Vi har köpt katt, en dag på Wallride, ny stickning och ord kan såra…

Sitter på Wallride idag. Det är riktigt lugnt, så jag har haft tid att jobba ordentligt med hemsidan. Vårt tillskott har fått en egen sida, jag har fixat lite med länkar och så. Kollat över det hela lite Och då ska ju givetvis dagboken uppdateras också!

Igår köpte vi katt. Vi fick papper på att lilla Blanche, eller Hedvwig som vi tänkt kalla henne, är vår. Vi var hos Annika och Jerker, skrev på papper, fick med oss en massa kattunge-saker hem. Så imorrn är det utställning i Örebro, där vi givetvis hoppas att det ska gå jättebra, sen tar vi med oss henne hem Ska bli så mysigt med ett djur i hemmet igen!! Sen hoppas jag lite på att hon ska gå bra på utställning. Vore så kul med en katt som har chans att komma nånstans, inte bara åka 30 mil, sätta upp katten på domarbordet i 4 minuter, ta tillbaka katten och sen bara vänta på att få åka de där 30 milen hem igen. Så det vore jättekul om det kunde bli något på den fronten! Kattutställningar är riktigt roliga, men blir väldigt långdragna om det inte går så bra för katten.

Sen så har jag funderat, jag undrar hur många jag kommer göra mej osams med på grund av denna katt… Jag har redan varit på god väg när det gäller Elliot. Grejen är den att den här katten har ett väldigt speciellt utseende, men jag anser inte att man har rätt att säga "Fan vad ful hon är!!", "Hej lilla alien!" osv, ni fattar. Den här katten är min och Fredriks egendom. Man går vanligtvis inte fram till någon och säger "Vilken ful tröja du har!", "Du ser skitdum ut i de där glasögonen!", "Den där bilen ser skitbögig ut!", för att inte tala om folks ungar, som verkligen kan se ut som något från Saturnus, men man biter sej i läppen och säger inget om grisnäsan, fladderöronen, dregeltömmarna som bara hänger. Så vad ger folk rätt att tala illa om vår katt?? Säger någon något, så ger jag igen, det bara är så. Jag kan lätt kommentera andras egendom om det bara är det. Tycker man illa om vår katt så är det bättre att hålla käften. Någon sa "Jaa, man kanske vänjer sej…". Och jaa, det har vi gjort, för längesen!! Vi begär inte att alla ska tycka att hon är jättesöt, men vi tycker hon är underbar och älskar henne! Som jag sa så har det varit samma tendens med Elliot. Han har blivit kallad marsvin, fladdermus och allt vad det är. Men det är inte så jävla svårt att se att det är en hund… Men så ska folk göra sej "roliga"… Jag kallar inte någon "Miss Piggy", "fetto", "putröven", "Helikoptern" etc., hur slående likheten än är. Inte så personen hör i alla fall… Och sen tar inte jag att folk som aldrig haft en tanke på att hälsa på oss förut, nu helt plötsligt ska besöka för att vi skaffat kattunge, men kanske enbart påpeka hur ful hon är, hur konstig hon ser ut. Men så finns det givetvis folk som på allvar är intresserade av henne och de är hjärtligt välkomna! Det var bara lite tankar från mej, om att man kanske bör tänka sej för vad man säger. Det kan faktiskt såra…

Så har jag fått hem mer garn så jag kan sticka igen Försöker att inte få den här filten lika knepig som den andra, men det är svårt, fattar inte riktigt hur jag ska göra :-/ Lägger upp maskorna hur löst som helst, men ändå blir det "bögligt". Sen så har jag hittat en riktigt guldgruva… Ett gäng gamla säsonger av "Rederiet". Och det är ju helt underbart att se!!

Näe, nu hoppas jag att Fredrik kommer med mat snart. Ska sitta här till kl 18, sen blir det hem och ta det lugnt. Tidigt imorrn bär det av till Örebro. Och när vi kommer hem igen så är vi tre…

Ajöken

Räknar ner, katt-säkra lägenhet, stick-terapi, buggkurs och leta praktikplats

Då är det inte många dagar kvar tills vi får hem vår lilla kisse. Tycker tiden går så fort, inte längesen hon såg ut som en skrynklig liten flodhäst och vi gick och velade om vi skulle ha en katt eller inte Men jag tror inte vi kommer ångra oss, det ska bli så kul!! Har ju alltid velat ha en sphynx, och så lyckades jag få med mej Fredrik på samma bana så det blir underbart! Sitter och väntar på att pappa ska komma och hjälpa oss att "katt-säkra" lägenheten. Det är ju ingen klumpig ragdoll som helst ligger i en hög mitt på golvet vi ska få hem, utan en som helst vill ha lite mer utsikt och överblick. Blir att stabilisera lackhyllor, fästa klösträd i väggen osv. Sen så har vi två speglar som vi ska passa på att sätta upp också. Jag riktigt längtar efter att få slagborra rakt in i grannens vägg, hihihi

Sen så gjorde jag min filt klar igår också, är ju meningen att katten ska få ha den. Och den blev…..intressant! Riktigt riktigt snygg om jag får säga det själv, men jag lade upp för hårt/stickade första varven för löst, så nederdelen är kanske 50 cm bred, medan det jag maskade av högst upp blev nästan en meter brett Men men, jag har redan beställt garn till nästa filt, så då kan jag reparera mina misstag Jag måste säga att pinsamt nog så har stickningen varit den bästa terapi jag har haft på länge! Mönstret var precis lagom svårt. Inte så svårt att jag inte klarade av det, men jag fick tänka hela tiden, räkna, vända håll, jag hade inte tid att tänka på annat! Så istället för att ligga och rulla i sängen på kvällarna så har jag stickat tills jag stupat Så det var riktigt bra, har inte funnits plats för några jobbiga tankar!

l lördags var det dags för en krog-sväng. Lite förfest här med handboll och online-pizza, sen drog vi ner till Nöjeshallen där PM’s spelade. De är så jäkla bra!! Såg dom bara typ en gång förra året, ska absolut bli mera i år!

I måndags var det dags för buggkurs igen. Fortsättning 2. Och jag vet inte… Det var riktigt mycket folk, och överskott på tjejer. Så det blev ingen ordning alls med hur vi skulle byta och så :-/ Och sen är ju skickligheten väldigt olika i den här gruppen. En del kommer från Fortsättning 1 medan andra har gått Fortsättning 2 flera gånger och så. Så en del är riktigt duktiga, och då anser de att deras sätt att dansa är det "rätta". När vi skulle lära oss en ny tur så visade kursledarna en sak, man skulle försöka apa efter, så kom man till en kille som visade på ett helt annat sätt, man lärde sej det sättet, så kom man till nästa som tyckte man gjorde helt galet och visade ett nytt sätt. Gick ju bara runt i skallen till slut :-/ Men men, ska absolut ge det en chans, det är ju riktigt kul att dansa! Men bara att hoppas att tjejerna trappar av, betalar ju inte riktigt för att stå och titta varannan låt…

Har varit hos Per-Åke igen, är ju ute efter ny praktikplats. Har ju mest bara funderat efter nån plats där jag kan vara bara för att ha nåt att göra, men så kom jag på att jag kan ju passa på att vara på nåt ställe som relaterar till min utbildning så jag kan lära mej lite samtidigt. En veterinär, såklart! Även om de inte är massörer så kan de ju absolut visa mej hur muskler går, hur leder funkar osv, och främst anledningar till att kroppen INTE fungerar. Så jag fick skriva upp veterinärer som jag kan tänka mej att vara hos, och sen hur Per-Åke ska presentera mej, och så skulle han ringa. Hoppas han får napp nånstans! Fattar inte att jag inte kommit på detta tidigare

Nähe, dags att borra i väggar

Ajöken

Hundmassage, dåligt humör, fortsätta sticka filt och bugg

Då var det lugnt. Sitter och lyssnar på Takida och Sarek. Kom inte och säg att jag inte har bred musiksmak… Jag har gjort två massagebehandlingar idag. Träffade två underbara whippet idag, de är så duktiga och mysiga! Tror det gick bra, ögonen stod nästan i kors på dom när jag var klar Ska spåna på en riktigt tjusig annons som jag kan sätta upp runt om i typ hela stan Längtar jättemycket efter nästa kurs nu, jag åker 19/2. Det blir säkert skitjobbiga kvällar igen, men jag vill verkligen lära mej detta!!

Annars knallar det på. Humöret är sådär. Det stämmer inte riktigt, har ont i skallen jämt, magen funkar inte, är oftast riktigt sur. Snälla psyk, hör av er!!! Blev väldigt jobbigt när jag fick börja om från början igen. Och så börjar det ju bli dags att ta tag i att starta eget. Men svårt när jag inte vet om jag kommer vara klar till sommaren. Och sen vet jag ju att jag inte kan leva på enbart hundmassage, måste ha i alla fall en tjänst på 50%, och vart hittar man det idag…?? Jag ska ha praktik nu fram till maj, men bara att hitta en praktikplats… Inte så lätt alls! Ska till Per-Åke på måndag, han brukar vara bra på att lösa mina problem

Jag stickar på min filt. Den börjar bli stor nu, men det blev nåt fel precis i början, så den är böglig i botten. Och alla som känner mej vet att en sån grej kan jag reta ihjäl mej på… Men våran kattunge ska få ha denna filt och hon lär väl riva och smutsa ner, så det gör nog inte så mycket. Men ändå!! När denna är färdig ska jag beställa mer garn och göra en filt till. Och då ska jag vara noga med att botten inte blir böglig Det är ett riktigt roligt mönster att sticka och det blir riktigt snyggt! Fast mina fingrar börjar säga ifrån lite. Och pet-tummen har jag knappt nån känsel i, det bara sticker i den

På måndag börjar buggen, blir skönt att snurra lite igen! Tyvärr hade jag missat det så jag la ljuspartyt på en måndag :-/ Men vi får se, jag kanske hinner med att bugga en stund i alla fall. Tycker det är roligare på kursen än att vara ute! Vi kör fler turer, man lär känna grabbarna, vet vad dom går för, och man slipper FOXTROT!!!!

Nähe, lyssna på musik och sticka vidare…

Ajöken

Skallen i stiltje, ”Sagan om ringen”, sticka filt och snart kommer hon!

Skallen bara står still. Ännu en stor motgång i livet. Jag börjar vänja mej nu. Varför ens förvänta sej nåt från början?? Funderade på det där igår. Vad jag än tagit mej för så har det gått åt skogen, det är verkligen så! Jag hoppas verkligen på hundmassagen, men det känns svårt. Fast den här veckan har jag haft tre ganska besvärliga behandlingar. Det är inte lätt med småhundar, kan inte alls använda samma grepp och så. Den ena ville absolut inte ha massage. Vi pratade om att det faktiskt finns såna hundar också, det är inget med det, men då går det genom skallen att borde jag förstå varför?? Borde jag kunna läsa av det på nåt sätt? Man ska ju ställa en massa frågor, men jag vill inte ge mej in för djupt och grosa i folks privatliv ännu, jag brukar nöja mej med hur gamla de är, hur länge de varit hos ägare, om de är friska och om det är nåt jag absolut bör veta om. Så att jag vet lite vad jag pillar på. Men i veckan nu ska jag träffa whippetarna igen, dom gillade jag verkligen!! Lugna fina hundar med lite päls Så förhoppningsvis får jag en bättre känsla då.

Men som det är nu så går jag handlingsförlamad. Borde ringa hit och dit, orkar inte, borde skriva ett mail till min handläggare på arbetsförmedlingen och förklara läget, orkar inte. Sen är mina problem av den karaktären att jag inte kan skriva om dom här, inte än i alla fall. Det finns fler människor inblandade och jag vill inte förstöra nåt för dom. Jag hoppas jag får tid på psyk snart, håller på att bli galen. Börjar bli sådär avtrubbad igen, skiter i allt, bryr mej inte om nåt.

Annars går livet sakta. Hjälpte till på Wallride i onsdags, hälsade på Therése och hennes hund Sussie i torsdags. Kul att träffa Therése igen! Vi var typ bästisar på högstadiet. Kul att prata minnen. Så fick jag jättegod mat och så masserade jag Sussie. I fredags gjorde vi ett ryck på Djurnära igen, och nu börjar det bli riktigt tomt och öde där. Imorrn ska vi tvätta burar, jag riktigt längtar, hihihi

Sitter inte vid datorn så mycket nu. Har börjat roa mej med annat. Tog tag i mej själv och började läsa "Sagan om ringen". Känns som nåt man nästan bör göra. Och den är riktigt bra! Men det är tur att jag sett filmen så jag vet hur orcher, hober, Saruman osv ser ut. Så boken känns som en komplettering av filmen. Var längesen jag läste! Fast jag kommer inte riktigt till ro med det. Kommer inte i bekvämt läge nånstans. Inte i soffan, inte i sängen. Och sen har jag börjat sticka igen. Beställde en filt i crisp-garn, den är riktigt häftig! Och bara jag fick svära lite så förstod jag mönstret riktigt bra! Sen blev jag så full i garv åt mej själv, när jag fattat ett moment och arbetade med det, så kunde jag inte koncentrera mej på det, utan funderade hela tiden på nästa. "Kommer jag klara det, fattar jag, får jag lägga ner??". Och det är så jag fungerar i det stora hela. Jag kan inte njuta av och koncentrera mej på nuet, jag grubblar och oroar mej ständigt för vad som ska komma. Så stickningen avspeglar mitt liv…

Sen så har vi varit och hälsat på vår lilla kisse igen! Är inte långt kvar tills vi får hem henne, ska bli så kul! Och hon är verkligen fin, känner mer och mer att vi/jag verkligen valde rätt! Hon är riktigt fin i sina färger! Men det blir till att plugga om, färgbeteckningar och så är inte alls samma som på ragdoll! Vår misse har färgbeteckningen "blåsköldpadds-tabby med vitt", vilket betyder ungefär att hon är både flammig och randig och allt möjligt Men hon är så fin och lekfull! Vi tror vi vet vad vi ska kalla henne, men det är en hemlis än så länge Skönt med nån ljuspunkt i livet i alla fall! Och nån som får användning av min stickade filt

Ajöken

Lätt kaos, massagebehandlingar, inställd foxtrot och ljusparty

Några dagar sen jag skrev nu. Inget speciellt har väl hänt. Eller det har det väl… Skallen har varit totalt i kaos, och det av en anledning som jag inte vill skriva om här. Men en händelse fick mej att tänka, tänka bakåt. Och det där kan jag inte riktigt släppa nu. Så tack så jävla mycket…!

Jag har börjat lite på allvar med mina massagebehandlingar. Jag hade två whippet som var helt fantastiska hundar! Man känner ju i princip varenda muskel på dom och de lät sej verkligen masseras. Idag hade jag två småhundar. Och det är riktigt krångligt! Man kan inte alls använda sej av samma grepp och så. Lite pilligt att komma på hur man ska bearbeta muskeln på bästa sätt. Men kul att det verkar vara igång i alla fall! Förhoppningsvis så får jag ihop mina behandlingar. Hoppas bara jag får ner det hela i fingrarna också. Nu är det bara typ "jaa men jag bearbetar muskel för muskel så får vi se". Jag känner absolut ingenting. Skulle vilja känna hur det SKA kännas, hur det INTE ska kännas, jag har ju inte en aning om vad jag ska gå på! Och jämföra hundar emellan tycker jag också är skitsvårt! Känner om den ena är mindre musklad än den andra, men det är typ det.

I lördags skulle jag på foxtrot-kurs. Bakfull och dan släpade jag mej iväg till Södergården. Var ju inte en människa där. Så det var bara att åka hem igen. Mailade och frågade vad som hänt, och då var det inställt p.g.a för få deltagare. Och så hade de "tyvärr glömt" att meddela mej det… Hyggligt. Och direkt igen… Nu känner ju inte den här människan mej alls så detta tar jag faktiskt inte personligt. Men ändå. Bortglömd, någon har rent av skitit i ‘en igen. Det var uppenbarligen bara mej som de glömt meddela. Precis som på fotbollstiden. "Oj, jag GLÖMDE visst tala om att träningen var flyttad…..!"… Det var ju inte riktigt vad jag behövde just nu, så att säga. Jaja, får väl hoppas det blir av fler gånger!

Idag har jag varit på ljusparty hos Elliots uppfödare Maria i Söderköping. Var kul att se henne igen, var jättelängesen!! Så det hade hänt mycket, hundar hade kommit och gått, ungarna hade vuxit nåt enormt. Och lite ljus köpte jag också. Gillar deras doftljus, de är riktigt bra! Sen håller Maria på att bli återförsäljare av Partylite’s produkter, så då ska hon åka runt och ha hand om ett visst antal partyn, visa och informera om prudukterna och så. Så hon frågade om hon inte kunde få komma till Motala och ha ett party hos mej. Och eftersom jag är mitt uppe i ett liknande projekt där jag är starkt beroende av att folk ställer upp för mej, så tvekade jag inte. Så nu får jag en anledning att storstäda Så den 9/2 kl 18 får ni ta med vänner och bekanta och komma och sniffa på ljus Jag som älskar ljus tycker det är jättemysigt, träffas ett gäng, prata skit och titta på olika ljus och ljusstakar. Så det ska bli kul!

Imorrn ska vi ta ett ryck på Djurnära igen. Se hur mycket vi får med denna gång. Vi brukar vara riktigt effektiva bara vi väl sätter igång Sen blir det middag hos mor och far på kvällen. Onsdag ska jag hjälpa till på Wallride. Torsdag ska jag ta en lunch hos Therése och sen ska jag massera hennes Sussie. Ska bli kul, det var längesen vi träffades! Ska försöka få in ett besök hos Annica och Jerker också, hälsa på vår lilla kisse. Hon börjar bli så stor nu, inte långt kvar tills vi får ta hem henne! Måste snart börja slipa på hennes egen sida här!

Ajöken

Permanent, Brunnsparken, shopping, blödning i ögat och psyket

I lördags var Anna här. Vi testade att permanenta mitt raka tunna tråkiga hår. Och det blev….intressant Lite halvkrångligt att få reda på, men volym fick jag ju i alla fall Sen på kvällen var jag ute och rörde på benen igen. Jag, Ramona och Marie var i Brunnsparken i Örebro och dansade till Wahlströms. Mitt öga var ännu inte helt okej, så jag dansade inte så jättemycket. Jobbigt när man inte ser ordentligt. Men jag tycker faktiskt att buggkursen är så mycket roligare. Man kan göra fler turer, killen vet precis vad jag kan och vise versa. Och då slipper man dessutom foxtroten… Fattar inte vad ben man har att hålla reda på helt plötsligt!! Men i det stora hela var det en trevlig kväll, bra musik, mycket folk. Var väl hemma runt två, studsade in i duschen och sen sängen.

Blev sovmorgon i måndags. Var ju uppe och natt-suddade. (Se senaste dagboksinlägg). Vaknade väl vid två. Hann inte mer att gå upp och vakna till så var det dags att åka till Annika och Jerker och hälsa på vår lilla prinsessa. Och vad dom hade vuxit!! Undrar just vad det är vi ska få hem… Men det är spännande, saknar verkligen djur nu!

I måndags blev det vad vi missade innan jul, göra köttbullar Och det gick bra! Tycker jag rullade riktigt fint, en del blev lite stora bara! Och Fredrik var så duktig att steka! Så middagen sen bestod av snabbmakaroner och hemmagjorda köttbullar. Släng dej i väggen, Mamma Scan Blev inte mycket mera den dagen, det var hårt att göra köttbullar!

I tisdags gjorde vi en liten shopping-turné. Jysk hade billiga fleecefiltar så vi köpte en åt vår lilla katt. Bra att ha bl.a. i transportburen. Sen blev det lite bra-att-ha-grejer. Värmeljus, ett anteckningsblock till min hundmassage, gardiner, mat på Maxi. Skönt att komma ut och se världen lite Sen blev det storstädning hemma. Behövdes verkligen! Vi tog ner julsaker, kastade upp en massa på vinden. Så efter 5 månader börjar det bli riktigt mysigt här, hihi Efter städningen belönade vi oss med lite vin, ost och kex.

Idag var jag på psyk. Jag sa som det var, 2009 har börjat helvetiskt. Hjärnan går på högvarv och jag blir galen snart! Men nu ska jag äntligen få en samtalskontakt! Och det blir Malin, som gjort utredningen nu, jättebra!!!! Hon är kanon på alla sätt, fast hon gillar att retas, försöka få mej att tänka i andra banor osv. Inte alltid så lätt när man är så insnöad på sitt eget. Men det blir nog bra! Jag tog upp vad jag vill jobba med, och hon pratade lite om vad hon ville att vi skulle jobba med. Så det känns som det finns en framtid nu! De lyssnar på mej och jag lyssnar då på dom. Känns riktigt bra! Undra vad som ska förstöra den här gången… :-/

Sen blev det hem och ringa vårdcentralen. Mitt öga mår inte bra. Nu har svullnaden lagt sej helt, men nu har jag fått en blödning i ögat. Ser jättemysigt ut… Och så ser jag väldigt suddigt. Är väl blödningen som trycker på synnerven. Men vårdcentralen kunde inte ta emot fler samtal idag. Testade att ringa sjukvårdsupplysningen istället. Hon tyckte jag skulle ringa efter 16.30 för att få en jourtid så att de kunde kolla på det. Blödningen var ingen fara, men att jag inte ser var värre. Så det var bara att vänta. Jag åkte ut till Djurnära och hjälpte Marie att städa. Sen kom pappa med Mc Donalds-mat till oss, så snällt! Vi gav upp strax innan 16.30. Jag kom hem och då var svärmor och svärfar här på fika. Jag ringde sjukvårdsupplysningen igen och fick sitta i kö i 16 minuter. Så svarade en skånska att det inte var nåt att göra nåt åt, ville jag absolut att en läkare skulle titta på det så skulle jag ringa vårdcentralen imorrn… Man kanske skulle söka jobb som telefonist där, verkar inte så värst omständigt…

