Ingen blogglust. Annars så är det helt enkelt så att det inte händer så mycket i mitt liv för tillfället. Jag knegar på bland leksakerna, nu har jag bara en månad kvar :( Sen får vi se vad det blir av mig. Och så längtar jag efter våren och sommaren!
Så mycket mer är det inte just nu. Väntar på någon form av besked från sjukvården, hur de tänkt gå vidare, OM de tänkt gå vidare.
Idag är det två år sedan vi fick hem Hedwig. Två år, det är inte klokt...!! Dock känns det inte som hon har vuxit så mycket och tur är väl det :) Hennes energi och fart och Sunes kroppshydda och kroppsuppfattning, hon hade fixat att vandalisera en cell i Kumla-bunkern...
Det var ungefär det. Mycket i skallen som jag inte vill ta här, det skulle bli lite väl tydligt hur vissa lyckas med att riktigt reta gallfeber på 'en, det tänker jag inte bjuda på.
Dusch och sova. Blev inte många timmars sömn i natt, hoppas på fler denna natt.
Tack Marie för kvällens trevliga fika! :)
Till er som på något sätt halkat in på enbart bloggen;
Jag har även en hemsida där jag skriver mera om vem jag är, om min Asperger, jag har mera bilder, jag berättar om resor jag gjort, skriver om mina djur, har en minnessida, en gästbok och mycket mycket mera!
Se sidan här!
måndag 31 januari 2011
lördag 29 januari 2011
"Utan dina andetag", lite morfar och lite djur
Okej älskling, KENT har gjort TVÅ bra låtar... Jocke Berg har sina bra sidor, bara han håller käften själv. I och för sig så blir det mesta som Måns Zelmerlöw gör bra så "Sverige" räknas knappt. Och definitivt inte när "Glada Hudik" eller vad nu mongo-gänget kallar sig är med, men denna är bland det bättre jag hört på senare tid:
Och tro det eller ej, detta är en jazz-sångerska... :)
Det var väl mest det jag hade att säga ikväll. Blev små-mobbad på jobbet för SSK's vinst över DIF men det får man väl bjuda på :) Vi har ju roligt i alla fall!
Och när jag kom hem lyckades jag hitta en plats på den markerade parkeringen så nu rör jag inte bilen förrän på måndag morgon då det är dags att åka till Linköping igen :)
Just ja, jag var ju uppe tidigt i morse, träffade Joakim kl 8. Träffade på en gammal kompis som städade uppe på Habiliteringen som trodde att jag jobbade där, när jag sa att jag var "inlagd" så blev han lite trälig, det får man väl ta som en komplimang :)
Mötet hos Joakim gick hur som helst bra! Eller bra och bra... Vi kom att prata om morfar (ganska relevant då det i princip var tatuerat "Aspergers syndrom" i pannan på honom) och Jocke hade aldrig sett mig så sprudlande glad som när jag pratade om morfar. Jag ser ju helst att vi tar upp jobbiga saker så jag blir ledsen, som jag har svårt med annars. Det där lät lite knasigt, visst fasen känns det inte kul att morfar inte finns längre, men vi fick vår tid. Han orkade inte mer, han hade gjort sitt. Jag fick vara med honom in i det sista, jag fick en ordentlig kram ungefär 9 timmar innan han gick bort och dagen innan det var jag med honom från 9 på morgonen till 22.30 på kvällen. Jag riktigt känner att ett bättre avslut kunde jag inte fått. Nu har jag bara minnen av honom som uppenbarligen gör mig "sprudlande glad" :) Han levde det asperger-liv som jag helst skulle vilja göra och även må bäst av (mormor är å andra sidan slutkörd och självmordskandidat så man kan väl säga att jag plockat godbitarna ur gottepåsen till släkt...), men förstår att det är omöjligt. Skulle inte inte ens vilja ha en ständig passopp som jag kan styra och ställa över, livet 2011 fungerar inte riktigt så.
Ju mer jag lär mig om hur jag själv fungerar, ju mer fattar jag hur han fungerade. Det som "vi" skrattar gott åt gällande honom känner jag igen mig själv i alltmer. Fasen vad folk kommer ha kul åt mig när jag inte finns längre, om de inte redan har det :)
Näe glad kan jag vara när som helst annars, men hos psykologen vill jag inte vara det. I och för sig så är det ju bara att åka till veterinären med ett av djuren så är man inte så jädra glad längre, har jag fått bekräftat... Hedwig och Sune fick vaccinations-kallelse härom dagen, är väl bara att ladda upp med näsdukar... :) Näe, riktigt SÅ illa är det faktiskt inte....ännu. Vaccinationer har jag vant mig vid, likaså kastreringar. Fast med första katten - Oliver - var det jobbigt, när allt var klart och jag fick komma in igen så bara låg han där. Min bebis...! Då blev det lite kämpande innanför ögonlocken. Men när han väl vaknade så studsade han ju upp! Nu fyra kastreringar senare tycker jag inte att det är så farligt när de blir lite drogade ett tag :)
Bör väl kanske vara mer nervös för mig själv, fan vet vad som händer. Ultraljud är väl att vänta härnäst då stickeriet gick sådär. Annars när det varit aktuellt med prover och så brukar jag alltid känna en viss skam efteråt, men det gör jag faktiskt inte nu. Det blev så tydligt att det faktiskt inte funkade, och att det inte bara var att "skärpa mig". Jisses, som jag skakade så riskerade jag ju att få nålen i örat eller i arslet och då försökte jag ändå att samarbeta. Jag klarade mig i alla fall LITE längre än vad Fredrik trodde att jag skulle göra :) Precis efteråt mådde jag skit, jag hade faktiskt föreställt mig att det faktiskt skulle kunna funka, men näe... Men det är som det är.
Tror jag lyssnat på klippet ovan ungefär 9 gånger under tiden jag skrivit nu och låten blir inte direkt sämre... För er som inte orkar/kan klicka upp det så kommer här lite av texten:
Och tro det eller ej, detta är en jazz-sångerska... :)
Det var väl mest det jag hade att säga ikväll. Blev små-mobbad på jobbet för SSK's vinst över DIF men det får man väl bjuda på :) Vi har ju roligt i alla fall!
Och när jag kom hem lyckades jag hitta en plats på den markerade parkeringen så nu rör jag inte bilen förrän på måndag morgon då det är dags att åka till Linköping igen :)
Just ja, jag var ju uppe tidigt i morse, träffade Joakim kl 8. Träffade på en gammal kompis som städade uppe på Habiliteringen som trodde att jag jobbade där, när jag sa att jag var "inlagd" så blev han lite trälig, det får man väl ta som en komplimang :)
Mötet hos Joakim gick hur som helst bra! Eller bra och bra... Vi kom att prata om morfar (ganska relevant då det i princip var tatuerat "Aspergers syndrom" i pannan på honom) och Jocke hade aldrig sett mig så sprudlande glad som när jag pratade om morfar. Jag ser ju helst att vi tar upp jobbiga saker så jag blir ledsen, som jag har svårt med annars. Det där lät lite knasigt, visst fasen känns det inte kul att morfar inte finns längre, men vi fick vår tid. Han orkade inte mer, han hade gjort sitt. Jag fick vara med honom in i det sista, jag fick en ordentlig kram ungefär 9 timmar innan han gick bort och dagen innan det var jag med honom från 9 på morgonen till 22.30 på kvällen. Jag riktigt känner att ett bättre avslut kunde jag inte fått. Nu har jag bara minnen av honom som uppenbarligen gör mig "sprudlande glad" :) Han levde det asperger-liv som jag helst skulle vilja göra och även må bäst av (mormor är å andra sidan slutkörd och självmordskandidat så man kan väl säga att jag plockat godbitarna ur gottepåsen till släkt...), men förstår att det är omöjligt. Skulle inte inte ens vilja ha en ständig passopp som jag kan styra och ställa över, livet 2011 fungerar inte riktigt så.
Ju mer jag lär mig om hur jag själv fungerar, ju mer fattar jag hur han fungerade. Det som "vi" skrattar gott åt gällande honom känner jag igen mig själv i alltmer. Fasen vad folk kommer ha kul åt mig när jag inte finns längre, om de inte redan har det :)
Näe glad kan jag vara när som helst annars, men hos psykologen vill jag inte vara det. I och för sig så är det ju bara att åka till veterinären med ett av djuren så är man inte så jädra glad längre, har jag fått bekräftat... Hedwig och Sune fick vaccinations-kallelse härom dagen, är väl bara att ladda upp med näsdukar... :) Näe, riktigt SÅ illa är det faktiskt inte....ännu. Vaccinationer har jag vant mig vid, likaså kastreringar. Fast med första katten - Oliver - var det jobbigt, när allt var klart och jag fick komma in igen så bara låg han där. Min bebis...! Då blev det lite kämpande innanför ögonlocken. Men när han väl vaknade så studsade han ju upp! Nu fyra kastreringar senare tycker jag inte att det är så farligt när de blir lite drogade ett tag :)
Bör väl kanske vara mer nervös för mig själv, fan vet vad som händer. Ultraljud är väl att vänta härnäst då stickeriet gick sådär. Annars när det varit aktuellt med prover och så brukar jag alltid känna en viss skam efteråt, men det gör jag faktiskt inte nu. Det blev så tydligt att det faktiskt inte funkade, och att det inte bara var att "skärpa mig". Jisses, som jag skakade så riskerade jag ju att få nålen i örat eller i arslet och då försökte jag ändå att samarbeta. Jag klarade mig i alla fall LITE längre än vad Fredrik trodde att jag skulle göra :) Precis efteråt mådde jag skit, jag hade faktiskt föreställt mig att det faktiskt skulle kunna funka, men näe... Men det är som det är.
Tror jag lyssnat på klippet ovan ungefär 9 gånger under tiden jag skrivit nu och låten blir inte direkt sämre... För er som inte orkar/kan klicka upp det så kommer här lite av texten:
Jag vet att du sover Känner värmen från din hud Bara lukten gör mig svag Men jag vågar inte väcka dig nu Jag skulle ge dig Allting du pekar på Men bara när du inte hör Vågar jag säga så Jag kan inte ens gå Utan din luft i mina lungor Jag kan inte ens stå När du inte ser på Och genomskinlig grå blir jag Utan dina andetag
Så håll nu lite extra om den som är bredvid er i bingen just ikväll. En fruga, ett barn, en vän, ett husdjur, en försupen polare, vad fasen...! Jag är aspergare (Rättare sagt - jag är Sandra!), jag har inte många vänner och definitivt så kramar jag inte vem som helst, så jag vet vad jag pratar om. Det är inte lätt, men ändå...
torsdag 27 januari 2011
Hockey, tre rövhål och storlarm på Ikano
En kortis mest för att visa att jag lever!
Ska alldeles strax i duschen. Tur att vi inte har några nära grannar för var jag kommer svära på att varmvattnet är slut...!! Kom precis in från kylen, har varit på Cloetta center och sett Linköping tvåla till Skellefteå med 2-0. Matchen var ungefär lite rolig som siffrorna... Det "roligaste" var när vi skulle ut i en paus och såg att några gick upp för trappan istället för nerför, där stora majoriteten gick. Fan vad smart, en genväg, tänkte vi och följde efter! Väl uppe kom en dryg "ordningsman i skolan" till vakt och petade till på mig; "Hur gammal är du??". Jag var inte riktigt beredd på det så det blev mest "Öhh, va??", "Jaa, har du åldern inne för att vara här??". Vi hade visst kommit till "Sky bar"... "Jag är 26...". TUR för honom att jag inte var mer sinnesnärvarande, kan jag säga. Jävla rövhål...
På tal om rövhål så spånar jag på ett nytt kontroversiellt blogg-inlägg, jag tycker det är kul att skriva såna! Vad kan och "får man skriva och inte skriva? På Motala tidnings hemsida fick man dock INTE kommentera en artikel med att det inte är ett dugg tragiskt när en människa dör som fått för sig att göra inbrott i en av veterinärstationens bilar och sen skjuta i sig häst-avlivningsvätska... Vi får väl se om det blir nåt inlägg om det längre fram!
Och som rövhål #3 så har kärring-helvetet till slapp-fisa här fått för sig att riktigt jävlas med oss. Fick veckans andra p-bot idag... Så det vette fan vad vi ska göra. Sälja bilen eller flytta ungefär, detta funkar inte. Det är så vansinnigt vansinnigt jättetramsigt så det finns inte. Och idag var det ännu en ny förseelse jag gjort mig skyldig till, tror det var den fjärde... Snacka om att inte ens själv ha koll på vad som gäller...! Okej om jag stod i vägen, okej om jag stod där på eftermiddagarna när bilar åker där (men näe då, då är de platserna upptagna av pizzerians 3 "utkörningsbilar", resterande 2 står där jag fick böter i måndags, undra hur många lappar de får...), men jag står över natten, det är inte en bil på området!! Förutom på de parkeringsplatser som finns, de är fulla. Om inte av bilar så av uppskottad snö, skitsmart... Jävla paragrafryttar-fitta är vad det är!! Vore det inte bättre att hålla koll nere i stan, där folk verkligen står i vägen och parkerar på handikapp-platser och allt vad det är?? Nån som är lite praktiskt lagd som skulle kunna koppla in lite ström i vindrutetorkarna...? Tills dess så får jag väl göra som de önskar; ställa mig vid bilen, vifta med en pinne, säga "abrakadabra" och "simsalabim" och lite sånt och knäppa med fingrarna och se om nåt händer, för vad ska jag göra??
Idag blev det stor-larm på Ikanohuset. jag stod vid datorn och ritade skyltar när det började tjuta. Så säger de i högtalarsystemet att p.g.a "tekniska problem" så måste byggnaden utrymmas, vi skulle se till att alla kunder kom ut och sen gå ut och ställa oss så långt bort från byggnaden som möjligt. Som tur var så hade vi inte många kunder inne just då. Lite halv-läskigt att inte veta vad som händer, jag menar självmordsbombare anställs väl snart via arbetsförmedlingen och Skäggetorp ligger bara på andra sidan gatan, så vem vet... Så vi stod och väntade, dels var det så satans kallt och sen måste vi ju visa vilka som hörde till leksaksaffären så det blev lite "Huvud, axlar, knä och tå" och även "Krokodilen i bilen". Behöver jag säga att vi hade vansinnigt kul..?? :D Efter ett tag fick vi gå in igen och så vitt jag vet så var det bara en övning. Ingen polis eller brandkår eller nåt dök upp och inte exploderade kåken heller. Men rätt häftigt att se hur en utrymning går till! Och detta är ju förhållandevis ett litet köpcentrum, tänk t.ex. Nordstan...
Nu dusch som sagt, sen sova. Kom på att jag ska träffa Joakim kl 8 imorrn.
Ska alldeles strax i duschen. Tur att vi inte har några nära grannar för var jag kommer svära på att varmvattnet är slut...!! Kom precis in från kylen, har varit på Cloetta center och sett Linköping tvåla till Skellefteå med 2-0. Matchen var ungefär lite rolig som siffrorna... Det "roligaste" var när vi skulle ut i en paus och såg att några gick upp för trappan istället för nerför, där stora majoriteten gick. Fan vad smart, en genväg, tänkte vi och följde efter! Väl uppe kom en dryg "ordningsman i skolan" till vakt och petade till på mig; "Hur gammal är du??". Jag var inte riktigt beredd på det så det blev mest "Öhh, va??", "Jaa, har du åldern inne för att vara här??". Vi hade visst kommit till "Sky bar"... "Jag är 26...". TUR för honom att jag inte var mer sinnesnärvarande, kan jag säga. Jävla rövhål...
På tal om rövhål så spånar jag på ett nytt kontroversiellt blogg-inlägg, jag tycker det är kul att skriva såna! Vad kan och "får man skriva och inte skriva? På Motala tidnings hemsida fick man dock INTE kommentera en artikel med att det inte är ett dugg tragiskt när en människa dör som fått för sig att göra inbrott i en av veterinärstationens bilar och sen skjuta i sig häst-avlivningsvätska... Vi får väl se om det blir nåt inlägg om det längre fram!
Och som rövhål #3 så har kärring-helvetet till slapp-fisa här fått för sig att riktigt jävlas med oss. Fick veckans andra p-bot idag... Så det vette fan vad vi ska göra. Sälja bilen eller flytta ungefär, detta funkar inte. Det är så vansinnigt vansinnigt jättetramsigt så det finns inte. Och idag var det ännu en ny förseelse jag gjort mig skyldig till, tror det var den fjärde... Snacka om att inte ens själv ha koll på vad som gäller...! Okej om jag stod i vägen, okej om jag stod där på eftermiddagarna när bilar åker där (men näe då, då är de platserna upptagna av pizzerians 3 "utkörningsbilar", resterande 2 står där jag fick böter i måndags, undra hur många lappar de får...), men jag står över natten, det är inte en bil på området!! Förutom på de parkeringsplatser som finns, de är fulla. Om inte av bilar så av uppskottad snö, skitsmart... Jävla paragrafryttar-fitta är vad det är!! Vore det inte bättre att hålla koll nere i stan, där folk verkligen står i vägen och parkerar på handikapp-platser och allt vad det är?? Nån som är lite praktiskt lagd som skulle kunna koppla in lite ström i vindrutetorkarna...? Tills dess så får jag väl göra som de önskar; ställa mig vid bilen, vifta med en pinne, säga "abrakadabra" och "simsalabim" och lite sånt och knäppa med fingrarna och se om nåt händer, för vad ska jag göra??
Idag blev det stor-larm på Ikanohuset. jag stod vid datorn och ritade skyltar när det började tjuta. Så säger de i högtalarsystemet att p.g.a "tekniska problem" så måste byggnaden utrymmas, vi skulle se till att alla kunder kom ut och sen gå ut och ställa oss så långt bort från byggnaden som möjligt. Som tur var så hade vi inte många kunder inne just då. Lite halv-läskigt att inte veta vad som händer, jag menar självmordsbombare anställs väl snart via arbetsförmedlingen och Skäggetorp ligger bara på andra sidan gatan, så vem vet... Så vi stod och väntade, dels var det så satans kallt och sen måste vi ju visa vilka som hörde till leksaksaffären så det blev lite "Huvud, axlar, knä och tå" och även "Krokodilen i bilen". Behöver jag säga att vi hade vansinnigt kul..?? :D Efter ett tag fick vi gå in igen och så vitt jag vet så var det bara en övning. Ingen polis eller brandkår eller nåt dök upp och inte exploderade kåken heller. Men rätt häftigt att se hur en utrymning går till! Och detta är ju förhållandevis ett litet köpcentrum, tänk t.ex. Nordstan...
