Sover i alla fall bra och Dag 30 - Det här saknar jag

Gomorron! Jädrar, det är kräm i nya medicinen jag fick, jag sover som en gris! När jag väl somnat... Och som Fredrik och jag pratade om igår, jag vaknar "utvilad". Egentligen märks det ju inte hur utvilad man är förrän man tar tag i något men när jag tagit innan medicin så har jag ju gått som nåt fysiskt halvdött i flera dagar efteråt, nu känner jag mig mer som vanligt när jag vaknar. Alltså psykiskt halvdöd :)

Dagens tema hänger ju nästan ihop lite med det igår. Jag saknar verkligen Gran Canaria - klimatet, stränderna, atmosfären, maten, nästan t.o.m folket :)

Det andra jag kommer på spontant är fotbollen. Och givetvis den tiden det fortfarande var roligt.

28/12-94. Vi har just vunnit Kenty-cupen

Vi vann cupen även året efter. Vid den här tiden var vi ett sammansvetsat gäng, vi tog hand om varandra, tyckte om varandra, alla respekterade varandra.

Sen, som trogna läsare vet vid det här laget, hände något. Efter ett tränarbyte så fanns plötsligt en grupp på 4-5 pers som var rent hatade. Precis ALLA såg vad som hände. Spelare, föräldrar, andra ledare i klubben. Man kan ju grunna sig halvt fördärvad över varför ingen reagerade. Föräldrarna till tjejerna i laget kan man kanske förstå på ett sätt, alla var förstås livrädda att just deras döttrar själva skulle hamna i den här utstötta gruppen, så det var ju slicka röv järnet som gällde. Och varför gjorde vi inget själva?? Jag minns en gång efter ännu en sån gång där träningen var inställd men man "råkat missa" att meddela detta till just oss fyra, så där stod vi och väntade på att någon skulle låsa upp omklädningsrummet, då gick vi upp till klubbens kansli på hemvägen, men då var det såklart stängt... Sen slutade "offren" en efter en och jag tror tillslut att det bara var jag kvar. Nåt år fanns ett juniorlag som jag fick spela med. Det började med att de var kort med folk så tränaren där frågade vår tränare om han kunde få låna några spelare. Och det var nästan som i gamla tider igen, alla var kompisar, hälsade när man kom, man pratade med varandra. Jag lyckades t.o.m på plan, började faktiskt näta igen :) Det hade inte riktigt tränaren räknat med så plötsligt blev det väldigt tyst från junior-laget. Sen hände något som återigen vanliga tränaren inte räknat med; att juniorlaget tog kontakt med mig personligen. "Vad synd att du var skadad/var borta i lördags, vi hade behövt dig!!". Ehh, va??? "Jaa det sa ******". Det finns visst väääääldigt många sätt att visa att man hatar nån på. Men efter det så frågade Janne som juniorlagstränaren hette, mig direkt om jag kunde vara med och spela match.
Sen uppfann min tränare något som kallades "talang-träning". Tror jag blev "uttagen" till det en gång. Men jag var med på killarnas talangträning desto oftare och var som "vem som helst". De hade sin träning före ett av våra pass och jag åkte i regel ner till planen direkt efter skolan så jag satt och tittade på. Det började med att de behövde hjälp med nåt, om de behövde en målvakt eller om de var en man kort eller nåt så tränaren där frågade om jag ville vara med. Sen körde jag två träningar varje tisdag, tror jag det var :) Tänk vad psykiskt sport kan vara ändå. Vad mycket bättre man presterar när man går in som vem som helst än när man vet att alla i princip hatar 'en och det spelar ingen roll vad man gör, man blir bänkad ändå!

Men tyvärr varar ju inget för evigt, juniorlaget fanns bara ett år, sen lades det ner i brist på folk. Det var bara att försöka hänga i i vanliga laget så gott det gick.
Här är två bilder från Gothia cup:

Har ingen aning om ifall jag är med på nån av bilderna. Men jag var gissningsvis bänkad.

Jag tror året var 1998 och det regnade nåt så inuttahelvete hela veckan. Här var ändå grusplanen ganska okej, vi spelade på en som var som lervälling. Sådär trevligt. Här mötte vi ett tyskt lag, ett sånt "fusk-lag" kan jag tycka, de hade gjort ett lag av de bästa i om det var hela västra Tyskland och åkt till Gothia med. Vi fick pisk med lite lätt 10-0 sådär. Sen kan man snacka om "coach-seger", men detta var helt klart en "coach-förlust". Marie och jag pratade en gång vart gränsen för förtal går i en blogg såhär men vaddå, jag nämner ju inga namn och ingen av de som var med kan ju liksom neka till att det hände. Stryk hade vi fått i vilket fall som helst, så bra var tyskorna, men kan hända att siffrorna varit lite snyggare om vi haft en tränare med. Visst, han stod vid kanten men det var också allt. Dagen innan hade det varit "tränar-träff" på Hotell Gothia så vi fick bokstavligen knacka liv i karln när vi skulle iväg på match. Ytterst rutinerat...

Så jaa, fotbollen saknar jag väldigt mycket. I alla fall på sätt och vis. Sen såklart mina djur som inte bor här: