igen!". Jag vet inte när jag kommer bli beredd på att få 15 kanyler i olika färger och storlekar uppkörda framför näsan... "Men du får ligga ner så gör det inget om du svimmar!". Vaddå svimma?? Okej om jag gjorde det, då skulle det väl inte vara några som helst problem?? Men hjärtat stannar ju!...eller nåt...

Men undersköterska skulle jag absolut bli. "Man vänjer sig"... Jag gick tre års utbildning utan att någonsin hålla i en spruta. Enligt mig själv borde jag ha kuggats. Jag jobbade på sjukhuset, men det var aldrig tal om att behöva sticka nån, det var bara att förklara läget så de visste om det så kunde nån annan ta proverna! Sticka folk i fingrarna klarade jag av, så det gjorde jag i mängder istället :)

Jag ringde vårdcentralen för att höra om de kunde erbjuda nån slags terapi och jag hamnade på KBT (Kognitiv BeteendeTerapi) hos Lavinia. Det var inte så mycket "blod", men desto mer "svett och tårar" :) På ca 8 månader lärde jag mig att se en kanyl, hålla i en kanyl, vattna blommorna med den och sticka i en kudde.

Den här bilden hade jag ALDRIG kunnat titta på innan KBT'n

"Bota din fobi på 15 minuter!"... Skitsnack så det heter duga, vilket hon höll med om! :) Vi hann inte längre med terapin för hon fick barn sen.

Idag blir jag inte hysterisk när jag hör en provtagnings-vagn i korridoren på sjukhuset, men i mig sticks det minsann ingenting!! Jag tyckte inte ens det var pinsamt att vakna ur narkosen på intensiven bland cancer-patienterna när jag hade tagit blodprov i armen. Vaddå, det är som det är liksom, inget jag rår för! Alla har väl nåt de är rädda för och JAG har inte minsta förståelse för de som är rädda för höjder, spindlar, hundar, trånga utrymmen, getingar, att kräkas osv, jag tycker det urfånigt!! Men jag vet hur lite man rår för det.
Sen är det helt ologiskt för jag är ju tatuerad ett antal gånger (dock inte piercad..!) och jag har gjort alla möjliga saker med min kropp så VAD det egentligen är som är så vidrigt med just stick har jag ingen aning om!
To be continued, kan man väl säga, och hoppas på att man får fortsätta vara så "frisk" som man ändå är.

Jag skulle gärna "skärpa mig", om jag bara kunde...

Nautile

Vatten är en annan grej som jag har väldigt svårt för. Samma ologik där; skulle någon fråga om jag ville följa med ner till "Titanic" i en Nautile-farkost  så skulle jag inte behöva tänka speciellt länge, jag skulle vara på direkt! Men det skulle aldrig nånsin falla mig in att ta båten, åka rakt ut i Boren och hoppa i och bada... Vattnet i sig är väl inte så speciellt läskigt, jag kan ju bada i bassänger och sånt utan problem, men utomhus - fy vad äckligt!! Och det är ju inte så att jag går och tror att jag ska bli uppkäkad av en haj heller. Sitter i fönstret på "Cinderella" ibland och tittar ut, och får jag nästan som en svindel-känsla. Det är bara hisnande på nåt sätt. Många sätt att ta livet av sig på finns det, men de som väljer att hoppa från fartyg... Galningar!!

Annars så är vatten väldigt fint att titta på och jag gillar ju att åka båt och så, men att bada... Hoppa ner i det där tomma intet... Roa sig med det den som vill, men jag står över! :)