Nu dusch som sagt, sen sova. Kom på att jag ska träffa Joakim kl 8 imorrn.
tisdag 25 januari 2011
Besök på punktionsmottagningen och allt däromkring. Lite shopping på Ikano också.
Idag var det alltså dags. Och trots min "tuffhet" (Jag har god lust att bara säga FAN TA ER!!!! men det gör jag inte för det är inte speciellt snällt...) så gick det åt skogen. Såklart. Egentligen så var det väl väntat, vet inte varför jag föreställt mig annat och indirekt målat upp nåt slags hopp hos mig själv, även om jag förnekade det in i det längsta. Så här i efterhand så är jag riktigt besviken. Och man försöker hitta saker att skylla på, men i slutänden så blir det bara patetiskt.
För att dra historien från början till slut så var jag och Fredrik inne på US strax innan 13. Fick komma in till en överläkare, hon var ryska (tror jag) och hade knähöga stövlar och inte för att jag har fördomar men hon såg ut som nåt helt annat än en läkare... :) Hon klämde under armen på mig och sa till sköterskan att lägga på emla (gång på gång får jag bekräftat vilket värdelöst shit det är, att man ens sänker sig till den nivån och använder det..!!) på två ställen. TVÅ ställen..?? Jaja, än så länge allt lugnt i själen. Ut i väntrummet igen och sitta där i närmare en timme. Och det var inte riktigt hälsosamt, för under tiden kom andra patienter till mottagningen. Och deras diskussioner hade jag helst sluppit... "Jag fick SEX SPRUTOR!! De fick sticka FYRA GÅNGER innan de träffade rätt! Jag har haft cancer där och där. Jag gjorde biopsi på levern en gång. Min mammas mosters brors granne fick en knöl under armen som han dog av." lite typ så. Tack men nej tack...
En sköterska kom och ropade upp någon som antingen var smart nog att inte svara, annars så var personen i fråga helt enkelt inte där, "Nähe, då tar vi Sandra istället då!". Den innan hade säkert låtit bli att komma dit på ren jävelskap... Och vad hände sen? Ärligt talat så minns jag knappt, det är ganska dimmigt. Tyvärr inte svimma-dimmigt, utan snarare ångest-dimmigt. Vart är närmaste flyktväg?? Finns det nåt man kan göra för att komma undan, finns det nån giftig växt eller nåt i rummet som man kan käka upp lite snabbt?? Händerna hade redan börjat förstå vad det var frågan om och skakade så jag hade stora problem med knapparna i koftan. Sen skulle jag säga personnumret. Och jag brukar ha problem med nummerföljder i vanliga fall... 840411 kunde precis lika gärna ha blivit 140814 eller kanske 481104... Ingen protesterade i alla fall så jag sa väl rätt till slut. Sen dög det inte att sitta på britsen längre, jag skulle absolut ligga. Och då var det kört. Kunde inte ha armen ovanför huvudet, direkt fick jag andnöd och den åkte ner lika snabbt igen, skakade så det skramlade i britsen, tog väl ungefär 280 andetag i minuten. Då kom det fram att läkaren här på vårdcentralen visst missat en liten, men ganska viktig detalj... "Har du nål-ångest??" sa läkaren. "*Nick*". "Har du gjort punktion förut?". "*Skak skak på huvudet*". "Det känns ungefär som....Har du tagit blodprov??". "*Skak skak*". "Men...Har du inte??". Och med mig diskuterade kohuvvet till allmänläkare NARKOS!!?? Vi "försökte" ett par gånger, men det var bara att glömma. Kunde absolut inte ligga still. Så sa de att om jag inte ligger stilla så finns risken att de sticker fel och gör mig illa, kan ju säga att det inte blev lättare att ligga stilla då... Inte röra mig, inte röra mig, INTE röra mig... Försök att INTE tänka på en apelsin om jag säger åt er att INTE tänka på en apelsin... Då började läkaren och sköterskan ifrågasätta vad jag gjorde där, varför jag inte fått göra ultraljud istället, det är ju lika effektivt det! ULTRALJUD??? Och här låg jag och mådde.....mindre bra... Tyckte t.o.m att jag hörde en viss irritation i rösten gentemot läkaren som remitterat mig just dit... Det kändes ganska bra, mitt i allt :) De kom fram till att det inte var så stor idé att ge sig på att stickas så jag fick sätta mig upp igen. Precis när jag kommit upp så kände jag att "Nu spyr jag" men orkade inte bry mig om det. Men som tur var så gjorde jag inte det :) Men det satt en klump i halsen ganska länge efteråt. På med tröjan igen och denna gång fick Fredrik hjälpa till med knapparna, annars hade jag väl stått kvar och pillat med det där än... Har aldrig varit med om att händerna skakat så pass, fan vad snuskigt!!
Så näe... Det är som det är, jag gav det en chans, det funkade inte. "Positivt" är väl att det inte är jag som medvetet tramsar, kroppen lever sitt eget liv. Idag sa JAG inte "Nej", jag tänkte att jag fasen måste ge det hela en seriös chans. Jag sa för övrigt inte någonting. Tror jag inte. Men lika fasen så skakade britsen. Jag vet att jag försökte koncentrera mig på att inte börja tjuta för börjar man med det hulkandet så håller man ju på sen och då kan man inte ligga still av den anledningen. Och jag tror att jag lyckades hålla tillbaka det mesta i alla fall :)
Läkaren och sköterskan var verkligen jättebra, de kunde inte gjort på nåt annat sätt. Och definitivt inte om de inte ens visste hur illa det verkligen var. De blev inte tjuriga eller försökte med några "övergrepp" eller så (Haha, mitt i allt så kom jag att tänka på "Vilken tur att jag inte är katt, då hade de bara 'hämtat en kollega'..."...! :D). Som sagt så blev de snarare konfunderade över varför läkaren på vårdcentralen skickat mig just DIT, var ju inte direkt det smidigaste för någon... De såg att jag inte mådde bra och försökte verkligen göra det bästa av det hela!
Nu får vi se hur det blir. Ett svar från punktionsmottagningen till Lyckornas vårdcentral, jag hoppas för läkarens skull att han inte ringer till mig sen... Jag har vissa synpunkter. Men ultraljud är väl att vänta härnäst. Tur att jag inte är så värst kittlig under armarna...
Så hur känns det då...? Besviken, som sagt. Ett nederlag och bakslag, absolut. Jag hoppades på att nåt hänt i skallen eftersom jag inte ens var nervös förrän i väntrummet, när emla-salvan smetats på. Och visst, inställningen var det väl inget fel på egentligen, jag gick in i rummet och la mig snällt på britsen (om än en smula motvilligt, men lite sjåpig har man väl rätt att vara...), men sen hände saker som jag inte riktigt styrde över. Vill ju inte riktigt bli fastbunden på britsen.
Och som den "spinnare" man är så spinner man givetvis vidare. Hur klarar man sig genom livet med detta?? Om man nu skulle få för sig att skaffa ungar nån gång, det är ju bara att glömma! Skulle nån börja trilskas med nålar och helvete, jag skulle nog råka ta livet av mig, om inte annat rent impulsivt. Och nån gång blir man sjuk så man inte kommer undan, vem vet jag kanske redan är det, vad gör man då??
Ikväll tänker jag i alla fall dränka mina sorger och bli full och jag är redan på god väg!
 |
| Tycker vi INTE om...! |
 |
| KRAM till er alla!! |
Efter US tog vi en repa till Tornby. Rusta, Team Sportia, Chilli, Nordic, och sen även Ikanohuset. Gick in till vännerna på Lekia och pratade av mig lite, de är för go'a där! (Kan inte förstå varför Fredrik sa "TVÅ 'Sandra Andersson' på samma ställe...!" efter att ha träffat Cilla och Mange där idag. Nånting säger mig att det inte var Cilla han syftade på... :D) På Cubus hade de rea, Fredrik shoppade loss. Jag köpte jeans som givetvis inte var på rea, men de var sköna ändå :) Kom på att jag fasen behöver jeans, har kommit in i en sån period igen att de flesta byxorna har vuxit ifrån mig. Ändå så är jag ju långt ifrån "size zero" om man säger så... Nu har jag hur som helst ett par jeans som passar! :)
Sedan blev det inget mer investerat på Ikanohuset, förrän vi kom till Ikea... Där hittar man ALLTID en hel del mer eller mindre nödvändigt. Idag blev det främst lampor och ljus. Vi är väl mörkrädda här :)
Sen åt vi på MAX, det måste man göra när man är i Linköping. Eller jaa, kanske inte varje gång man är där, då skulle jag ganska snart inte gnälla över att jeansen är för stora längre... :) Men när Fredrik är med till Linköping, då blir det MAX! :D
Nu är det handboll, och fast Sverige möter Danmark och inte t.ex. Sydafrika så ser det ändå rätt "mörkt" ut... En dag som denna så får jag faktiskt hålla en låg nivå, så det så!
Återkommer med hur det gick för Oliver hos veterinären så snart jag vet... Min lille pisse!! ♥ Han var säkerligen mycket duktigare hos doktorn än vad matte var...
måndag 24 januari 2011
Monterat sulky, lampa till bilen, Oliver ska opereras och LÖN
Idag är det bara 11 månader kvar till julafton! Kanske bäst att börja planera julklappar...!
Fast på jobbet är det allt annat än jul-rusch. Säga vad man vill men jag trivs bättre när det är lite fart på't, ganska logiskt så känner man sig mer nyttig när man gör någonting. Nu är det liksom mera "Babyavdelningen måste fyllas på, vem av oss tre ska göra det..??". Men idag har jag för första, och kanske även enda :), gången i livet monterat ihop en BRIO Spin. Alltså en sån här:
Sen gick jag ju längre idag. Men det var inte så blodigt. Vi har så kul när vi jobbar så tiden bara går :)
Efter jobbet åkte jag till OKQ8 och handlade en lampa till bilen. Vore ju hemskt retligt att råka på farbror blå igen utan att ha åtgärdat det. Och även om jag tittade bland vanliga glödlampor till att börja med så var det inte så svårt att hitta rätt lampa. Högg en H4 och frågade för säkerhets skull damen i kassan (Varför blir man spontant skeptisk när det står en tant i kassan på en mack..??); "Den här funkar till en gammal Corolla va??". "Njaa, det beror på, en del av de nya har ju börjat med H7 (När började vi diskutera musik..??) nu!", men vi kom fram till att min -91:a inte gick under "en del av de nya" :) Sen skulle jag sätta i lampan. Jag fnulade och skruvade och hade mig, blev mer och mer ilsken. Har ju aldrig gjort det där innan, visste inte vad jag vågade dra i, hur pass mycket våld man vågade använda. Konstaterade på plats att jag har två stycken automobil-experter (Inget annat duger när man ska byta en lampa..!!) i min umgängeskrets, men ingen av dem var riktigt läge att ringa just då. Så jag fick dunka igen huven och åka hem... Väl hemma så fick jag efter ett tag lite vägledning av Micke på telefon så jag gick ut och försökte igen. Men det var ett jädra mickel med det där, ont i nyporna hade jag och kallt var det så Fredrik fick komma ut och hjälpa till. Så efter mycket om och men var lamp-skrället bytt så nu ser bilen på båda ögonen igen! :)
Imorrn ska Oliver operera munnen så då blir det till att vara nervös igen. Fast kan väl kanske vara lite skönt så jag slipper gå och tänka på mitt egna kommande äventyr. Det börjar dra ihop sig...
Imorrn är det även lön! Har inte fått lön sen i somras, vänjer man sig någonsin vid känslan när man öppnar ett lönekuvert..?? :) Jag har ju inte jobbat så vansinnigt många timmar men de kronorna som det blev är ju i alla fall ren bonus! Nu har jag ju spenderat en del här i början av januari, men hade jag sparat allt så hade jag dragit in ganska bra den här månaden, nästan så Gran Canaria kom flygande innanför ögonlocken... :) Men nu har det istället blivit en del annat, får hoppas att det kan bli lite reskassa nästa månad istället :)
söndag 23 januari 2011
Helgen...
Ännu en lugn helg.
Igår satt jag med virknålen och "Rederiet" hela dagen. Så idag känns det i fingrarna...
Idag har jag varit hos Anna på ljusparty.
Jaa, det var min helg det! :)
Och som en liten parentes: Igår hade Fredrik köket. Då blev det baconlindad ost- och skinkfylld kycklingfilé med hemmagjord klyftpotatis och tzatziki. Idag hade jag köket. Då blev det El Maco & co... Alla kan ju inte vara bra på allt, så enkelt är det! :)
Näe ikväll var det segt, har inget att skriva. Handbollsframgångar har vi ju haft, hipp hurra... :)
Från och med imorrn jobbar jag en timme längre på dagarna. Känns ju nödvändigt... Men men, det är väl bara att se glad ut. Dock vet jag därmed att även Lan FK enbart ägnade sig åt bullshit, det var så väldigt vackert att JAG ska känna efter, JAG ska bestämma takten, men nu hade John fått FK i röven och då var det bara att öka timmarna, oavsett hur jag mår och vad jag tycker. Vi ska "testa"... Känns jättebra att vara nån slags laboratorie-råtta. De ser hellre att jag rasar och förstör det jag jobbat upp än att behålla nuvarande kapacitet och öka när jag själv känner att det är okej. Med allt som varit på senaste, och som fortfarande är, så kan jag väl inte påstå att jag är tipptopp direkt. Krasst uttryckt - att jobba gratis (en sak om det var JOBB) känns inte så värst prioriterat när man t.ex. har knölar i bröstet. Jag ska hålla igång 50%, alltså 20 timmar i veckan. Min dag börjar när jag lämnar min borg och går utanför dörren och slutar när jag kommer innanför dörren. I grova drag 9.00-16.15 fyra dagar i veckan, det är alltså ungefär 29 timmar i veckan... Men så långt tänker de inte riktigt. Nu blir det jobb mellan 10 och 16.30 fyra dagar i veckan. Nån träning är bara att glömma :( Är ju tur att jag trivs på stället i alla fall! Mjukstartar lite med tre dagar den här veckan, en dag ska ju tillbringas på US.
Just ja, på torsdag blir det hockey igen, har fått biljetter från Motala tidning. Linköping - Skellefteå. Topp-match, verkligen... :) Men det är kul att gå på hockey!
Igår satt jag med virknålen och "Rederiet" hela dagen. Så idag känns det i fingrarna...
Idag har jag varit hos Anna på ljusparty.
Jaa, det var min helg det! :)
Och som en liten parentes: Igår hade Fredrik köket. Då blev det baconlindad ost- och skinkfylld kycklingfilé med hemmagjord klyftpotatis och tzatziki. Idag hade jag köket. Då blev det El Maco & co... Alla kan ju inte vara bra på allt, så enkelt är det! :)
Näe ikväll var det segt, har inget att skriva. Handbollsframgångar har vi ju haft, hipp hurra... :)
Från och med imorrn jobbar jag en timme längre på dagarna. Känns ju nödvändigt... Men men, det är väl bara att se glad ut. Dock vet jag därmed att även Lan FK enbart ägnade sig åt bullshit, det var så väldigt vackert att JAG ska känna efter, JAG ska bestämma takten, men nu hade John fått FK i röven och då var det bara att öka timmarna, oavsett hur jag mår och vad jag tycker. Vi ska "testa"... Känns jättebra att vara nån slags laboratorie-råtta. De ser hellre att jag rasar och förstör det jag jobbat upp än att behålla nuvarande kapacitet och öka när jag själv känner att det är okej. Med allt som varit på senaste, och som fortfarande är, så kan jag väl inte påstå att jag är tipptopp direkt. Krasst uttryckt - att jobba gratis (en sak om det var JOBB) känns inte så värst prioriterat när man t.ex. har knölar i bröstet. Jag ska hålla igång 50%, alltså 20 timmar i veckan. Min dag börjar när jag lämnar min borg och går utanför dörren och slutar när jag kommer innanför dörren. I grova drag 9.00-16.15 fyra dagar i veckan, det är alltså ungefär 29 timmar i veckan... Men så långt tänker de inte riktigt. Nu blir det jobb mellan 10 och 16.30 fyra dagar i veckan. Nån träning är bara att glömma :( Är ju tur att jag trivs på stället i alla fall! Mjukstartar lite med tre dagar den här veckan, en dag ska ju tillbringas på US.
Just ja, på torsdag blir det hockey igen, har fått biljetter från Motala tidning. Linköping - Skellefteå. Topp-match, verkligen... :) Men det är kul att gå på hockey!
lördag 22 januari 2011
Hinseberg nästa?? och i shopping-tagen
Idag har jag inte stått på rätt sida lagen helt och hållet...
Det började i morse. P-böter IGEN. Nu börjar de fasen bli riktigt fåniga. Klockan 9, inte en bil ute, i alla fall inte i vårt område, folk har inte så värst många ärenden till en bio, en pizzeria eller en kinesrestaurang vid den tiden, men tydligen så var det någon nitisk fan som ansåg att jag stod så pass i vägen att jag skulle bli skyldig kommunen 400:-. Jamen varför inte... Och inte har bostadsbolaget svarat på mitt mail heller. Vart gör man av bilen?? Kan ju inte gärna trolla bort den...
Sen ikväll så skulle vi hem till mor och far. Jag kör ca 10 mil fram och tillbaka till Linköping varje dag, men när jag ska ett par kilometer, då jädrar står farbror blå mitt i vägen med något som ser ut som en nödraket i handen. Bara att stanna. Och konversationen löd ungefär enligt följande:
-Jag stoppade dig därför att du har ett trasigt lyse fram.
-Har jag?? (Hade jag inte en aaaaaning om....)
-Japp, vänster fram.
-Aj fan, det får jag fixa då.
-Det får du göra. Ta ett djupt andetag och blås i röret så länge du orkar.
-*Blåååååååååås*
-Kan jag få se på körkortet?
-*Rotar i fickorna* Det har jag tyvärr inte med mig, det ligger i den andra jackan.
-Jaha. Körkortet ska man ha med sig, annars blir det böter vet du...
-Jasså... (Också det en nyhet....)
-Vad har du för personnummer?
-840411-xxxx
-Bilen är inte registrerad på dig...
