Och tro det eller ej, detta är en jazz-sångerska... :)
Det var väl mest det jag hade att säga ikväll. Blev små-mobbad på jobbet för SSK's vinst över DIF men det får man väl bjuda på :) Vi har ju roligt i alla fall!
Och när jag kom hem lyckades jag hitta en plats på den markerade parkeringen så nu rör jag inte bilen förrän på måndag morgon då det är dags att åka till Linköping igen :)
Just ja, jag var ju uppe tidigt i morse, träffade Joakim kl 8. Träffade på en gammal kompis som städade uppe på Habiliteringen som trodde att jag jobbade där, när jag sa att jag var "inlagd" så blev han lite trälig, det får man väl ta som en komplimang :)
Mötet hos Joakim gick hur som helst bra! Eller bra och bra... Vi kom att prata om morfar (ganska relevant då det i princip var tatuerat "Aspergers syndrom" i pannan på honom) och Jocke hade aldrig sett mig så sprudlande glad som när jag pratade om morfar. Jag ser ju helst att vi tar upp jobbiga saker så jag blir ledsen, som jag har svårt med annars. Det där lät lite knasigt, visst fasen känns det inte kul att morfar inte finns längre, men vi fick vår tid. Han orkade inte mer, han hade gjort sitt. Jag fick vara med honom in i det sista, jag fick en ordentlig kram ungefär 9 timmar innan han gick bort och dagen innan det var jag med honom från 9 på morgonen till 22.30 på kvällen. Jag riktigt känner att ett bättre avslut kunde jag inte fått. Nu har jag bara minnen av honom som uppenbarligen gör mig "sprudlande glad" :) Han levde det asperger-liv som jag helst skulle vilja göra och även må bäst av (mormor är å andra sidan slutkörd och självmordskandidat så man kan väl säga att jag plockat godbitarna ur gottepåsen till släkt...), men förstår att det är omöjligt. Skulle inte inte ens vilja ha en ständig passopp som jag kan styra och ställa över, livet 2011 fungerar inte riktigt så.
Ju mer jag lär mig om hur jag själv fungerar, ju mer fattar jag hur han fungerade. Det som "vi" skrattar gott åt gällande honom känner jag igen mig själv i alltmer. Fasen vad folk kommer ha kul åt mig när jag inte finns längre, om de inte redan har det :)
Näe glad kan jag vara när som helst annars, men hos psykologen vill jag inte vara det. I och för sig så är det ju bara att åka till veterinären med ett av djuren så är man inte så jädra glad längre, har jag fått bekräftat... Hedwig och Sune fick vaccinations-kallelse härom dagen, är väl bara att ladda upp med näsdukar... :) Näe, riktigt SÅ illa är det faktiskt inte....ännu. Vaccinationer har jag vant mig vid, likaså kastreringar. Fast med första katten - Oliver - var det jobbigt, när allt var klart och jag fick komma in igen så bara låg han där. Min bebis...! Då blev det lite kämpande innanför ögonlocken. Men när han väl vaknade så studsade han ju upp! Nu fyra kastreringar senare tycker jag inte att det är så farligt när de blir lite drogade ett tag :)
Bör väl kanske vara mer nervös för mig själv, fan vet vad som händer. Ultraljud är väl att vänta härnäst då stickeriet gick sådär. Annars när det varit aktuellt med prover och så brukar jag alltid känna en viss skam efteråt, men det gör jag faktiskt inte nu. Det blev så tydligt att det faktiskt inte funkade, och att det inte bara var att "skärpa mig". Jisses, som jag skakade så riskerade jag ju att få nålen i örat eller i arslet och då försökte jag ändå att samarbeta. Jag klarade mig i alla fall LITE längre än vad Fredrik trodde att jag skulle göra :) Precis efteråt mådde jag skit, jag hade faktiskt föreställt mig att det faktiskt skulle kunna funka, men näe... Men det är som det är.
Tror jag lyssnat på klippet ovan ungefär 9 gånger under tiden jag skrivit nu och låten blir inte direkt sämre... För er som inte orkar/kan klicka upp det så kommer här lite av texten:
Jag vet att du sover Känner värmen från din hud Bara lukten gör mig svag Men jag vågar inte väcka dig nu Jag skulle ge dig Allting du pekar på Men bara när du inte hör Vågar jag säga så Jag kan inte ens gå Utan din luft i mina lungor Jag kan inte ens stå När du inte ser på Och genomskinlig grå blir jag Utan dina andetag
Så håll nu lite extra om den som är bredvid er i bingen just ikväll. En fruga, ett barn, en vän, ett husdjur, en försupen polare, vad fasen...! Jag är aspergare (Rättare sagt - jag är Sandra!), jag har inte många vänner och definitivt så kramar jag inte vem som helst, så jag vet vad jag pratar om. Det är inte lätt, men ändå...
Älskar dig! kram <3
SvaraRadera