Djurnära, slått över på psyket??

Då har man börjat på Djurnära då. Kändes lite sådär i måndags när jag stegade in och ingen hade en aning om att jag skulle komma :-/ Möttes av två fågelholkar. Sen kom Marie och allt blev mycket bättre! Jag lyckades ju redan första dagen… Skulle städa en hamsterbur. Tog ut hamstern och matskål och så, och när jag drog ur botten så såg jag 9 pyttepyttemå rosa skrynkliga små varelser kravla omkring. Hamstern hade fått bebisar!! Det blev lite lätt panik då man inte bör skilja mamman från ungarna. Men vi la över ungarna, gav mamman kött och ställde buren ifred på kontoret. Och igår när jag kom som levde alla 9 bebiarna fortfarande! Himla häftigt!! Jag trivs så himla bra på Djurnära! Andra dagen så kändes det som jag aldrig gjort annat! Det känns lite naturligare för mej att ge råd om kattsand och hundleksaker än om truckar, kullager etc Fast för det så trivs jag ju fortfarade kanon på Wallride!

Och sen, man är ju inte förvånad längre, så rinde min psykolog i tisdags och ska givetvis sluta… Som sagt, man blir inte ens förvånad. Så idag träffade jag henne för sista gången. Men förvånad blev jag när hon ordnat så jag ska få träffa läkare, pykolog och arbetsterapeut som gemensamt ska se om de kommer fram till något. Det är ju vad jag velat från början! Och läkaren är hon som jag hade i KBT-behandlingen och henne har jag tjatat om att få träffa igen. Så detta kan kanske bli bra…! Men jag förväntar mej ingenting, det är ingen idé.
Det är ganska mycket nu, som jag var inne på förra gången. Tandläkare, födelsedag etc, sen har man givetvis redan börjat älta julen… Vill bara åka iväg och slippa allt. Hoppas vi kan spara lite pengar så man kan ta en tripp utomlands i vår sen, skulle vara så skönt!!

Jag fattar inte alls vad det blivit med mej, jag har blivit så jädra "revir-ig"! Fan om nån kommer för nära eller så, jag blir galen! Eller om nån kommer in i MITT hem, MIN borg och ska pilla på MINA saker. Fattar inte varför det blivit så :-/ Tycker folk i allmänhet är obehagligt bara. Har ju alltid haft svårt med människor men nu är det nåt bedrövligt. Om nån skulle få för sej att hälsa på, jag får krypningar bara jag tänker på det. Så en födelsedag känns ju himla motiverande :-/ Är ju inte personerna i sej det är fel på, jag bara tycker det är obehagligt! Och nu är vi ju två som bestämmer vem och vilka som ska besöka. Får se, jag hoppas det går över snart! Jobbigt att absolut inte vilja ha folk hos sej :-/

Nu kommer snart min underbara älskling med mat till mej. Han är så snäll och fin, helt bara bäst!!

Ajöken