-Näe, den står på min mamma.
(Nu är det nästan att jag börjar känna mig kriminell på riktigt)
-Din mamma? Okej... Har du pass?
-Ehh, jaa, men inte med mig...
-Näe, men du har ett?
-Ja.
De försvinner och letar i sin dator, hittar mig och kollar så att jag är jag...
-Okej. Fixa lyset och ha med dig körkortet hädanefter.
-Absolut!
Stackars mig, var ju knappt ett rätt där. Fast jag var ju i alla fall nykter, alltid nåt :) Hade konstapeln varit på taskigt humör så kunde det blivit en dyr kväll för mig. Ibland undrar jag på allvar om man inte har lite fördel av att vara bortkommen tjej... :)
Fast en ganska dyr dag har det varit ändå. Men en massa bra saker har jag investerat i! Jag fick för mig att studsa in på Team Sportia efter jobbet. Träningsbyxor och linne - 199:-. Ordentligt kap! Och sen vinterskor. Jag är ju inget större fan av kängor och sånt, men nu hittade jag gympaskor i Gore-tex. Perfekt!! Och ibland är det bra att ha pygmé-fossingar, 249:- gick dojjorna på. Jag tyckte att ordinarie pris på 499:- var billigt... Så nu slipper jag förhoppningsvis blöta och kalla fötter resten av vintern! :)
Åkte hem till Motala, gick ner på stan, hämtade ut paket på Pressbyrån. Har planer på ett nytt kärringgöra-projekt så det var "lite" garn :) Skulle gå till Fredrik och gick förbi Dressmann på vägen. Där hade de ombyggnads-rea. Så en vanlig dragkedjetröja fast med teddyfoder - 100:-... Och den är suveränt skön, känns som något jag kommer flytta in i! :) Så jaa, idag har jag shoppat loss ordentligt :) Det händer ju inte så ofta, så kvinnlig är jag...
Nu är det läggdags, hoppas jag inte drömmer mardrömmar om poliser...
Det började i morse. P-böter IGEN. Nu börjar de fasen bli riktigt fåniga. Klockan 9, inte en bil ute, i alla fall inte i vårt område, folk har inte så värst många ärenden till en bio, en pizzeria eller en kinesrestaurang vid den tiden, men tydligen så var det någon nitisk fan som ansåg att jag stod så pass i vägen att jag skulle bli skyldig kommunen 400:-. Jamen varför inte... Och inte har bostadsbolaget svarat på mitt mail heller. Vart gör man av bilen?? Kan ju inte gärna trolla bort den...
Sen ikväll så skulle vi hem till mor och far. Jag kör ca 10 mil fram och tillbaka till Linköping varje dag, men när jag ska ett par kilometer, då jädrar står farbror blå mitt i vägen med något som ser ut som en nödraket i handen. Bara att stanna. Och konversationen löd ungefär enligt följande:
-Jag stoppade dig därför att du har ett trasigt lyse fram.
-Har jag?? (Hade jag inte en aaaaaning om....)
-Japp, vänster fram.
-Aj fan, det får jag fixa då.
-Det får du göra. Ta ett djupt andetag och blås i röret så länge du orkar.
-*Blåååååååååås*
-Kan jag få se på körkortet?
-*Rotar i fickorna* Det har jag tyvärr inte med mig, det ligger i den andra jackan.
-Jaha. Körkortet ska man ha med sig, annars blir det böter vet du...
-Jasså... (Också det en nyhet....)
-Vad har du för personnummer?
-840411-xxxx
-Bilen är inte registrerad på dig...
-Näe, den står på min mamma.
(Nu är det nästan att jag börjar känna mig kriminell på riktigt)
-Din mamma? Okej... Har du pass?
-Ehh, jaa, men inte med mig...
-Näe, men du har ett?
-Ja.
De försvinner och letar i sin dator, hittar mig och kollar så att jag är jag...
-Okej. Fixa lyset och ha med dig körkortet hädanefter.
-Absolut!
Stackars mig, var ju knappt ett rätt där. Fast jag var ju i alla fall nykter, alltid nåt :) Hade konstapeln varit på taskigt humör så kunde det blivit en dyr kväll för mig. Ibland undrar jag på allvar om man inte har lite fördel av att vara bortkommen tjej... :)
Fast en ganska dyr dag har det varit ändå. Men en massa bra saker har jag investerat i! Jag fick för mig att studsa in på Team Sportia efter jobbet. Träningsbyxor och linne - 199:-. Ordentligt kap! Och sen vinterskor. Jag är ju inget större fan av kängor och sånt, men nu hittade jag gympaskor i Gore-tex. Perfekt!! Och ibland är det bra att ha pygmé-fossingar, 249:- gick dojjorna på. Jag tyckte att ordinarie pris på 499:- var billigt... Så nu slipper jag förhoppningsvis blöta och kalla fötter resten av vintern! :)
Åkte hem till Motala, gick ner på stan, hämtade ut paket på Pressbyrån. Har planer på ett nytt kärringgöra-projekt så det var "lite" garn :) Skulle gå till Fredrik och gick förbi Dressmann på vägen. Där hade de ombyggnads-rea. Så en vanlig dragkedjetröja fast med teddyfoder - 100:-... Och den är suveränt skön, känns som något jag kommer flytta in i! :) Så jaa, idag har jag shoppat loss ordentligt :) Det händer ju inte så ofta, så kvinnlig är jag...
Nu är det läggdags, hoppas jag inte drömmer mardrömmar om poliser...
torsdag 20 januari 2011
Ni får TRO vad ni vill, ni får HOPPAS vad ni vill, men kom inte att påstå att ni VET!!
Ett inlägg där jag inte menar att direkt peka ut någon men några kommer säkert att ta åt sig. Vill bara förklara hur jag tänker och känner så att det inte blir några hard feelings "på riktigt" för det är inte riktigt meningen.
För det första så är jag aspergare. Det finns inget som är så totalt meningslöst som "socialt småprat", om man frågar mig. Varför ens fråga om läget när man ändå egentligen inte bryr sig?? Jag ser direkt igenom ifall folk säger något bara för att "man ska" eller för att man verkligen bryr sig. Ibland blir det en kombination. Någon bryr sig men väljer att säga något som man tror förväntas av 'en.
Så nu inför biopsin så haglar ju hejaropen. "Det kommer gå så bra! Du är så modig! Du fixar det lätt! Jag tror på dig!" osv osv. Tack men nej tack. Jag blir bara förbannad. Eller näe, egentligen ledsen. Känner mig näst intill hånad. Här kommer folk som inte har en aning om hur jag är, hur jag fungerar, vad jag har för känslor och tankar, och tilldelar mig en massa egenskaper som jag inte har. "Jag VET att du kommer klara det!". Och HUR I HELA HELVETET kan du veta det????? "Du är så stark!!". Ehh, okej, det är jag...?? Källa på det tack! Googla på "stark" och jag tror faktiskt inte att zebra-armar, alldeles för mycket sprit och alldeles för mycket lugnande tabletter kommer upp som första träff riktigt. Jag är kanske stark på nåt vänster, jag har varit med om mycket och kommit undan någorlunda lindrigt, men att tro att man kan koppla ihop psykisk styrka (kan även kallas vanlig jävla envishet) med fobier, det blir sällan riktigt logiskt. Snarare väldigt orättvist mot mig. Mina resultat av försök till provtagningar hittills är inte så jättteimponerande. De gånger jag inte varit drogad eller halvdöd så är det ingen som har lyckats få in en nål i mig. Det har istället blivit hysterisk gråt, muskelspasmer och ångest. Jag som är så "modig"...?? För några år sen var det förjävligt. Höll på att spy (på riktigt så var det "uppe och vände") på bussen till skolan när personen framför mig slog upp en tidning som visade en person som vaccinerades. Gick ut och bölade (första och enda gången på gymnasiet...) när klasskompisarna tog blodsocker på varandra, kunde inte se patienters droppnålar utan att må dåligt. Efter KBT så kan jag nu se en spruta, hålla i en spruta, vattna blommorna med en spruta och sticka in en spruta i saker. Dock inte i hud. Visste ni det, ni som vet så förbaskat mycket om mig?? Nu vet ni. Står ni fast vi att jag tar en nål i armhålan med en klackspark...?
Men om jag skulle gå på er bullshit... Tänk om jag skulle banga nu då, när jag fått höra hur vansinnigt duktig och stark jag är och vilken baggis det är med biopsier, hur kommer jag må efteråt då...?? Misslyckad och värdelös är ju bara förnamnen. Och jag kommer undra vad som gick fel. Vad är det för fel på mig? Men som tur är så vet jag att det inte är mig det är fel på i detta läget, det är er. Det är ni som är nonchalanta och pratar mest för ert eget samvetes skull.
Det finns säkert de som är precis tvärtemot mig, de som inspireras och eggas av folks kommentarer, men där har vi skillnaden mellan rädsla och fobi. Att kunna och inte kunna styra över vad som händer. Jag är rädd för vatten. Jag HATAR vatten. Jag har sagt många gånger att jag inte för några pengar i världen skulle kunna tänka mig att ta båten och åka rakt ut till mitten av Boren (en dypöl mellan Motala och Borensberg) och sen hoppa i och bada, aldrig i helsike!! Men visst fasen skulle jag kunna göra det om jag fick tillräckligt med anledning till det. Som när vi natt-badade i Råssnäs när Pernilla fyllde år förra hösten. Slänga sig i iskallt kolsvart vatten från bryggan. Det känns otroligt, men då var det bara att blunda och tänka på nåt annat och skratta åt hur mesiga alla andra var som inte vågade. (Och JA, lite berusad var jag, men inte så det störde...)
Men när det sitter riktigt djupt rotat. När någon säger till mig att "bita ihop och stålsätta mig" när det handlar om sprutor, personen i fråga skulle lika gärna kunna säga åt mig att flyga. "Men flyg då, jag VET att du klarar det, du är så duktig!!". Jaa, kunde jag så skulle jag hemskt gärna flyga. Men något i kroppen säger ifrån. Jag kan klättra upp i ett träd och känna att jag är bäst i världen, det skulle ändå inte sluta lyckligt. Jag kan lägga mig på en brits och känna att jag är bäst i världen, det händer ändå saker i/med skallen och kroppen som jag inte rår på. Jag håller inte på och "fjantar" för att jag tycker det är kul... Detta är verkligheten jag lever i. Sen finns det hjälpmedel. Jag kanske hittar en fallskärm där jag sitter i trädet. Jag kommer ner helskinnad. Jag kanske råkar på en jättestabil och pedagogisk sköterska. Jag klarar mig helskinnad så när som på lite blod fattigare. Dock har jag inte träffat på någon än, men jag tror absolut att de finns!
Jag förstår såklart att folk menar väl och vill vara snälla, men näe, det blir helt motsatt effekt. Det är antagligen jag som tänker sju steg för långt i vanlig ordning, men that's me. Bespara mig hejarklacksramsorna, ett "Lycka till" räcker väldigt bra! Ett neutralt "Hoppas det går bra!". För att HOPPAS kan man absolut göra, det gör jag också, men att påstå att man VET nåt... FAN vad irriterad jag blir!! Jag har ingen aning om hur random person reagerar hos tandläkaren/läkaren/på gyn/på uppkörningen/på en tenta, varför skulle jag då få för mig att säga "Jag VET att du kommer klara din tenta, för du är SÅ duktig!!". Jag har inte en aning, personen i fråga kanske inte ens öppnat böckerna...
Och på tal om tandläkaren, som när jag skulle operera bort en visdomstand (märks det att en fattas...??): "Jaa, JAG är inte ens orolig för jag VET att du kommer fixa det LÄTT!". Okej, vad EXAKT grundar du det på då första försöket slutade i totalt kaos; en galen tandläkare (som blev HSAN-anmäld) och en hysterisk och sönderskuren Sandra. Men tanden satt kvar. Och även inför den gången fick jag höra hur jävla modig jag var... Så hur kan du VETA att jag kommer fixa detta lätt denna gång...?? Tell me. Syssling med Saida?
Så snälla, gör mig inte arg och ledsen. Jag går in i detta med inställningen "Går det så går det, går det inte så går det inte!". Det är liksom inget mer med det. JAG har inga större förväntningar, jag vet hur det varit tidigare, jag vet på ett ungefär hur oddsen är, jag vet hur jag känner just för tillfället. Ibland har jag bra stunder, ibland usla stunder. Ibland samarbetar kropp och knopp, ibland motarbetar de varandra å det grövsta. Jag kanske träffar jättebra folk på mottagningen. Jag kanske råkar på jordens stolpskott. Varför ska då nån annan ha förväntningar?? Håll tummarna för att allt ska gå bra, då blir jag jätteglad! Men kom inte med en massa falska och rent kränkande (jag avskyr ordet och försöker att inte använda det i onödan) påståenden.
Så så tänker och känner JAG. Inga hard feelings åt något håll, hur ska ni veta..?? Det är jag som inte förstår mig på er värld, hur man "ska" bete sig för att fungera och anses normal. Men jag försöker förstå er, då kan väl ni försöka förstå mig också? Så möts vi lite på halva vägen?
Dagen i övrigt... Lekia. Från och med måndag ska jag gå en timme längre på dagarna. Jag HOPPAS det går bra, inte att det KOMMER gå bra, jag har inte en aning... Har fyllt på olja i bilen, ätit middag och tittat på handboll. Nu är det bara duscha och sussa kvar!
För det första så är jag aspergare. Det finns inget som är så totalt meningslöst som "socialt småprat", om man frågar mig. Varför ens fråga om läget när man ändå egentligen inte bryr sig?? Jag ser direkt igenom ifall folk säger något bara för att "man ska" eller för att man verkligen bryr sig. Ibland blir det en kombination. Någon bryr sig men väljer att säga något som man tror förväntas av 'en.
Så nu inför biopsin så haglar ju hejaropen. "Det kommer gå så bra! Du är så modig! Du fixar det lätt! Jag tror på dig!" osv osv. Tack men nej tack. Jag blir bara förbannad. Eller näe, egentligen ledsen. Känner mig näst intill hånad. Här kommer folk som inte har en aning om hur jag är, hur jag fungerar, vad jag har för känslor och tankar, och tilldelar mig en massa egenskaper som jag inte har. "Jag VET att du kommer klara det!". Och HUR I HELA HELVETET kan du veta det????? "Du är så stark!!". Ehh, okej, det är jag...?? Källa på det tack! Googla på "stark" och jag tror faktiskt inte att zebra-armar, alldeles för mycket sprit och alldeles för mycket lugnande tabletter kommer upp som första träff riktigt. Jag är kanske stark på nåt vänster, jag har varit med om mycket och kommit undan någorlunda lindrigt, men att tro att man kan koppla ihop psykisk styrka (kan även kallas vanlig jävla envishet) med fobier, det blir sällan riktigt logiskt. Snarare väldigt orättvist mot mig. Mina resultat av försök till provtagningar hittills är inte så jättteimponerande. De gånger jag inte varit drogad eller halvdöd så är det ingen som har lyckats få in en nål i mig. Det har istället blivit hysterisk gråt, muskelspasmer och ångest. Jag som är så "modig"...?? För några år sen var det förjävligt. Höll på att spy (på riktigt så var det "uppe och vände") på bussen till skolan när personen framför mig slog upp en tidning som visade en person som vaccinerades. Gick ut och bölade (första och enda gången på gymnasiet...) när klasskompisarna tog blodsocker på varandra, kunde inte se patienters droppnålar utan att må dåligt. Efter KBT så kan jag nu se en spruta, hålla i en spruta, vattna blommorna med en spruta och sticka in en spruta i saker. Dock inte i hud. Visste ni det, ni som vet så förbaskat mycket om mig?? Nu vet ni. Står ni fast vi att jag tar en nål i armhålan med en klackspark...?
Men om jag skulle gå på er bullshit... Tänk om jag skulle banga nu då, när jag fått höra hur vansinnigt duktig och stark jag är och vilken baggis det är med biopsier, hur kommer jag må efteråt då...?? Misslyckad och värdelös är ju bara förnamnen. Och jag kommer undra vad som gick fel. Vad är det för fel på mig? Men som tur är så vet jag att det inte är mig det är fel på i detta läget, det är er. Det är ni som är nonchalanta och pratar mest för ert eget samvetes skull.
Det finns säkert de som är precis tvärtemot mig, de som inspireras och eggas av folks kommentarer, men där har vi skillnaden mellan rädsla och fobi. Att kunna och inte kunna styra över vad som händer. Jag är rädd för vatten. Jag HATAR vatten. Jag har sagt många gånger att jag inte för några pengar i världen skulle kunna tänka mig att ta båten och åka rakt ut till mitten av Boren (en dypöl mellan Motala och Borensberg) och sen hoppa i och bada, aldrig i helsike!! Men visst fasen skulle jag kunna göra det om jag fick tillräckligt med anledning till det. Som när vi natt-badade i Råssnäs när Pernilla fyllde år förra hösten. Slänga sig i iskallt kolsvart vatten från bryggan. Det känns otroligt, men då var det bara att blunda och tänka på nåt annat och skratta åt hur mesiga alla andra var som inte vågade. (Och JA, lite berusad var jag, men inte så det störde...)
Men när det sitter riktigt djupt rotat. När någon säger till mig att "bita ihop och stålsätta mig" när det handlar om sprutor, personen i fråga skulle lika gärna kunna säga åt mig att flyga. "Men flyg då, jag VET att du klarar det, du är så duktig!!". Jaa, kunde jag så skulle jag hemskt gärna flyga. Men något i kroppen säger ifrån. Jag kan klättra upp i ett träd och känna att jag är bäst i världen, det skulle ändå inte sluta lyckligt. Jag kan lägga mig på en brits och känna att jag är bäst i världen, det händer ändå saker i/med skallen och kroppen som jag inte rår på. Jag håller inte på och "fjantar" för att jag tycker det är kul... Detta är verkligheten jag lever i. Sen finns det hjälpmedel. Jag kanske hittar en fallskärm där jag sitter i trädet. Jag kommer ner helskinnad. Jag kanske råkar på en jättestabil och pedagogisk sköterska. Jag klarar mig helskinnad så när som på lite blod fattigare. Dock har jag inte träffat på någon än, men jag tror absolut att de finns!
Jag förstår såklart att folk menar väl och vill vara snälla, men näe, det blir helt motsatt effekt. Det är antagligen jag som tänker sju steg för långt i vanlig ordning, men that's me. Bespara mig hejarklacksramsorna, ett "Lycka till" räcker väldigt bra! Ett neutralt "Hoppas det går bra!". För att HOPPAS kan man absolut göra, det gör jag också, men att påstå att man VET nåt... FAN vad irriterad jag blir!! Jag har ingen aning om hur random person reagerar hos tandläkaren/läkaren/på gyn/på uppkörningen/på en tenta, varför skulle jag då få för mig att säga "Jag VET att du kommer klara din tenta, för du är SÅ duktig!!". Jag har inte en aning, personen i fråga kanske inte ens öppnat böckerna...
Och på tal om tandläkaren, som när jag skulle operera bort en visdomstand (märks det att en fattas...??): "Jaa, JAG är inte ens orolig för jag VET att du kommer fixa det LÄTT!". Okej, vad EXAKT grundar du det på då första försöket slutade i totalt kaos; en galen tandläkare (som blev HSAN-anmäld) och en hysterisk och sönderskuren Sandra. Men tanden satt kvar. Och även inför den gången fick jag höra hur jävla modig jag var... Så hur kan du VETA att jag kommer fixa detta lätt denna gång...?? Tell me. Syssling med Saida?
Så snälla, gör mig inte arg och ledsen. Jag går in i detta med inställningen "Går det så går det, går det inte så går det inte!". Det är liksom inget mer med det. JAG har inga större förväntningar, jag vet hur det varit tidigare, jag vet på ett ungefär hur oddsen är, jag vet hur jag känner just för tillfället. Ibland har jag bra stunder, ibland usla stunder. Ibland samarbetar kropp och knopp, ibland motarbetar de varandra å det grövsta. Jag kanske träffar jättebra folk på mottagningen. Jag kanske råkar på jordens stolpskott. Varför ska då nån annan ha förväntningar?? Håll tummarna för att allt ska gå bra, då blir jag jätteglad! Men kom inte med en massa falska och rent kränkande (jag avskyr ordet och försöker att inte använda det i onödan) påståenden.
Så så tänker och känner JAG. Inga hard feelings åt något håll, hur ska ni veta..?? Det är jag som inte förstår mig på er värld, hur man "ska" bete sig för att fungera och anses normal. Men jag försöker förstå er, då kan väl ni försöka förstå mig också? Så möts vi lite på halva vägen?
Dagen i övrigt... Lekia. Från och med måndag ska jag gå en timme längre på dagarna. Jag HOPPAS det går bra, inte att det KOMMER gå bra, jag har inte en aning... Har fyllt på olja i bilen, ätit middag och tittat på handboll. Nu är det bara duscha och sussa kvar!
onsdag 19 januari 2011
Kallelse, trött, bassäng och kärlekskrank hund
Jaa då så, då var man efterlyst...
Suck och stön. "Se det som en erfarenhet!" som min klassföreståndare på gymnasiet skulle ha sagt! Frågan är bara vilken typ av erfarenhet det blir... Och som det är nu så har jag ingen aning. Förr hade jag kört lappen tre gånger i en dokumentförstörare och gått efter "Det som inte syns finns inte". Nu känns det mest...."Jaha". Jag kanske är så undermedvetet inställd på att vägra när det börjar bli lite hett om öronen. Jag har inte tänkt ringa och kräva narkos. Däremot så for det genom skallen att man kanske skulle be om en sån där gosig mängd Stesolid som gjorde att jag sjöng "Idas sommarvisa" hos käkkirurgen... :) Men vi får se, ska jag få sånt godis så får jag ju inte köra bil och åker jag aldrig buss (nykter) annars så tror jag att jag skippar det även när jag ska till Punktionsmottagningen... Sen kanske proverna skulle visa lite märkliga värden...? :) Går mest och väntar på att det ska sjunka in i skallen vad de verkligen ska ta sig till med mig...
Annars så tillbringas den mesta tiden under täcket nu. Vill inte vara uppe, har inget att göra uppe. Idag har jag dock varit och fått håret bortslitet från benen och sen varit på bassängträning. Lyckades med konststycket att somna i bassängen när jag låg på mage, vad tycks om det...! Sandra är trött... Och en sovsäck och ett stormkök så flyttar jag nog in i duschen på sjukgymnastiken, jädrar vad varmt och gött det är!! Kan stå där hur länge som helst! Här hemma är "termostaten" i botten på "varmvatten" men lika fan är det inte speciellt varmt och kallare blir det ju längre man står där. Annars så var bassängträningen jobbig idag. Har ju inte varit där på några veckor, kan kanske vara det. Sen blir jag helt enkelt stressad av "konstiga" människor. Tyvärr, men så är det. Folk säger att djur är oberäknerliga, men vad är inte en utvecklingsstörd person..?? Kommer man få en puss eller en snyting liksom. Vet i och för sig inte vilket som vore värst. Bäst blir om alla bara håller sig på sin kant. Men min lilla "bubbla" var väldigt liten idag, höll helst armar och ben så nära kroppen som möjligt, inga utsvävningar i onödan.
Nu ska jag strax till Marie och fika. Det blir trevligt, är ju ett tag sen sist! Fast det kommer nog kännas rätt konstigt utan Izza, hon har ju alltid funnits där och dampat sig :(
Just ja, på tal om damp, här har vi då kärlekskranka Elliot, han ville så gärna åka till sin tjej i Vadstena... :)
Suck och stön. "Se det som en erfarenhet!" som min klassföreståndare på gymnasiet skulle ha sagt! Frågan är bara vilken typ av erfarenhet det blir... Och som det är nu så har jag ingen aning. Förr hade jag kört lappen tre gånger i en dokumentförstörare och gått efter "Det som inte syns finns inte". Nu känns det mest...."Jaha". Jag kanske är så undermedvetet inställd på att vägra när det börjar bli lite hett om öronen. Jag har inte tänkt ringa och kräva narkos. Däremot så for det genom skallen att man kanske skulle be om en sån där gosig mängd Stesolid som gjorde att jag sjöng "Idas sommarvisa" hos käkkirurgen... :) Men vi får se, ska jag få sånt godis så får jag ju inte köra bil och åker jag aldrig buss (nykter) annars så tror jag att jag skippar det även när jag ska till Punktionsmottagningen... Sen kanske proverna skulle visa lite märkliga värden...? :) Går mest och väntar på att det ska sjunka in i skallen vad de verkligen ska ta sig till med mig...
Annars så tillbringas den mesta tiden under täcket nu. Vill inte vara uppe, har inget att göra uppe. Idag har jag dock varit och fått håret bortslitet från benen och sen varit på bassängträning. Lyckades med konststycket att somna i bassängen när jag låg på mage, vad tycks om det...! Sandra är trött... Och en sovsäck och ett stormkök så flyttar jag nog in i duschen på sjukgymnastiken, jädrar vad varmt och gött det är!! Kan stå där hur länge som helst! Här hemma är "termostaten" i botten på "varmvatten" men lika fan är det inte speciellt varmt och kallare blir det ju längre man står där. Annars så var bassängträningen jobbig idag. Har ju inte varit där på några veckor, kan kanske vara det. Sen blir jag helt enkelt stressad av "konstiga" människor. Tyvärr, men så är det. Folk säger att djur är oberäknerliga, men vad är inte en utvecklingsstörd person..?? Kommer man få en puss eller en snyting liksom. Vet i och för sig inte vilket som vore värst. Bäst blir om alla bara håller sig på sin kant. Men min lilla "bubbla" var väldigt liten idag, höll helst armar och ben så nära kroppen som möjligt, inga utsvävningar i onödan.
Nu ska jag strax till Marie och fika. Det blir trevligt, är ju ett tag sen sist! Fast det kommer nog kännas rätt konstigt utan Izza, hon har ju alltid funnits där och dampat sig :(
Just ja, på tal om damp, här har vi då kärlekskranka Elliot, han ville så gärna åka till sin tjej i Vadstena... :)
tisdag 18 januari 2011
måndag 17 januari 2011
Trött, "Sexnovell - del 3", handboll och ordentlig svacka
Är så förbaskat trött. Har svårt att komma upp på mornarna, går i min egna lilla värld, tycker allt bara känns irriterande. Kanske sliter jobbet på kroppen mer än jag velat känna efter. För fan, jag går 50%...!! Med en viss restid, visst, men ändå! Stöp i säng med fleecetröja och pyjamaspyxor så fort jag kommit hem. Skulle precis till att somna när Monica ringde och frågade om jag kunde tänka mig att åka in till Vadstena ikväll igen. Så jag gick upp och klädde på mig. Dels vill jag ju att det ska bli ordentligt gjort när någon vill låna honom och hade jag somnat så hade det inte blivit nån sömn i natt.
Även idag var han helt stollig när jag hämtade honom! Han måste verkligen fatta vad det handlar om! Jag filmade honom när han bar sig åt som mest, men det klippet lägger jag in när jag inte bloggar från mobilen.
Och idag gick det desto bättre. Tror det tog ungefär tre minuter från att vi kom innanför dörren och tog av oss skorna tills hans hade fått in en fullträff så det var bara för oss att slå oss ner mitt på golvet och stödja hundarna medan de satt ihop. 25 minuter tog det idag. Så nu vore det väl fan om det inte blev ordentligt gjort! :-)
När allt var klart så fick Elliot nåt slags lycko-endorfin-rus eller liknande. Han for runt, upp i soffan, ner på golvet, upp i sängen, la sig raklång på satinöverkastet, rullade runt, ålade sig. Efter ett tag kom även Humlan upp i sängen och då började det stora puss-och-kram-kalaset. Där skulle man varit beredd med filmkamera... Vad de mös de där två, buffade och bökade, la tassarna om varandra, de riktigt hånglade :-)
Till slut lugnade de ner sig lite och då tog jag bilden här ovan :-) Elliot och söta Humlan har after-sex.
Sen åkte vi hem! Hoppas på att det ploppar ut ett gäng ulliga gulliga filurer om ett par månader!
Var hemma precis lagom till handbollen. Och jag tycker det är rätt skönt att folk, enligt Facebook, inte har värre problem i livet än att "Familjen Annorlunda" utgår en måndag till förmån för en av Sveriges VM-matcher. Herregud, säger jag bara...!! Men men, skönt som sagt om folk inte har värre problem än så. Jag lyckades somna i pausen, var ju duktigt... Fast missade bara två minuter av andra halvlek.
Nu har jag krupit ner under täcket för andra gången idag, hoppas på att somna inom kort! Imorrn måste jag försöka släpa mig iväg till spinningen. Känns inget kul alls för tillfället, kroppen funkar inte, det är jobbigt att behöva åka iväg när man äntligen kommit hem och det känns inget roligt nånstans! :-( Men jag hoppas det blir bättre snart, har en "liten" svacka just nu och det känns som det mesta kvittar, det skrämmer mig att jag inte ens orkar bry mig om att de tänker köra in en lång nål i armhålan på mig inom en antagligen ganska snar framtid. Borde inte kunna sova eller slappna av alls med den vetskapen...
Published with Blogger-droid v1.6.5
söndag 16 januari 2011
Halkig söndag och "Sexnovell - del 2"
Tog sovmorgon även idag. Upplysningsvis så kan Fanta Exotic framkalla skallebank... Men men, måste väl ruska om bland hjärncellerna ibland!
Idag skulle ju Elliot träffa Humlan igen. Åkte ner till mor och far för att hämta honom. De var i full färd med att ge Oliver hans medicin. Tror inte han uppskattade det så värst mycket...
Elliot var helt galen, undra om han hade på känn vad som väntade. Eller om han bara hade trevliga minnen från senast :) Han hoppade och studsade, skällde, "pratade", tittade på mig med sina stora bruna ögon, och när vi väl skulle åka så skulle han t.o.m upp på byrån och hämta kopplet själv :) Och inte brydde han sig om att mor och far sa hej då åt honom, han skulle bara UT och in i bilen, fort som fan :)
Gick en sväng med hundarna i Vadstena, och jädrar vad halt det var på vägarna!! Nu är det ju sådär riktigt mysigt väder, vattendiken där det inte ska vara några vattendiken, genomsurt och klafsigt och som sagt snorhalt. Ett under att man inte plaskade i och bröt nåt. Blir jättespännande att åka ut med bilen imorrn... Och gärna lite minusgrader på detta också...
I början av promenaden så var Elliot väldigt intresserad av Humlan, men efter ett tag upptäckte även han att om han inte koncentrerade sig på vart han satte fötterna så skulle han också fara i backen och bli blöt, så han gick så fint så :)
Men vi hann inte mer än in så hade han ställt upp sig så ståtligt bakom henne. Snusk-jycke där... Men han hade lite svårt att "hitta rätt" så vi försökte hjälpa dem. Inte det absolut lättaste... Efter ett tag trodde vi att han var där han skulle och han körde slut på sig totalt, på alla sätt och vis, för att inte bli alltför detaljerad :) När vi skulle kolla om de satt ihop så upptäckte vi att han siktat rätt dåligt. De satt inte ihop nånstans och Humlan var kladdig på benet och golvet behövde skuras. Fan också...
De fick gå som de ville en stund och samla energi, men den energin kom aldrig igen. Inte ordentligt i alla fall. Humlan ville mest bara ligga ner och Elliot gjorde några tafatta besök att bestiga henne, men gav snabbt upp. Så vi fick åka hem... Nu får vi se, om hon fortfarande löper imorrn så åker vi in på kvällen, annars så får vi helt enkelt hålla alla tummar och tassar vi kan på att det tog sig i fredags, då fick de ju till det alldeles ypperligt i alla fall! :)
Idag var det visst jag som hade köket så på hemvägen blev det Mc Donald's... :) Usch, skärpning, Sandra..!!
Har tittat på "Solsidan" (Vaddå att hela Sverige satt och väntade på Ove... :D)och "Time out" ikväll. Nu är det läggdags och imorrn börjar en ny arbets- och träningsvecka! Har inget annat inplanerat. Förutom vaxa benen och bassängträning på onsdag, men det räknas knappt. Så det blir förhoppningsvis en lugn vecka! Skönt det, jag börjar också känna mig som en urvriden disktrasa. Eller det gör jag väl allt som oftast, men är inte riktigt van vid att vara så jädra trött. Samtidigt som livet suger i största allmänhet just nu. Kort sagt.
Idag skulle ju Elliot träffa Humlan igen. Åkte ner till mor och far för att hämta honom. De var i full färd med att ge Oliver hans medicin. Tror inte han uppskattade det så värst mycket...
 |
| Lille gubben, ser inte så vidare värst glad ut... ♥ |
Gick en sväng med hundarna i Vadstena, och jädrar vad halt det var på vägarna!! Nu är det ju sådär riktigt mysigt väder, vattendiken där det inte ska vara några vattendiken, genomsurt och klafsigt och som sagt snorhalt. Ett under att man inte plaskade i och bröt nåt. Blir jättespännande att åka ut med bilen imorrn... Och gärna lite minusgrader på detta också...
I början av promenaden så var Elliot väldigt intresserad av Humlan, men efter ett tag upptäckte även han att om han inte koncentrerade sig på vart han satte fötterna så skulle han också fara i backen och bli blöt, så han gick så fint så :)
Men vi hann inte mer än in så hade han ställt upp sig så ståtligt bakom henne. Snusk-jycke där... Men han hade lite svårt att "hitta rätt" så vi försökte hjälpa dem. Inte det absolut lättaste... Efter ett tag trodde vi att han var där han skulle och han körde slut på sig totalt, på alla sätt och vis, för att inte bli alltför detaljerad :) När vi skulle kolla om de satt ihop så upptäckte vi att han siktat rätt dåligt. De satt inte ihop nånstans och Humlan var kladdig på benet och golvet behövde skuras. Fan också...
De fick gå som de ville en stund och samla energi, men den energin kom aldrig igen. Inte ordentligt i alla fall. Humlan ville mest bara ligga ner och Elliot gjorde några tafatta besök att bestiga henne, men gav snabbt upp. Så vi fick åka hem... Nu får vi se, om hon fortfarande löper imorrn så åker vi in på kvällen, annars så får vi helt enkelt hålla alla tummar och tassar vi kan på att det tog sig i fredags, då fick de ju till det alldeles ypperligt i alla fall! :)
 |
| Han tog ju lite längre tid på sig än "4 sekunder" så han har all anledning att känna sig som en urvriden trasa... :) |
Idag var det visst jag som hade köket så på hemvägen blev det Mc Donald's... :) Usch, skärpning, Sandra..!!
Har tittat på "Solsidan" (Vaddå att hela Sverige satt och väntade på Ove... :D)och "Time out" ikväll. Nu är det läggdags och imorrn börjar en ny arbets- och träningsvecka! Har inget annat inplanerat. Förutom vaxa benen och bassängträning på onsdag, men det räknas knappt. Så det blir förhoppningsvis en lugn vecka! Skönt det, jag börjar också känna mig som en urvriden disktrasa. Eller det gör jag väl allt som oftast, men är inte riktigt van vid att vara så jädra trött. Samtidigt som livet suger i största allmänhet just nu. Kort sagt.
lördag 15 januari 2011
Sovmorgon, barnbarnen och finsk hundskitpåse
Blev ingen spinning i morse, var för trött. Och dåligt väder var det. Var ute och flyttade bilen och sen kröp jag tillbaka under täcket igen. Kan hoppas att jag inte förlorade formen alltför mycket för det :)
Skrev ju om Elliots parning igår och jag fast jag börjar få vanan inne att bli "farmor" så är det lika kul och spännande varje gång! :) Sen känns det faktiskt lite speciellt när det är hunden, vet inte varför. Så det ska bli riktigt roligt!
Här är alla mina 24 "barnbarn" :):
Annars så har jag inte gjort nåt speciellt idag. Ska snart ut i snön, MÅSTE handla kattsand. Noterade för övrigt en halv-kul grej igår när jag tömde kattlådan:
Jaa så kul har jag haft det idag... :) Ikväll blir det att titta på handboll och dricka Smirnoff ice!
Skrev ju om Elliots parning igår och jag fast jag börjar få vanan inne att bli "farmor" så är det lika kul och spännande varje gång! :) Sen känns det faktiskt lite speciellt när det är hunden, vet inte varför. Så det ska bli riktigt roligt!
Här är alla mina 24 "barnbarn" :):
 |
| Blir inte ett dugg sugen på kattunge igen... :D De är ju så ljuvligt söta!! |
 |
| Det tyckte i alla fall jag var lite kul... :) |
fredag 14 januari 2011
Morgontrött, så nära en sex-novell man kan komma! och så tillökningen då
Idag siktar jag på besöksrekord...! :D
Börjar bli allt svårare att komma upp på mornarna nu. Är liksom trött på det mesta, vill bara stanna kvar långt ner under täcket. Men upp och iväg kommer jag, varje morgon...! Och bara man kommer iväg och får igång lite värme i bilen så brukar det kännas bättre. Och jobbet funkar ju också, som tur är!
Efter jobbet åkte jag till Västra lund och hämtade Elliot. Jag sa ju igår att jag jag skulle berätta något kul idag och det är att Elliot ska få bli pappa! :) Kalla mig löjlig men man blir barnsligt glad och stolt när någon visar intresse för en's små varelser! :) Det är inte bara jag själv som tycker han är snygg och go', det finns fler som gör det! :) Så jag hämtade honom och så knallade vi ner till Fredrik en stund. Sen bar det av till Vadstena. Först en liten runda med hundarna så de skulle få kissa av sig, men Elliot är ju inte riktigt grabben som har tålamod med stort t... Han jagade stackars fröken, låg som en sköldpadda på backen och paddlade för att kunna nå fram till henne. Och inte blev det bättre av att hon dessutom var ganska intresserad av hans uppvaktning... :) Till slut pustade och frustade han så jag trodde han skulle få hjärtsnörp eller nåt. Vet ju själv hur obehagligt det är att motionera i minusgrader, tänk då att vara liten hund... Men han behövde ju aldrig oroa sig för att frysa i alla fall! Så gick vi inomhus och kunde släppa hundarna. Och Totten hängde i öronen på henne direkt. Nosa här, sniffa där, slicka everywhere... Han visade sig vara en riktig romantiker, han skulle gosa, slicka öra, lägga tassen om henne och hela köret så hon tröttnade ju efter ett tag och sprang iväg. Så han fick jaga efter och göra om hela proceduren igen. Att killen har drifter har jag ju märkt ganska tydligt tidigare, men han var definitivt inte van vid att bruden stod still... :) Han var beredd att sticka mest hela tiden :) Efter ett tag började han förstå vad det hela gick ut på, och då spelade det inte så stor roll vilket håll han kom ifrån... Framifrån, från sidan, på benet, på halsen, upp på bakbenen och vara glad bara! :) Monica hjälpte till att hålla i Humlan (tiken) så hon inte skulle sticka iväg, och då hittade han rätt ganska snabbt! Mattes pojke det! :D De pålästa vet att hundar sitter fast i varandra ett tag när de idkar älskog och då kan det gå ganska illa för båda parter om någon av dem får för sig att slita sig loss. Så vi fick hålla i dem. Ingen konst alls i början, de var så trötta, Elliot låg på Humlans rygg och flåsade :) Men när ca 15 minuter gått började han bli rastlös. Fick övertala honom att stanna kvar i några minuter till så att de lossnade från varandra :)
Så det var det det! Det är faktiskt jäkligt fascinerande att se hur instinkterna styr, de bara fattar hur det ska gå till! Efter en stund i alla fall... :) Men ändå, de har ju varken internet, tv eller tidningar (vad medeltida det sista lät då...) att tillgå, de förstår ändå! Ska tillbaka på söndag igen för en ny omgång så att vi liksom "ringar in" löpet, så vore det väl attan om det inte tagit sig sen! Ett gäng mini-Elliot'ar i mars, vore ju suveränt! :)
Så det var min dag det! Nu "firar" jag tillökningen med ett glas vin :) Är skettrött så det blir sängen snart. Spinning imorrn igen. Om jag orkar... Behöver verkligen sova ut nu, känner jag!
Ha en bra helg!
Börjar bli allt svårare att komma upp på mornarna nu. Är liksom trött på det mesta, vill bara stanna kvar långt ner under täcket. Men upp och iväg kommer jag, varje morgon...! Och bara man kommer iväg och får igång lite värme i bilen så brukar det kännas bättre. Och jobbet funkar ju också, som tur är!
Efter jobbet åkte jag till Västra lund och hämtade Elliot. Jag sa ju igår att jag jag skulle berätta något kul idag och det är att Elliot ska få bli pappa! :) Kalla mig löjlig men man blir barnsligt glad och stolt när någon visar intresse för en's små varelser! :) Det är inte bara jag själv som tycker han är snygg och go', det finns fler som gör det! :) Så jag hämtade honom och så knallade vi ner till Fredrik en stund. Sen bar det av till Vadstena. Först en liten runda med hundarna så de skulle få kissa av sig, men Elliot är ju inte riktigt grabben som har tålamod med stort t... Han jagade stackars fröken, låg som en sköldpadda på backen och paddlade för att kunna nå fram till henne. Och inte blev det bättre av att hon dessutom var ganska intresserad av hans uppvaktning... :) Till slut pustade och frustade han så jag trodde han skulle få hjärtsnörp eller nåt. Vet ju själv hur obehagligt det är att motionera i minusgrader, tänk då att vara liten hund... Men han behövde ju aldrig oroa sig för att frysa i alla fall! Så gick vi inomhus och kunde släppa hundarna. Och Totten hängde i öronen på henne direkt. Nosa här, sniffa där, slicka everywhere... Han visade sig vara en riktig romantiker, han skulle gosa, slicka öra, lägga tassen om henne och hela köret så hon tröttnade ju efter ett tag och sprang iväg. Så han fick jaga efter och göra om hela proceduren igen. Att killen har drifter har jag ju märkt ganska tydligt tidigare, men han var definitivt inte van vid att bruden stod still... :) Han var beredd att sticka mest hela tiden :) Efter ett tag började han förstå vad det hela gick ut på, och då spelade det inte så stor roll vilket håll han kom ifrån... Framifrån, från sidan, på benet, på halsen, upp på bakbenen och vara glad bara! :) Monica hjälpte till att hålla i Humlan (tiken) så hon inte skulle sticka iväg, och då hittade han rätt ganska snabbt! Mattes pojke det! :D De pålästa vet att hundar sitter fast i varandra ett tag när de idkar älskog och då kan det gå ganska illa för båda parter om någon av dem får för sig att slita sig loss. Så vi fick hålla i dem. Ingen konst alls i början, de var så trötta, Elliot låg på Humlans rygg och flåsade :) Men när ca 15 minuter gått började han bli rastlös. Fick övertala honom att stanna kvar i några minuter till så att de lossnade från varandra :)
Så det var det det! Det är faktiskt jäkligt fascinerande att se hur instinkterna styr, de bara fattar hur det ska gå till! Efter en stund i alla fall... :) Men ändå, de har ju varken internet, tv eller tidningar (vad medeltida det sista lät då...) att tillgå, de förstår ändå! Ska tillbaka på söndag igen för en ny omgång så att vi liksom "ringar in" löpet, så vore det väl attan om det inte tagit sig sen! Ett gäng mini-Elliot'ar i mars, vore ju suveränt! :)
 |
| Stolt blivande pappa! :) |
Så det var min dag det! Nu "firar" jag tillökningen med ett glas vin :) Är skettrött så det blir sängen snart. Spinning imorrn igen. Om jag orkar... Behöver verkligen sova ut nu, känner jag!
Ha en bra helg!
 |
| Motala i julbelysning. Hoppas de tar ner brötet snart!! Skulle man sätta sig på en pulka på vägen mellan husen (den som går från vänster till höger är f.ö. rv 50, för er utbölingar :) ) och åka rakt ner så skulle man hamna i Vättern! Tror jag stannar vid ETT glas vin ikväll... :D |
torsdag 13 januari 2011
Mera morfar, besöket på vårdcentralen och middag på Balkan
Lite småseg efter nattens brist på sömn och dagens bravader.
Till att börja med så hittade jag lite fler bilder på mig och morfar ♥:
Sen hittade jag en till bild. Den är inte morfar med på, men jag tyckte den var lite gullig :):
Det var dagens nostalgi-trip det!
Började dagen med att ringa vårdcentralen. Idag var det inget, jag fick en tid direkt. Eller direkt, kl 14 skulle jag vara där, men det gick utan krångel i alla fall. Så det blev några timmar på jobbet. En ganska härsig arbetsdag. Mycket att göra på få personal. Var rätt skönt att få åka hem. Fast jag var grisigt nervös. Visste väl egentligen inte för vad men hela situationen var olustig. Hamnade dessutom bredvid två zigenar-fruntimmer i väntrummet. De tjattrade hela tiden men jag kunde inte riktigt avgöra om de var glada eller skitosams... Hittade en broschyr om Generaliserat ångestsyndrom (GAD) som jag började läsa. I korta drag går det ut på att man oroar sig överdrivet mycket över småsaker. Hmm, nåt som tål att forskas i... Sen kunde man även få ont och ryckningar i musklerna...
Jag fick komma in till "farbror" doktorn (kan han vara runt 35 kanske...?). Och de har nog en ganska fin timlön. Nu har ju jag frikort och har glömt vad ett läkarbesök kostar, men runt 300:-?? Och jag var där inne i kanske 7 minuter. Fick ligga på en brits med armarna ovanför huvudet, han konstaterade att knölarna var kvar och så var det bra med det. Så nu ska det till att stickas. Jag orkade inte börja härja så vi bestämde att i alla fall testa utan att använda kemiska preparat. Jaja, testa går ju, det KAN ju ha slagit över i skallen... :) Detta görs inte på vårdcentralen utan en remiss skickades till Punktionsmottagningen på US i Linköping. Kollade lite på Östergötlands landstings hemsida:
Finnålspunktion
Finnålspunktion är en teknik där man med hjälp av tunn nål aspirerar (suger ut) celler från en förändring, t.ex. en knöl i ett bröst. Dessa celler stryks sedan ut på ett objektglas och färgas. Cellerna bedöms sedan av en läkare. Om förändringen sitter djupt eller är svårtillgänglig på annat sätt kan ultraljud, datortomografi eller en liknande metod användas för vägledning. Provtagningen känns ungefär som ett blodprov och tar ca 10 minuter, du kan gå hem direkt efteråt.
Till att börja med så hittade jag lite fler bilder på mig och morfar ♥:
 |
| Jag döptes. På hösten -84 nån gång. |
 |
| Julafton -85. Mor och fars förlovningsdag f.ö. :) |
 |
| Lilla Sandra badar. Badbalja på en stol i köket. Det har hänt en del på 27 år... :) Men visst var jag söt! :) (Undra hur långa mammas byxor var innan hon vek upp dem....) |
Började dagen med att ringa vårdcentralen. Idag var det inget, jag fick en tid direkt. Eller direkt, kl 14 skulle jag vara där, men det gick utan krångel i alla fall. Så det blev några timmar på jobbet. En ganska härsig arbetsdag. Mycket att göra på få personal. Var rätt skönt att få åka hem. Fast jag var grisigt nervös. Visste väl egentligen inte för vad men hela situationen var olustig. Hamnade dessutom bredvid två zigenar-fruntimmer i väntrummet. De tjattrade hela tiden men jag kunde inte riktigt avgöra om de var glada eller skitosams... Hittade en broschyr om Generaliserat ångestsyndrom (GAD) som jag började läsa. I korta drag går det ut på att man oroar sig överdrivet mycket över småsaker. Hmm, nåt som tål att forskas i... Sen kunde man även få ont och ryckningar i musklerna...
Jag fick komma in till "farbror" doktorn (kan han vara runt 35 kanske...?). Och de har nog en ganska fin timlön. Nu har ju jag frikort och har glömt vad ett läkarbesök kostar, men runt 300:-?? Och jag var där inne i kanske 7 minuter. Fick ligga på en brits med armarna ovanför huvudet, han konstaterade att knölarna var kvar och så var det bra med det. Så nu ska det till att stickas. Jag orkade inte börja härja så vi bestämde att i alla fall testa utan att använda kemiska preparat. Jaja, testa går ju, det KAN ju ha slagit över i skallen... :) Detta görs inte på vårdcentralen utan en remiss skickades till Punktionsmottagningen på US i Linköping. Kollade lite på Östergötlands landstings hemsida:
Finnålspunktion
Finnålspunktion är en teknik där man med hjälp av tunn nål aspirerar (suger ut) celler från en förändring, t.ex. en knöl i ett bröst. Dessa celler stryks sedan ut på ett objektglas och färgas. Cellerna bedöms sedan av en läkare. Om förändringen sitter djupt eller är svårtillgänglig på annat sätt kan ultraljud, datortomografi eller en liknande metod användas för vägledning. Provtagningen känns ungefär som ett blodprov och tar ca 10 minuter, du kan gå hem direkt efteråt.
Jag känner mig megalarvig, men jag tycker inte det lät ett dugg trevligt... :-/ "Känns ungefär som ett blodprov", jag har ingen aning om hur ett blodprov känns och definitivt inte i armhålan!! (Mindre smidigt ställe att smeta emlasalva på, om man nu gått på det tramset...!) Det enda blodprovet jag tagit vaken måste de gjort nåt knasigt med för det gjorde så satans ont och jag vrålade som en stympad ko. Armen var blå i två veckor sen. Tror inte att det ska vara så "egentligen". Hade det inte varit mitt i natten så hade jag trott att de skickat in en prao-elev eller kanske en städare eller vaktmästare, men det var väl helt enkelt bara en vanlig jävla amatör. Och sura blev de för jag "skrämde de andra patienterna"... Nämen heja...
Så näe, jag kan inte påstå att jag riktigt räknar ner dagarna och då vet jag inte ens när det blir. Men visst, det är väl på ett sätt bra att hjulet snurrar, börjar bli jäkligt irriterande att ha det där skräpet där nu.
Var helt slut när jag kom hem så det blev att krypa ner under täcket. Ligga där och spela mobilspel och läsa lite bok. Och nu ikväll har vi varit på Balkan och ätit mat. Lax och potatis. Syster har ju fått för sig att åka utsocknes i några månader så vi firade lite... :P Näe vars...
Nu ska jag krypa ner och se om man kan sova nåt, helst utan mardrömmar. Imorrn är det jobb igen, och på kvällen ska jag göra något riktigt skojigt som jag berättar om senare! :)
4 år sedan morfar gick bort
Kvällen innan hade pappa och jag skjutsat hem dig från sjukhuset i Linköping där du legat en natt för de problem du hade med mage och matstrupe. När du kom hem ville du ha en macka och sen sova. Du skulle ta blodsockret men klarade inte av det. Jag fick göra det. Det senaste, och kanske även sista, glykos-provet jag tog blev på dig. Det var så högt att apparaten inte kunde mäta värdet. Men du ville bara vara ifred. Äta upp mackan och sen lägga dig. När du somnade så var det för att aldrig vakna mer. Kunde jag gjort något annorlunda? Jaa jag kunde ringt efter ambulans. Då hade du antagligen levt i några dagar till. Kanske en vecka. Tog jag rätt beslut att låta dig vara? Absolut.
Ju mer jag lär mig om min själv och min asperger, ju bättre förstår jag dig och dina idéer. Sjukligt fasta rutiner, rätt egensinnig, ville ha allt på ditt sätt. Klart att det medfört vissa besvär för mig, men inget i världen kan mätas med det arvet...! Du lever kvar i mig via dessa fixa idéer. Du var mer extrem än vad jag är men du skötte det hela fan så mycket bättre!
Du har det bättre nu än vad du hade det sista tiden här. Tycker inte jag gjorde mycket annat än sprang på apoteket åt dig. Undra vad folk tänkte egentligen, måste sett ut som jag skulle ha jordens party, med två stora apoteket-påsar :-) Men det var ju bara ditt sätt att försöka få en dräglig tillvaro.
Jag saknar dig!
Published with Blogger-droid v1.6.5
onsdag 12 januari 2011
Jobbat fullt pass och smått nervös inför vårdcentralen
Smidigt när man kan skriva från mobilen, då behöver man inte masa sig ur sängen när man kommer på att man glömt att blogga... :-) Nu hade jag väl ändå inte gått ur sängen utan sparat skrivandet till en annan dag :-) Har inte så mycket nytt att berätta... Jag jobbade idag, ett 8-timmarspass. Minns inte när det hände senast, höll jag på att skriva, men blev snabbt påmind om de otäcka marathon-passen i hönsgården i somras. De kunde ju sträcka sig över både 10 och 11 timmar om man hade otur...
Riktigt så illa var det inte idag :-) Dock ganska lite att pyssla med, det är inte direkt någon rusning efter leksaker i mitten av januari... Men man får gå runt och plocka lite och vara så trevlig som möjligt mot de få som kommer in :-) Och idag blev det inte pannkakor till mat, utan Ikea-köttbullar! "Jag köper med köttbullar till dig också, du kommer ju få skörbjugg av de där pannkakorna...!!". Har jag sagt att jag har fantastiskt härliga arbetskamrater?? :-D
Kl 19 blev jag utsläppt och fick skrapa bilen och halvt frysa ihjäl. Sen var det bara att åka hem i mörkret. Passade på att pumpa däcken också.
Imorrn ringer klockan strax före 8. Hoppas på att få en tid till vårdcentralen. "Lyckorna" heter dessutom stället, känns nästan som ett hån...! För övrigt så gjorde jag min första prao där när jag gick i åttonde klass :-) Jag skulle varit på en vårdavdelning egentligen men fick för mig att spela skolfotboll på påsklovet som var innan så ena knäskålen hamnade lite på sniskan efter ett möte med en målstolpe, så jag var lite smått orörlig ett tag sen. Så jag fick sitta och sortera journaler och provresultat på vårdcentralen istället :-) Hur kom jag in på det...?? Just ja, hoppas på att få en tid där imorrn var det! Längta efter att nån ska klämma på bröna, hur vettigt är det...?? Eller...jaa...det kan man ju förstås längta efter... Hmm, vad konstigt det blev! :-) Men jag tror ni fattar vad jag menar! Är trött på det där brötet under armen nu, kan ju inte ligga på sidan som jag vill! Så förhoppningsvis kan de nu kolla vad det är och även ta bort det. Sen ser jag väl inte direkt fram emot en eller flera nålar i armhålan... Men vem vet, jag kanske har en sån down-period att jag skiter i vad de gör med mig! Låter ganska omöjligt, men... Annars får man väl helt enkelt sniffa lite gas och snarka en stund. Vad jag ibland njuter av att kosta skattebetalarna pengar...!! :-D Och näe, jag är inte på något sett nervös så jag skulle kunna spy...
Så tänk gärna lite på mig imorrn!
Riktigt så illa var det inte idag :-) Dock ganska lite att pyssla med, det är inte direkt någon rusning efter leksaker i mitten av januari... Men man får gå runt och plocka lite och vara så trevlig som möjligt mot de få som kommer in :-) Och idag blev det inte pannkakor till mat, utan Ikea-köttbullar! "Jag köper med köttbullar till dig också, du kommer ju få skörbjugg av de där pannkakorna...!!". Har jag sagt att jag har fantastiskt härliga arbetskamrater?? :-D
Kl 19 blev jag utsläppt och fick skrapa bilen och halvt frysa ihjäl. Sen var det bara att åka hem i mörkret. Passade på att pumpa däcken också.
Imorrn ringer klockan strax före 8. Hoppas på att få en tid till vårdcentralen. "Lyckorna" heter dessutom stället, känns nästan som ett hån...! För övrigt så gjorde jag min första prao där när jag gick i åttonde klass :-) Jag skulle varit på en vårdavdelning egentligen men fick för mig att spela skolfotboll på påsklovet som var innan så ena knäskålen hamnade lite på sniskan efter ett möte med en målstolpe, så jag var lite smått orörlig ett tag sen. Så jag fick sitta och sortera journaler och provresultat på vårdcentralen istället :-) Hur kom jag in på det...?? Just ja, hoppas på att få en tid där imorrn var det! Längta efter att nån ska klämma på bröna, hur vettigt är det...?? Eller...jaa...det kan man ju förstås längta efter... Hmm, vad konstigt det blev! :-) Men jag tror ni fattar vad jag menar! Är trött på det där brötet under armen nu, kan ju inte ligga på sidan som jag vill! Så förhoppningsvis kan de nu kolla vad det är och även ta bort det. Sen ser jag väl inte direkt fram emot en eller flera nålar i armhålan... Men vem vet, jag kanske har en sån down-period att jag skiter i vad de gör med mig! Låter ganska omöjligt, men... Annars får man väl helt enkelt sniffa lite gas och snarka en stund. Vad jag ibland njuter av att kosta skattebetalarna pengar...!! :-D Och näe, jag är inte på något sett nervös så jag skulle kunna spy...
Så tänk gärna lite på mig imorrn!
Published with Blogger-droid v1.6.5
tisdag 11 januari 2011
Kryssning, vårdcentralen krånglar och träning
Det är kallt ute, upptäckte jag nu när jag var ute och flyttade bilen. Kom på att jag börjar 11 imorrn, åker hemifrån 10, då är det lite dumt att stå på en parkering som börjar kosta kl 9... Väntar på svar från bostadsbolaget, frågade lite snällt vart de föreslog att man skulle göra av bilen, men jag tror inte jag kommer få nåt svar. En känsla jag har bara...
Kom hem från kryssning igår. Vi hade riktigt skoj! Fast det är sådär när två väldigt bra artister spelar samtidigt fast på olika ställen. Då håller i alla fall jag mig på det stället som är lugnast och där minst gubbsjuka härjar för herrejösses...! Sofia hade visst fått många erbjudanden från "äldre erfarna"... :) Man kan ju helt klart kräkas för mindre. Men roligt var det i alla fall, denna gången var det inte jag som blev aspackad och gick runt och petade folk i magen...! :D Det där får vi göra om snart igen!
Ringde vårdcentralen i morse, jag skulle ju göra det om inte knutorna under armen försvunnit. Och det har de inte gjort, snarare tvärtom. Men vilka ljushuvuden de sätter i telefonen på sjukan...
"Jaa, jag skulle höra av mig efter tre veckor om knutorna inte försvunnit."
"Ehh, jaha, men vad skulle hända då, skulle du träffa läkaren igen eller??"
"Hur fasen ska JAG veta det, han sa att jag skulle ringa igen!"
"Men då ska jag prata med doktorn så ringer jag tillbaka till dig."
Men perfekt, jag har ju all tid i världen att vänta på telefonsamtal på Lekia, absolut...! Speciellt när hon ringer ungefär en halv signal så det inte finns en chans i världen att hinna svara, eller ens höra att det ringer. Så nån ringsignal hörde jag aldrig, men däremot så har det *koko*-at och haft sig i fickan hela dagen om sms, mail etc. Kl 16.55 ringde fruntimret tillbaka och sa att doktorn ville kolla igen. Otippat... Så nu ska jag ringa tillbaka på torsdag så förhoppningsvis får jag tid då. Så får vi se hur det blir... I värsta fall kan det bli bärsärk i korridorerna där, men det ska vi väl inte hoppas på :)
Sen har det varit träning idag. Nån sate hade knyckt "min" spinningcykel, så jag fick placera mig i andra hörnet istället. Den sadeln var som en rutschkana, lutade framåt nåt väldigt. Så det var bara att byta racer, jädra bök! Segt pass idag, tur att det gick snabbt...!
Hem och äta soppa, kolla på tv. Såg på en dokumentär om Cornelis, det var intressant! Var nog ingen lätt människa, varken att vara eller att vara i närheten av... Lite som jag, haha :)
Imorrn ska jag jobba igen. Bara hoppas att det håller i sig så det kanske kan bli någon form av fortsättning efter sista februari! Tråkigt att lämna ett ställe som man trivs på! Jag kan ju inte gärna söka mig till nästa Lekia-butik - i Norrköping :) Lite väl långt pendlingsavstånd :)
Kom hem från kryssning igår. Vi hade riktigt skoj! Fast det är sådär när två väldigt bra artister spelar samtidigt fast på olika ställen. Då håller i alla fall jag mig på det stället som är lugnast och där minst gubbsjuka härjar för herrejösses...! Sofia hade visst fått många erbjudanden från "äldre erfarna"... :) Man kan ju helt klart kräkas för mindre. Men roligt var det i alla fall, denna gången var det inte jag som blev aspackad och gick runt och petade folk i magen...! :D Det där får vi göra om snart igen!
Ringde vårdcentralen i morse, jag skulle ju göra det om inte knutorna under armen försvunnit. Och det har de inte gjort, snarare tvärtom. Men vilka ljushuvuden de sätter i telefonen på sjukan...
"Jaa, jag skulle höra av mig efter tre veckor om knutorna inte försvunnit."
"Ehh, jaha, men vad skulle hända då, skulle du träffa läkaren igen eller??"
"Hur fasen ska JAG veta det, han sa att jag skulle ringa igen!"
"Men då ska jag prata med doktorn så ringer jag tillbaka till dig."
Men perfekt, jag har ju all tid i världen att vänta på telefonsamtal på Lekia, absolut...! Speciellt när hon ringer ungefär en halv signal så det inte finns en chans i världen att hinna svara, eller ens höra att det ringer. Så nån ringsignal hörde jag aldrig, men däremot så har det *koko*-at och haft sig i fickan hela dagen om sms, mail etc. Kl 16.55 ringde fruntimret tillbaka och sa att doktorn ville kolla igen. Otippat... Så nu ska jag ringa tillbaka på torsdag så förhoppningsvis får jag tid då. Så får vi se hur det blir... I värsta fall kan det bli bärsärk i korridorerna där, men det ska vi väl inte hoppas på :)
Sen har det varit träning idag. Nån sate hade knyckt "min" spinningcykel, så jag fick placera mig i andra hörnet istället. Den sadeln var som en rutschkana, lutade framåt nåt väldigt. Så det var bara att byta racer, jädra bök! Segt pass idag, tur att det gick snabbt...!
Hem och äta soppa, kolla på tv. Såg på en dokumentär om Cornelis, det var intressant! Var nog ingen lätt människa, varken att vara eller att vara i närheten av... Lite som jag, haha :)
Imorrn ska jag jobba igen. Bara hoppas att det håller i sig så det kanske kan bli någon form av fortsättning efter sista februari! Tråkigt att lämna ett ställe som man trivs på! Jag kan ju inte gärna söka mig till nästa Lekia-butik - i Norrköping :) Lite väl långt pendlingsavstånd :)
 |
| "I'm much too young to feel this damn old..." |
söndag 9 januari 2011
En stund innan kryssning
Om en stund bär det av ner till bussen. Har hört rykten om att det är en aning halkigt ute så det kanske bara är att sätta sig på stjärten så är man snart vid busscentralen :) Är ju nerför och raksträcka hela vägen i alla fall. Började dagen med en semla, det var sådär känner jag. Magen känns som den står i vad man kallar fyra hörn. Men det är väl bara att vänja sig, ikväll är det ju buffé (sådär stavas det inte vaa...??) på båten. Riktigt djävulstyg, man får mer matro utanför "Peckas gatukök" en lördagkväll... Men nåt ska man väl kunna hitta och stoppa i sig. Ett par glas vin om inte annat :) Får väl göra som Sofia annars; äta räkor för hela beloppet :) Orka sitta och pöta med räkor en halv kväll... Sofia ja, undra om hon har kommit hem och upp och iväg... :) Det var visst fest igår.
Sitter och inspekterar öronen på Sune, såg att det behövdes. Hur fasen bär sig katter åt för att få in en massa kattsand i öronen?? Det vore ju som att vi har dasspapper i öronen när vi kommer ut från skithuset! Och det brukar i alla fall inte jag ha, inte vanligtvis i alla fall... Bomull har väl i så fall hänt oftare. Dels när jag gick i simskola och hade opererat öronen; in med fetvadd och sen en badmössa ovanpå det. Ett under att jag lärde mig simma, minns mest att simläraren stod på kanten och studsade och viftade, fanns inte en chans att höra vad han sa :) Och sen de mysiga vaxpropp-äventyren. Revaxör och bomull och sen vakna morgonen därpå i en mysig sörja. Men vaxproppen satt där den satt.
Hmm, varför skriver jag om detta...??
Jaja, jag fick i alla fall lite tid att gå så nu ska jag packa det sista och dra iväg!
Sitter och inspekterar öronen på Sune, såg att det behövdes. Hur fasen bär sig katter åt för att få in en massa kattsand i öronen?? Det vore ju som att vi har dasspapper i öronen när vi kommer ut från skithuset! Och det brukar i alla fall inte jag ha, inte vanligtvis i alla fall... Bomull har väl i så fall hänt oftare. Dels när jag gick i simskola och hade opererat öronen; in med fetvadd och sen en badmössa ovanpå det. Ett under att jag lärde mig simma, minns mest att simläraren stod på kanten och studsade och viftade, fanns inte en chans att höra vad han sa :) Och sen de mysiga vaxpropp-äventyren. Revaxör och bomull och sen vakna morgonen därpå i en mysig sörja. Men vaxproppen satt där den satt.
Hmm, varför skriver jag om detta...??
Jaja, jag fick i alla fall lite tid att gå så nu ska jag packa det sista och dra iväg!
lördag 8 januari 2011
Inte haft något tråkigt jobb, första semlan 2011 och byx-ludd
Det händer inte så mycket på dagarna, som ni kanske förstår...
Fast igår jobbade jag! Härlig känsla :) Ligger helt rätt i tiden när man är närmare 27 år.. Vid den här tiden borde man ju redan börjat, spytt på och slutat en anställning. Men icke då. Jag har fasen aldrig haft något "tråkigt" jobb. Ska möjligtvis ha varit nätterna på autism-kortidsboendet då. Men det var ju mest för att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra. "Vill du jobba natt?", "Jaa, gärna!", "Gör det då.", och så gick alla hem kl 21. Jaha....?? Vad gör man, vad förväntas av mig?? Inte en aning... En unge ville att jag skulle läsa Kalle Anka-pocket en kväll. Så det gjorde jag. Tror att klockan var närmare 4 innan jag läst klart. Med facit i hand så gjorde jag mig inte speciellt bra som vårdare på ett ställe där jag hade exakt samma diagnos som brukarna... Så där trivdes jag inget vidare, men det var mest för att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra och för att jag logiskt nog såg allt mer ur brukarnas synvinkel, varpå jag ofta tyckte att de andra vårdarna hade rätt korkade åsikter och argument...
Sjukhuset var fasen det roligaste jobb jag haft! Vad med härliga människor jag råkade på! Jag jobbade på strokeavdelningen och där ligger ju patienter i regel en längre tid. Många av dem kan jag fortfarande tänka på, undra hur det gick för dem. Vilket i och för sig inte är så svårt att räkna ut, de flesta av dem lever inte idag. Men vad skoj det var att lattja med gubbarna och tanterna, fick t.o.m höra att de frågade efter just mig emellanåt, då kände man sig både omtyckt och uppskattad och det är fasen inte ofta! :) Men det tog för mycket på kropp och psyke. Tungt fysiskt arbete, jobbiga tider. Åt aldrig, sov aldrig, hade inga vidare roliga arbetskamrater. Var väl egentligen inget fel på dem men jag låg lite efter i diskussionerna om barnbarn, biskvi-bak, hortensior och möbelomklädnad...
Autoliv var perfekta jobbet, krävdes inte så mycket, omväxlande tider, bra betalt- och det verkar inte som man tröttnar i första taget heller *höhöhö*.
Butiksjobben var/är också skoj, där hittade jag nog lite min grej! Något jag både orkade med och klarade av. Man slapp börja dagen 06.45 med att skyffla diarré. Men jag har nog aldrig mött så många besserwissers som i den branschen. "Du jobbar, jag är kund, du ska veta vad du pratar om, du ska ge mig råd, du ska svara på mina frågor, men lika fan är det JAG som vet bäst!!". Det låter konstigt men jag går in i en roll och låtsats vara någon jag inte är mer i handeln än vad jag gjorde inom vården. Får bita mig i läppen betydligt oftare som säljare än som undersköterska. Men trivs, det gör jag i allra högsta grad!
Hönsgården hann aldrig bli tråkigt. Det är mer förknippat med....ångest....eller nåt. Mååååånga lååååånga ensamma timmar. Och en stor portion vilsenhet. VAD ska jag göra, VAR, NÄR, HUR och VARFÖR? Samtidigt som Madde är en av de härligaste människor jag träffat på! Var ofta vi skrattade så vi höll på att gå i bitar :) När vi var två kunde man ta struliga maskiner, krossade ägg, storstädning och ruttna hönor. Men när man var ensam var det inte lika kul... Sen hade jag ju gräsligt ont i ryggen från dag 1 därute så stället förknippas mycket med t.ex. "Hur ska jag få säckkärran med ägghinken över tröskeln?? Hur ska jag komma upp på aviären utan att svimma?? Hur ska jag stå för att klara 8 timmar vid äggbandet??". Och även "Hur ska jag göra för att inte drabbas av värmeslag??". Men det hann aldrig bli tradigt på "det" sättet.
Hur kom jag in på detta...?? Jojust, jag jobbade igår :)
Hem efter jobbet, äta Mc Donald's, dricka ett par glas vin, lägga sig, inte kunna sova, komma på att Fredrik handlat efterrätt till mig :) Så igår landade årets första i magen med en duns:
Men glöm att man fick ha stunden för sig själv...
I morse var det upp tidigt och åka till träningen. Spinning, lyfta skrot (träningsvärk.com imorrn...), löpa. Var ett tag sen jag sprang ordentligt nu så när jag väl stannade så brände det skapligt under fötterna :) Innefotbollsskor är nog inte speciellt lämpade för löpning egentligen :) Sen blir man pinsamt medveten om sina brister ibland. Hur ologiskt man faktiskt tänker och hur ohusmoderlig man faktiskt är. Jag testade träningsbyxorna som jag köpte på mellandagsrean. Klippte lappar och stoppade ner dem i väskan i morse. Efter passets slut så såg jag ut som jag fått någon afrikansk form av vattkoppor på underkroppen. Svart ludd precis ÖVERALLT!! (Utan att säga allt för mycket så kan jag säga att i duschen hittade jag ludd på ställen jag inte trodde man kunde få ludd på...). Hur som helst så sa Tessan "Har du inte tvättat byxorna??", och jag världsvan som få "Haha, näe jag missade det". Medan skallen gick igång "Vaddå tvätta?? Ska man göra det?? Är inte grejerna rena när man köper dem??". Tog ett tag innan jag kopplade ihop att värsta luddet förhoppningsvis försvinner i första tvätten så vill man inte ha det på sig så tvättar man kläderna innan man använder dem... Såja Therese, nu kan du sluta garva... :D
Sen har jag inte gjort så mycket mer. Var nere på stan en sväng, var på Systemet, var inne hos Fredrik en sväng. Min telefon har bråkat lite senaste dagarna, inte riktigt tagit emot sms som den ska. Så om något skickat men inte fått svar så har jag inte medvetet skitit i er :) Hoppas att det funkar nu!
Middag, tv... Och så var den dagen slut :)
Imorrn ska jag ut på Ålands hav. Första gången i år, får väl se om det blir nåt mer... *hrmm hrmm* :) Imorrn är det i alla fall Arvingarna som spelar så syster och jag ska ha lite nostalgisk afton :) (Sen får man ju såklart inte glömma bort nissen i puben... :) ). Tror att senaste gången jag såg dem var också på "Cinderella" och den var 3 december -08. Har jag sagt att jag är ganska bra på att minnas onödiga datum...? :) Fast helt onödigt är det väl kanske inte i och med att jag minns det :)
Och på tal om "Cinderella" så kan jag ju, innan dagen är slut, passa på att säga GRATTIS till "Värmlands stolthet" (det var Pajen som kom på.. ;) ) som blir ett helt år äldre idag! :)
Sänka lite dricka till och sen lägga sig...
Fast igår jobbade jag! Härlig känsla :) Ligger helt rätt i tiden när man är närmare 27 år.. Vid den här tiden borde man ju redan börjat, spytt på och slutat en anställning. Men icke då. Jag har fasen aldrig haft något "tråkigt" jobb. Ska möjligtvis ha varit nätterna på autism-kortidsboendet då. Men det var ju mest för att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra. "Vill du jobba natt?", "Jaa, gärna!", "Gör det då.", och så gick alla hem kl 21. Jaha....?? Vad gör man, vad förväntas av mig?? Inte en aning... En unge ville att jag skulle läsa Kalle Anka-pocket en kväll. Så det gjorde jag. Tror att klockan var närmare 4 innan jag läst klart. Med facit i hand så gjorde jag mig inte speciellt bra som vårdare på ett ställe där jag hade exakt samma diagnos som brukarna... Så där trivdes jag inget vidare, men det var mest för att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra och för att jag logiskt nog såg allt mer ur brukarnas synvinkel, varpå jag ofta tyckte att de andra vårdarna hade rätt korkade åsikter och argument...
Sjukhuset var fasen det roligaste jobb jag haft! Vad med härliga människor jag råkade på! Jag jobbade på strokeavdelningen och där ligger ju patienter i regel en längre tid. Många av dem kan jag fortfarande tänka på, undra hur det gick för dem. Vilket i och för sig inte är så svårt att räkna ut, de flesta av dem lever inte idag. Men vad skoj det var att lattja med gubbarna och tanterna, fick t.o.m höra att de frågade efter just mig emellanåt, då kände man sig både omtyckt och uppskattad och det är fasen inte ofta! :) Men det tog för mycket på kropp och psyke. Tungt fysiskt arbete, jobbiga tider. Åt aldrig, sov aldrig, hade inga vidare roliga arbetskamrater. Var väl egentligen inget fel på dem men jag låg lite efter i diskussionerna om barnbarn, biskvi-bak, hortensior och möbelomklädnad...
Autoliv var perfekta jobbet, krävdes inte så mycket, omväxlande tider, bra betalt- och det verkar inte som man tröttnar i första taget heller *höhöhö*.
Butiksjobben var/är också skoj, där hittade jag nog lite min grej! Något jag både orkade med och klarade av. Man slapp börja dagen 06.45 med att skyffla diarré. Men jag har nog aldrig mött så många besserwissers som i den branschen. "Du jobbar, jag är kund, du ska veta vad du pratar om, du ska ge mig råd, du ska svara på mina frågor, men lika fan är det JAG som vet bäst!!". Det låter konstigt men jag går in i en roll och låtsats vara någon jag inte är mer i handeln än vad jag gjorde inom vården. Får bita mig i läppen betydligt oftare som säljare än som undersköterska. Men trivs, det gör jag i allra högsta grad!
Hönsgården hann aldrig bli tråkigt. Det är mer förknippat med....ångest....eller nåt. Mååååånga lååååånga ensamma timmar. Och en stor portion vilsenhet. VAD ska jag göra, VAR, NÄR, HUR och VARFÖR? Samtidigt som Madde är en av de härligaste människor jag träffat på! Var ofta vi skrattade så vi höll på att gå i bitar :) När vi var två kunde man ta struliga maskiner, krossade ägg, storstädning och ruttna hönor. Men när man var ensam var det inte lika kul... Sen hade jag ju gräsligt ont i ryggen från dag 1 därute så stället förknippas mycket med t.ex. "Hur ska jag få säckkärran med ägghinken över tröskeln?? Hur ska jag komma upp på aviären utan att svimma?? Hur ska jag stå för att klara 8 timmar vid äggbandet??". Och även "Hur ska jag göra för att inte drabbas av värmeslag??". Men det hann aldrig bli tradigt på "det" sättet.
Hur kom jag in på detta...?? Jojust, jag jobbade igår :)
Hem efter jobbet, äta Mc Donald's, dricka ett par glas vin, lägga sig, inte kunna sova, komma på att Fredrik handlat efterrätt till mig :) Så igår landade årets första i magen med en duns:
 |
| Damen skulle såklart hjälpa till också... |
Sen har jag inte gjort så mycket mer. Var nere på stan en sväng, var på Systemet, var inne hos Fredrik en sväng. Min telefon har bråkat lite senaste dagarna, inte riktigt tagit emot sms som den ska. Så om något skickat men inte fått svar så har jag inte medvetet skitit i er :) Hoppas att det funkar nu!
Middag, tv... Och så var den dagen slut :)
Imorrn ska jag ut på Ålands hav. Första gången i år, får väl se om det blir nåt mer... *hrmm hrmm* :) Imorrn är det i alla fall Arvingarna som spelar så syster och jag ska ha lite nostalgisk afton :) (Sen får man ju såklart inte glömma bort nissen i puben... :) ). Tror att senaste gången jag såg dem var också på "Cinderella" och den var 3 december -08. Har jag sagt att jag är ganska bra på att minnas onödiga datum...? :) Fast helt onödigt är det väl kanske inte i och med att jag minns det :)
Och på tal om "Cinderella" så kan jag ju, innan dagen är slut, passa på att säga GRATTIS till "Värmlands stolthet" (det var Pajen som kom på.. ;) ) som blir ett helt år äldre idag! :)
Sänka lite dricka till och sen lägga sig...
torsdag 6 januari 2011
Lugna dagar, bandyminnen och hund-himlen har fått en ängel
Vad ska man skriva om idag då...?
Det har ju inte direkt gått för högvarv senaste dagarna. Igår började dagen hos Joakim kl 07.30 och 90 minuter senare kände jag mig som jag blivit överkörd av tåget ungefär. Det tar på krafterna mer än vad man tror att använda sina små grå. Försöka tänka på sätt som man inte är van vid och så.
Så efter det blev det att gå hem och göra ingenting. Var så väldigt trött. Kl 14 skulle jag tvätta. Fortfarande inte min favoritsysselsättning. Långt därifrån... Och ändå har vi en tvättmaskin i hallen. Dock så fungerar den inte riktigt. Men skulle kunna göra...
Efter första lasset tvätt så somnade jag i soffan, var helt färdig. Skakig och kallsvettig, trodde jag fick någon form av blodsockerfall, men jag hade ju inte slarvat med maten eller så. Inte mer än vanligt i alla fall, sen skulle en dietist gråta om den fick en inblick i mina matvanor. Ingen kunnig som kan tänka sig att peta ner en sond i magsäcken...?? Himla smidigt det vore att bara kunna byta påse med näringslösning emellanåt :)
Var lite piggare när jag fått sova en stund så jag fortsatte med min tvätt. Frampå eftermiddagen kom Fredrik hem och hjälpte till, skönt det! Sen gick kvällen, precis som alla andra kvällar brukar göra.
Tog sovmorgon idag, så det blir intressant att somna ikväll... Har inte gjort många knop idag heller. Kollat på tv. Just nu är det Hälsinge-derby i bandy mellan Edsbyn och Bollnäs. Bandy väcker många skojiga minnen! :) Det var tider det när IFK Motala hängde med uppe i toppen, när det var 2-3000 människor på isstadion när t.ex Hammarby eller Västerås kom med sina busslaster, stämningen var på topp! Bara hoppas att de kommer tillbaka dit igen. Dock så kommer nog inte jag tillbaka till isstadion, har lite för skrangliga gångjärn i kroppen för att utsätta mig för den satlösa kyla som en bandymatch innebär. Lita på att jag ska göra allt jag kan för att rikta in en eventuell framtida avkomma på fotboll, handboll, innebandy eller nån annan mer åskådarmässigt sett human sport :) Bara hoppas att det blir pappas kroppshydda och mammas bollkänsla och fysik som går vidare, annars vore det illa...! Vad gör man liksom med en halvdvärg som knappt ser skillnad på en tennisboll och en basketboll?? Hörnflaggshållare??
Imorrn ska jag jobba igen. Jobba på riktigt. Det känns spännande! Och sovmorgon får jag också, börjar inte förrän 13.
Slutar med en ärligt stulen bild på Marie's vackra tjejja som igår fick somna in :(
 |
| Sov gott, lilla gumman! ♥ |
onsdag 5 januari 2011
"Antingen tycker du som mig, annars är du AVUNDSJUK!" och ikväll går mina tankar till någon alldeles speciell...
Kära människor, hur är ni skapta egentligen??
Ett ständigt fenomen: Du tycker en sak. Du har dina intressen. Du har dina värderingar. Jag tycker inte samma sak. Jag har inte samma intressen. Inte samma värderingar. Jag kanske inte ens gör det, men säg för att det ska bli tydligt att jag ifrågasätter dig. Inte elakt. Inte dömande. Bara av ren nyfikenhet. "Varför tycker du så?". Då kommer det, som ett brev på posten: Jag är AVUNDSJUK. Ehh, jaha..?? Man säger att "kränkt"/"kränka"/"kränkande"/"kränkning" är nutidens mest missbrukade svenska ord men "avundsjuk"/"avundsjuka" måste fasen komma på klar andra plats! Så fort man inte tycker lika som någon annan, jaa då är man avundsjuk på den personen. Vad får man ut av att kasta det omkring sig ständigt?? Eller lever man verkligen i en så patetisk värld att man anser att "JAG gör och tycker det enda rätta, alla andra som inte gör och tycker likadant är AVUNDSJUKA!"?? I så fall blir jag mörkrädd på riktigt...
Vi väljer väl alla hur vi vill leva?? En del sätt att leva passar vissa, men inte alls andra. Och tvärtom. Att bli ifrågasatt är väl bara naturligt?
Jag befinner mig i en ålder när man "börjar bli" vuxen. Vänner runt omkring gör sina val. En del köper hus. Om vi plockar ett exempel ur högen. Jag vill absolut inte ha något hus, jag förstår inte det roliga med det, jag vill inte skuldsätta mig resten av livet. Men är det bara för att jag är AVUNDSJUK på de som har hus som jag säger/tycker så?? Nej, det är det inte. Jag är helt enkelt inte intresserad. Jag, alltså JAG, kan, utifrån MINA EGNA åsikter, tankar och intressen, tycka att det i många fall är rent dumt att skaffa ett hus. Lägga sanslösa pengar på något som man kanske inte ens klarar av att ta hand om. Man är ung, nykär, lägger alla besparingar (som blev över efter köpet...) på renovering, man kommer på att man inte trivs ihop, tvingas sälja huset, förlora många hundra tusen, i värsta fall MILJONER. Inte bra, anser jag. Man kanske gör det enbart för att ha något att visa upp för vänner och bekanta. Men får jag tycka så utan att vara avundsjuk?? Det finns inte att jag tycker så bara för att jag helt enkelt tycker så? Vi kanske tänker på helt olika sätt? Du är kär och jag är objektiv? Därmed inte sagt att jag tycker "rätt", inte alls! Sen skiter väl jag något grymt i hur eller om du sköter ditt hus, men frågar man så får man som sagt ett ärligt svar.
Nu var detta med hus bara ett exempel, och även om det är såhär inom mycket så tror jag nog att ni som känner mig vet vad jag främst syftar på: Barn. Där är det VÄLDIGT lätt att dra avundsjuk-trumfkortet (???) så fort någon säger nåt som inte passar. Jag tycker inte att det är lämpligt att skaffa barn när man själv bara är ett barn. Jag tycker inte att avel bör vara prio ett så fort man träffar någon. Jag tycker inte att man ska skaffa fler barn än man klarar av att ta hand om. Men inte fasen är jag AVUNDSJUK för det?? Hade jag varit det så hade jag väl varit mamma till en 11-åring nu? Och förresten, inte bara en 11-åring, utan kanske till 5-6 stycken till, det är ungefär så många jag träffat och kunnat tänka mig en framtid med. Och varför bara en med varje, kunde ju slagit till på 2-3 stycken så hade jag även haft min storfamilj som jag uppenbarligen är så avundsjuk på... Men näe, jag har valt andra vägar i livet. Och jag kan tycka att vägar som en del andra valt är i det närmaste sinnesrubbade. Det finns säkert de som tycker att vägarna jag valt är helt galna (Sen har jag väl i ärlighetens namn inte aktivt "valt" alla de vägar jag hamnat på). Våra katter äter finare, bättre och dyrare mat än vad jag och Fredrik gör. Vaddå, är det dumt?? Så väljer VI att ha det. Är ni avundsjuka för att ni inte har katter....? Kanske för att ni inte har råd att ge djuren ni har bra mat? Näe, jag tror faktiskt inte att det är så. Åsikter kommer vi människor alltid att ha, det kommer vi inte ifrån. Sen skiter väl jag högaktningsfullt i om 13-åringar skaffar barn eller om folk skaffar ett fotbollslag till barnaskara och alla har olika pappor. I alla fall så länge det inte är min egna 13-åring eller om jag hamnar bredvid ett gapigt "fotbollslag" på t.ex. en buss eller ett tåg. Då blir det en helt annan diskussion, som jag ändå har rätt att TYCKA vad jag vill i. Det absolut sista jag är är nog avundsjuk. Jag kommer nog främst sitta och fundera på om det är VÄLDIGT oskönt att trä på en Ica-kasse på pelle-i-backen-hängaren innan man bonkar bäver.
Jag tycker det är rubbat att välja att ha 24 hundar i en 3-rummare. Jag tycker det är rubbat att välja att ha 13 barn. Jag tycker det är rubbat att välja att jobba inom hemtjänsten. Jag säger absolut ingenting om personerna bakom de här besluten, men besluten ligger så långt ifrån mina intressen och värderingar så jag anser att det rent av är korkat. Men får jag inte tycka det utan att vara avundsjuk?? Vill inte du kunna ha tankar och åsikter om mitt val av kattmat utan att få "avundsjuk" kastat i ansiktet?? För så är det väl faktiskt inte....? Sen visst, ber jag inte om din åsikt angående min kattmat så är jag inte intresserad av den. Men skyltar man medvetet med sitt liv och sina val så får man nog räkna med att folk säger sina åsikter utan att först blivit tillfrågade. I och med att jag nu skrev här om kattmaten så har ju jag tagit risken att få era åsikter slängda i ansiktet. På sätt och vis har jag t.o.m bett om att få det. Hade jag inte varit beredd på att ta det så hade jag inte tagit upp mina katters mat (Jävla tjat om kattmat det blev, känner jag...). Men jag hoppas budskapet gått fram!
Och framför allt, för omväxlings skull *suck*, så är det främst tjejer som står bakom detta fenomen. Det är sällan jag hör killar skrika om "Svenska avundsjukan" och "Jantelagen" till varandra. Det är fasen tjejers argument nummer 1. "Du är dum mot mig för att du är AVUNDSJUK på mig".
Nu ska jag försöka att inte röja en identitet här men jag hade en gång en (båt??) vän. En person som var speciell på alla sätt och vis och en stor del av egenskaperna var inte till hennes (efter det jag precis skrev känns det bara löjligt att sitta och låtsats att det INTE är en tjej det handlar om...) fördel. Säreget utseende, migränframfallande röstläge, högst udda intressen, klädstil kunde hon inte stava till (vardags- och även fest-klädseln såg ut som min tränings-outfit ungefär, för er som minns det inlägget...), udda tankar och åsikter om det mesta, avundsjuk och missunnsam (hon var faktiskt det, på riktigt! Jag återkommer till det...), hon satt inne med en impulsivitet som gjorde det förvånande att hon inte blev nerslagen eller nåt på stan, total brist på stil, hyfs och finess. Men vi blev vänner! Och nog för att jag ofta fått ta ganska märkliga personer som vänner om jag ville ha nån att vara med överhuvudtaget, men den här tjejen kunde vara riktigt snäll och go' trots att det mesta i livet annars var emot henne. Vi pratade en del om hur hon mobbats genom åren, både "då" och även "nu" och jag blev förundrad. Vad var hennes egna tankar om varför folk var rätt taskiga mot henne? Jo, "De är väl AVUNDSJUKA, vad vet jag!". Hallå, avundsjuka PÅ VAD????? När jag tänker på den här människan så kan jag inte komma på EN ENDA SAK hos henne som man kunde vara avundsjuk på. Möjligtvis att en rullstolsburen kan vara avundsjuk på att hon kan gå. Ärligt och allvarligt. Har folk verkligen inte bättre självinsikt?
Även när jag berättat för människor (=tjejer) om hur många människor (=tjejer) har varit mot mig genom åren så har det ofta kommit; "Det låter som de bara var avundsjuka!". Och återigen, PÅ VAD????? Visst, okej, en sak "erkänner" jag - jag spelade fotboll med killarna och fick därmed bra kontakt med dem, men vad gjorde det i långa loppet, jag var ju knappast snygg. (Hur man nu avgör vem som är "snygg" i mellanstadiet... Antingen är man "ful" eller annars "mindre ful", och så finns det en liten liten grupp som är "söta".). Jag var inte alls populär bland killarna på "det" sättet. Och så var jag.....fysiskt utvecklad, kan man väl kalla det, men det ledde ju inte till annat än kommentarer, oftast mindre gemytliga. Inte heller nåt att vara speciellt avundsjuk på. Detta åtgärdades med drygt 2 timmar i narkos, 250 stygn i/på bröstkorgen och en eftermiddag bland blod och spyor, så OM någon nu verkligen var avundsjuk på just den detaljen så hade de nog kommit på andra tankar då.
Så näe, jag köper inte det argumentet för fem öre...! Och jag undrar väldigt vad som får människor att kasta det omkring sig i tid och otid. Nån som kan berätta??
Sen, som jag lovade att komma tillbaka till, så är det klart att likaväl som det finns folk som FAKTISKT blir kränkta, så finns det även människor som FAKTISKT är avundsjuka. Fast det känner man i regel igen ganska lätt. Väldigt missriktad "ilska" och kritik så att säga. Jämför "När Carola sjunger så ruttnar mina öron för det låter så orent och förjävligt" med "Ann-Kristin (eller vad hon nu heter) i 'Bonde söker fru' verkar inte riktigt ha alla hästar hemma" eller kanske "Jag förstår inte riktigt - varför skaffa fler barn än man som förälder kan klara av? Och när man inte hinner med så lämpar man över ansvaret på de äldre barnen.", i vilket/vilka inlägg är personen antingen bara bitter eller ruskigt avundsjuk och i vilket/vilka inlägg är det bara en annan persons generella åsikter..?
Näe för fan, tänk er för vad ni häver ur er, ni gör er bara ännu mer till åtlöje och folk får anledning att göra sig ännu roligare över er...! Varför inte bara "Det här är mitt liv, ett val som jag gjort, tyck vad du vill om det, jag bryr mig faktiskt inte och bäst vore det om du bara skötte ditt!"?? Bara det att en människa går i försvarsposition så fort man hör minsta tillstymmelse till kritik, konstruktiv eller ej (testa att gå in på Familjeliv.se och skriv nåt icke positivt eller icke peppande om stor-familjer eller argumentera mot amning...), sen har man underhållning för resten av kvällen...!
Efter detta ordbajseri så är det dags att bli allvarlig, och det ordentligt:
Marie och Peter - Mina tankar går till er! Jag kan inte ens föreställa mig det som ni går igenom just nu och kommer få göra imorrn. Men jag beundrar er enormt mycket för det osjälviska beslut ni har tagit, jag hoppas att jag själv kommer kunna ta samma beslut den dag det blir aktuellt! Det är så många som håller sina djur vid liv av ren egoism. Jag känner på mig att jag kan vara en av dem. Man vill inte se, klarar inte av att se, orkar inte se, kanske rent av inte ens kan se. Men ni har velat, klarat av, orkat och kunnat se. Jag är enormt imponerad! Man önskar att alla djur hade den turen att få hamna hos hussar och mattar som ni.
Jag kommer sakna "lilla" damen! Men henne försvinner ännu en liten del av det som en gång var Djurnära. Spitz var min absoluta favorit, men jag har alltid haft lättare att komma överens med killar än med tjejer! :) Men när han inte fanns längre så fick även Izza en chans att ta plats och visa upp sig! Och som jag skrev till dig Marie, jag kommer sakna *dunk dunk dunk*'et i köksluckan när hon inte riktigt har kontroll på sin svans, kommer sakna alla pussar, kommer sakna fis-oset ihop med te'et och sconesen, kommer sakna kalabaliken det blir när hon bestämmer sig för att i det närmaste käka upp katten. Detta är vad JAG kommer sakna, som känt Izza i lite drygt 3 år. Så som sagt, jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom...! Men fler djurägare borde vara som ni och se till sitt djur i första hand!
KRAM på er och ta hand om varandra så höres vi snart!
Ett ständigt fenomen: Du tycker en sak. Du har dina intressen. Du har dina värderingar. Jag tycker inte samma sak. Jag har inte samma intressen. Inte samma värderingar. Jag kanske inte ens gör det, men säg för att det ska bli tydligt att jag ifrågasätter dig. Inte elakt. Inte dömande. Bara av ren nyfikenhet. "Varför tycker du så?". Då kommer det, som ett brev på posten: Jag är AVUNDSJUK. Ehh, jaha..?? Man säger att "kränkt"/"kränka"/"kränkande"/"kränkning" är nutidens mest missbrukade svenska ord men "avundsjuk"/"avundsjuka" måste fasen komma på klar andra plats! Så fort man inte tycker lika som någon annan, jaa då är man avundsjuk på den personen. Vad får man ut av att kasta det omkring sig ständigt?? Eller lever man verkligen i en så patetisk värld att man anser att "JAG gör och tycker det enda rätta, alla andra som inte gör och tycker likadant är AVUNDSJUKA!"?? I så fall blir jag mörkrädd på riktigt...
Vi väljer väl alla hur vi vill leva?? En del sätt att leva passar vissa, men inte alls andra. Och tvärtom. Att bli ifrågasatt är väl bara naturligt?
Jag befinner mig i en ålder när man "börjar bli" vuxen. Vänner runt omkring gör sina val. En del köper hus. Om vi plockar ett exempel ur högen. Jag vill absolut inte ha något hus, jag förstår inte det roliga med det, jag vill inte skuldsätta mig resten av livet. Men är det bara för att jag är AVUNDSJUK på de som har hus som jag säger/tycker så?? Nej, det är det inte. Jag är helt enkelt inte intresserad. Jag, alltså JAG, kan, utifrån MINA EGNA åsikter, tankar och intressen, tycka att det i många fall är rent dumt att skaffa ett hus. Lägga sanslösa pengar på något som man kanske inte ens klarar av att ta hand om. Man är ung, nykär, lägger alla besparingar (som blev över efter köpet...) på renovering, man kommer på att man inte trivs ihop, tvingas sälja huset, förlora många hundra tusen, i värsta fall MILJONER. Inte bra, anser jag. Man kanske gör det enbart för att ha något att visa upp för vänner och bekanta. Men får jag tycka så utan att vara avundsjuk?? Det finns inte att jag tycker så bara för att jag helt enkelt tycker så? Vi kanske tänker på helt olika sätt? Du är kär och jag är objektiv? Därmed inte sagt att jag tycker "rätt", inte alls! Sen skiter väl jag något grymt i hur eller om du sköter ditt hus, men frågar man så får man som sagt ett ärligt svar.
Nu var detta med hus bara ett exempel, och även om det är såhär inom mycket så tror jag nog att ni som känner mig vet vad jag främst syftar på: Barn. Där är det VÄLDIGT lätt att dra avundsjuk-trumfkortet (???) så fort någon säger nåt som inte passar. Jag tycker inte att det är lämpligt att skaffa barn när man själv bara är ett barn. Jag tycker inte att avel bör vara prio ett så fort man träffar någon. Jag tycker inte att man ska skaffa fler barn än man klarar av att ta hand om. Men inte fasen är jag AVUNDSJUK för det?? Hade jag varit det så hade jag väl varit mamma till en 11-åring nu? Och förresten, inte bara en 11-åring, utan kanske till 5-6 stycken till, det är ungefär så många jag träffat och kunnat tänka mig en framtid med. Och varför bara en med varje, kunde ju slagit till på 2-3 stycken så hade jag även haft min storfamilj som jag uppenbarligen är så avundsjuk på... Men näe, jag har valt andra vägar i livet. Och jag kan tycka att vägar som en del andra valt är i det närmaste sinnesrubbade. Det finns säkert de som tycker att vägarna jag valt är helt galna (Sen har jag väl i ärlighetens namn inte aktivt "valt" alla de vägar jag hamnat på). Våra katter äter finare, bättre och dyrare mat än vad jag och Fredrik gör. Vaddå, är det dumt?? Så väljer VI att ha det. Är ni avundsjuka för att ni inte har katter....? Kanske för att ni inte har råd att ge djuren ni har bra mat? Näe, jag tror faktiskt inte att det är så. Åsikter kommer vi människor alltid att ha, det kommer vi inte ifrån. Sen skiter väl jag högaktningsfullt i om 13-åringar skaffar barn eller om folk skaffar ett fotbollslag till barnaskara och alla har olika pappor. I alla fall så länge det inte är min egna 13-åring eller om jag hamnar bredvid ett gapigt "fotbollslag" på t.ex. en buss eller ett tåg. Då blir det en helt annan diskussion, som jag ändå har rätt att TYCKA vad jag vill i. Det absolut sista jag är är nog avundsjuk. Jag kommer nog främst sitta och fundera på om det är VÄLDIGT oskönt att trä på en Ica-kasse på pelle-i-backen-hängaren innan man bonkar bäver.
Jag tycker det är rubbat att välja att ha 24 hundar i en 3-rummare. Jag tycker det är rubbat att välja att ha 13 barn. Jag tycker det är rubbat att välja att jobba inom hemtjänsten. Jag säger absolut ingenting om personerna bakom de här besluten, men besluten ligger så långt ifrån mina intressen och värderingar så jag anser att det rent av är korkat. Men får jag inte tycka det utan att vara avundsjuk?? Vill inte du kunna ha tankar och åsikter om mitt val av kattmat utan att få "avundsjuk" kastat i ansiktet?? För så är det väl faktiskt inte....? Sen visst, ber jag inte om din åsikt angående min kattmat så är jag inte intresserad av den. Men skyltar man medvetet med sitt liv och sina val så får man nog räkna med att folk säger sina åsikter utan att först blivit tillfrågade. I och med att jag nu skrev här om kattmaten så har ju jag tagit risken att få era åsikter slängda i ansiktet. På sätt och vis har jag t.o.m bett om att få det. Hade jag inte varit beredd på att ta det så hade jag inte tagit upp mina katters mat (Jävla tjat om kattmat det blev, känner jag...). Men jag hoppas budskapet gått fram!
Och framför allt, för omväxlings skull *suck*, så är det främst tjejer som står bakom detta fenomen. Det är sällan jag hör killar skrika om "Svenska avundsjukan" och "Jantelagen" till varandra. Det är fasen tjejers argument nummer 1. "Du är dum mot mig för att du är AVUNDSJUK på mig".
Nu ska jag försöka att inte röja en identitet här men jag hade en gång en (båt??) vän. En person som var speciell på alla sätt och vis och en stor del av egenskaperna var inte till hennes (efter det jag precis skrev känns det bara löjligt att sitta och låtsats att det INTE är en tjej det handlar om...) fördel. Säreget utseende, migränframfallande röstläge, högst udda intressen, klädstil kunde hon inte stava till (vardags- och även fest-klädseln såg ut som min tränings-outfit ungefär, för er som minns det inlägget...), udda tankar och åsikter om det mesta, avundsjuk och missunnsam (hon var faktiskt det, på riktigt! Jag återkommer till det...), hon satt inne med en impulsivitet som gjorde det förvånande att hon inte blev nerslagen eller nåt på stan, total brist på stil, hyfs och finess. Men vi blev vänner! Och nog för att jag ofta fått ta ganska märkliga personer som vänner om jag ville ha nån att vara med överhuvudtaget, men den här tjejen kunde vara riktigt snäll och go' trots att det mesta i livet annars var emot henne. Vi pratade en del om hur hon mobbats genom åren, både "då" och även "nu" och jag blev förundrad. Vad var hennes egna tankar om varför folk var rätt taskiga mot henne? Jo, "De är väl AVUNDSJUKA, vad vet jag!". Hallå, avundsjuka PÅ VAD????? När jag tänker på den här människan så kan jag inte komma på EN ENDA SAK hos henne som man kunde vara avundsjuk på. Möjligtvis att en rullstolsburen kan vara avundsjuk på att hon kan gå. Ärligt och allvarligt. Har folk verkligen inte bättre självinsikt?
Även när jag berättat för människor (=tjejer) om hur många människor (=tjejer) har varit mot mig genom åren så har det ofta kommit; "Det låter som de bara var avundsjuka!". Och återigen, PÅ VAD????? Visst, okej, en sak "erkänner" jag - jag spelade fotboll med killarna och fick därmed bra kontakt med dem, men vad gjorde det i långa loppet, jag var ju knappast snygg. (Hur man nu avgör vem som är "snygg" i mellanstadiet... Antingen är man "ful" eller annars "mindre ful", och så finns det en liten liten grupp som är "söta".). Jag var inte alls populär bland killarna på "det" sättet. Och så var jag.....fysiskt utvecklad, kan man väl kalla det, men det ledde ju inte till annat än kommentarer, oftast mindre gemytliga. Inte heller nåt att vara speciellt avundsjuk på. Detta åtgärdades med drygt 2 timmar i narkos, 250 stygn i/på bröstkorgen och en eftermiddag bland blod och spyor, så OM någon nu verkligen var avundsjuk på just den detaljen så hade de nog kommit på andra tankar då.
Så näe, jag köper inte det argumentet för fem öre...! Och jag undrar väldigt vad som får människor att kasta det omkring sig i tid och otid. Nån som kan berätta??
Sen, som jag lovade att komma tillbaka till, så är det klart att likaväl som det finns folk som FAKTISKT blir kränkta, så finns det även människor som FAKTISKT är avundsjuka. Fast det känner man i regel igen ganska lätt. Väldigt missriktad "ilska" och kritik så att säga. Jämför "När Carola sjunger så ruttnar mina öron för det låter så orent och förjävligt" med "Ann-Kristin (eller vad hon nu heter) i 'Bonde söker fru' verkar inte riktigt ha alla hästar hemma" eller kanske "Jag förstår inte riktigt - varför skaffa fler barn än man som förälder kan klara av? Och när man inte hinner med så lämpar man över ansvaret på de äldre barnen.", i vilket/vilka inlägg är personen antingen bara bitter eller ruskigt avundsjuk och i vilket/vilka inlägg är det bara en annan persons generella åsikter..?
Näe för fan, tänk er för vad ni häver ur er, ni gör er bara ännu mer till åtlöje och folk får anledning att göra sig ännu roligare över er...! Varför inte bara "Det här är mitt liv, ett val som jag gjort, tyck vad du vill om det, jag bryr mig faktiskt inte och bäst vore det om du bara skötte ditt!"?? Bara det att en människa går i försvarsposition så fort man hör minsta tillstymmelse till kritik, konstruktiv eller ej (testa att gå in på Familjeliv.se och skriv nåt icke positivt eller icke peppande om stor-familjer eller argumentera mot amning...), sen har man underhållning för resten av kvällen...!
Efter detta ordbajseri så är det dags att bli allvarlig, och det ordentligt:
Marie och Peter - Mina tankar går till er! Jag kan inte ens föreställa mig det som ni går igenom just nu och kommer få göra imorrn. Men jag beundrar er enormt mycket för det osjälviska beslut ni har tagit, jag hoppas att jag själv kommer kunna ta samma beslut den dag det blir aktuellt! Det är så många som håller sina djur vid liv av ren egoism. Jag känner på mig att jag kan vara en av dem. Man vill inte se, klarar inte av att se, orkar inte se, kanske rent av inte ens kan se. Men ni har velat, klarat av, orkat och kunnat se. Jag är enormt imponerad! Man önskar att alla djur hade den turen att få hamna hos hussar och mattar som ni.
Jag kommer sakna "lilla" damen! Men henne försvinner ännu en liten del av det som en gång var Djurnära. Spitz var min absoluta favorit, men jag har alltid haft lättare att komma överens med killar än med tjejer! :) Men när han inte fanns längre så fick även Izza en chans att ta plats och visa upp sig! Och som jag skrev till dig Marie, jag kommer sakna *dunk dunk dunk*'et i köksluckan när hon inte riktigt har kontroll på sin svans, kommer sakna alla pussar, kommer sakna fis-oset ihop med te'et och sconesen, kommer sakna kalabaliken det blir när hon bestämmer sig för att i det närmaste käka upp katten. Detta är vad JAG kommer sakna, som känt Izza i lite drygt 3 år. Så som sagt, jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom...! Men fler djurägare borde vara som ni och se till sitt djur i första hand!
KRAM på er och ta hand om varandra så höres vi snart!
måndag 3 januari 2011
Alla tänder kvar, frukost, parkeringsbrist och det är spinning vi håller på med..??
Då var det kväll. Oliver är åter hemma och har alla tänder i behåll :) Uppenbarligen så hade medicinen hjälpt så pass bra så de tror att det ska läka ut helt med hjälp av den. Så det var ju verkligen skönt!! Han ska tillbaka på måndag igen så får de titta på honom. Men då kan inte jag åka med honom för då är jag på Östersjön!
Lite frukost på Mc Donald's blev det som sagt i morse. En sån här bidde det:
McMuffin eller nåt. Vette fasen om jag ätit förut. Och vette fasen om jag kommer äta igen :) Smakade i princip bara ägg. Fast det var ost och bacon i också. Men men, det är inte varje dag man äter frukost! :)
Och sen en vanlig dag på jobbet. Inget speciellt inträffade. Men roligt hade vi som vanligt! :) Och extra kul blir det när vi kommer in på Boren-minnen...
Och ikväll var det träning. Precis när jag svängde in vid Sporthallen så kom jag på... Innefotbollscupen!! Jag har aldrig haft något emot den innan, men när man ska in och träna och dessutom har en tid av passa så får man åsikter... Tycker de kan organisera parkeringsplatser lite bättre där!! Bilar precis ÖVERALLT, i alla riktningar, på alla ställen, trångt och jäkligt, man fick backa och trixa för att man inte kunde mötas i "gångarna" där. Till slut hittade jag en parkeringsplats nästan ända framme vid Platenskolan. Imorrn får Fredrik skjutsa mig till träningen... Och idag var det röj på spinningpasset! Av musiken att döma så hade instruktören ägnat julledigheten åt två program: "Dansbandskampen" och "Så mycket bättre" :) Det var nästan bara musik därifrån, men det är skoj! Och hårt var det! "Detta är januaris pass, jag har inte testat det själv, det får vi göra tillsammans nu, här kommer ett Aqua-medley från 80-talet (*hmmm, bara 20 år fel där..?? :)*) och det är 11,5 minuter långt..."... Ehh, okej... Bara att trampa på och se glad ut. För att slippa känna efter hur kroppen känns så får man försöka komma på nåt bra att fundera på under tiden. Och idag var det hur det egentligen låter på ett spinningpass: "Luuuugnt och fint, öka, ÖKA, lite till, tre, fyr och så UPP I TVÅAN!! Sååå jaa, BRA jobbat, vad skönt det känns!! Ner och lätta!". Men om jag inte säger något då så har jag ingenting sagt... :D Tog mig i alla fall igenom passet, som som sagt var ett av de hårdaste jag kört!
Annars har det varit lugnt ikväll. Mat och nu ska jag lägga mig. Hoppas på att somna "tidigt" ikväll.
Lite frukost på Mc Donald's blev det som sagt i morse. En sån här bidde det:
Och sen en vanlig dag på jobbet. Inget speciellt inträffade. Men roligt hade vi som vanligt! :) Och extra kul blir det när vi kommer in på Boren-minnen...
Och ikväll var det träning. Precis när jag svängde in vid Sporthallen så kom jag på... Innefotbollscupen!! Jag har aldrig haft något emot den innan, men när man ska in och träna och dessutom har en tid av passa så får man åsikter... Tycker de kan organisera parkeringsplatser lite bättre där!! Bilar precis ÖVERALLT, i alla riktningar, på alla ställen, trångt och jäkligt, man fick backa och trixa för att man inte kunde mötas i "gångarna" där. Till slut hittade jag en parkeringsplats nästan ända framme vid Platenskolan. Imorrn får Fredrik skjutsa mig till träningen... Och idag var det röj på spinningpasset! Av musiken att döma så hade instruktören ägnat julledigheten åt två program: "Dansbandskampen" och "Så mycket bättre" :) Det var nästan bara musik därifrån, men det är skoj! Och hårt var det! "Detta är januaris pass, jag har inte testat det själv, det får vi göra tillsammans nu, här kommer ett Aqua-medley från 80-talet (*hmmm, bara 20 år fel där..?? :)*) och det är 11,5 minuter långt..."... Ehh, okej... Bara att trampa på och se glad ut. För att slippa känna efter hur kroppen känns så får man försöka komma på nåt bra att fundera på under tiden. Och idag var det hur det egentligen låter på ett spinningpass: "Luuuugnt och fint, öka, ÖKA, lite till, tre, fyr och så UPP I TVÅAN!! Sååå jaa, BRA jobbat, vad skönt det känns!! Ner och lätta!". Men om jag inte säger något då så har jag ingenting sagt... :D Tog mig i alla fall igenom passet, som som sagt var ett av de hårdaste jag kört!
Annars har det varit lugnt ikväll. Mat och nu ska jag lägga mig. Hoppas på att somna "tidigt" ikväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)