Imorrn har jag två massagebehandlingar. Får plugga på lite, var längesen jag gjorde det där nu ju. Två whippet ska jag träffa. Ska bli spännande,de har ju inte så mycket päls så förhoppningsvis ser man musklerna ganska väl. Sen ringde en tjej från Mjölby igår, som hade sett min annons i Mjölby brukshundsklubbs klubbtidning. Det var jättekul!! Så dit ska jag på måndag! Hoppas bara på att flera hör av sej!

Nu blir det köttfärssås som min älskling har gjort! Han är så duktig!!

Ajöken

Vad i helvete har jag gjort er??? Vad är det för fel på mej??

Sömnlöst… Det här året har då inte börjat bra. Nog för jag alltid ältar, grunnar och funderar, men nu har det varit värre än värst. Nu har min bakgrund gjort sej påmind ordentligt. Och ikväll brast det ordentligt. Vad har jag gjort folk?? Varför hatar alla mej?? Vad är det för fel på mej?? Och nu tänker jag berätta, i den mån jag vill och kommer ihåg. Ibland nämner jag namn, ibland inte. Om jag trampar nån på tårna? Nämen hoppsan… Förväntar ni er en ursäkt eller…? Ät skit.

Jag börjar med gymnastiken. Har alltid gillat det, gått i barngrupper osv. Men i en grupp så frågade tränaren om jag inte ville gå vidare till en svårare grupp, truppgymnastik. Och jag ville verkligen hålla på med volter och tävla och såna grejer, så det är klart jag ville det! Jag kom ensam till en trupp. Tränaren tyckte det skulle bli jättekul. Men ganska direkt så var det en tjej, Anna Fitt-ebrand, som störde sej på mej. Det var alla möjliga fel. Jag hade fettigt hår *på en träning… :-/*, jag skrattade när hon gjorde fel *som en av 15…*, jag skulle inte tjuvlyssna när de pratade hemlisar *fast vi stod i ett led för att göra en övning…* osv osv. Hon fanns, som helt enkelt mobbade, sen fanns de som såg men bara ignorerade. Vet inte vilket som var värst. Morsan ringde till tränaren så han tog ett snack med den här fula bruden. Men vad hjälpte det. Att jag var som luft som man inte brydde sej om var redan så ingrott i gruppen. Jag fejkade skador för att slippa gå till träningen, och till slut slutade jag, till tränarens sorg.

Om man fortsätter på fritidsintresse-biten så kommer fotbollen upp. Och där skulle jag kunna skriva en bok. Det började bra, vi var ett gäng glada barn. Vi började med seriespel, och det gick riktigt bra. Vi vann cuper, en avgjorde jag f.ö.. Det var en härlig tid. Så blev vi så många så att vi blev uppdelade i två gäng. Eller uppdelade, första året var det vi "gamla" i ett lag och så alla nya i ett. Vi var ett 84/85-lag från början, men så småningom kom en hög 86-or som blivit för gamla för 87-laget. Året därpå skulle de återigen dela upp i två lag, fast mer jämna. Och tjena… Det var hela det "gamla" laget, plus två "nya" spelare, och sen alla "nya" och alla 86-or, plus jag och Tjottis… Bra uppdelat. Det var inte ens jag som tog upp det, utan lagledaren Ewa, som kom fram till mej och sa att "Du är inte så nöjd med det här va…?", "Näe det kan jag inte påstå", sa jag. "Jag ska se vad jag kan göra.". Och det var en massa turer där, jag skulle få spela med mitt gamla lag, jag skulle inte få göra det, med olika bortförklaringar varje gång. Så här i efterhand hade det varit så jädra intressant att få höra snacket bakom, bland ledarna. Uppenbarligen var de inte helt överens. Glömde säga att året innan kom en ny tränare som tog hand om "det andra" laget. Jag vet inte om det var sant, men tjejerna i laget ska ha samlat ihop sej och frågat tränarna varför jag inte fick spela med dom. Tillslut fick farsan nog och ringde och skällde ut Ewa efter noter, hahaha Senare på kvällen ringde hon och sa att jag fick spela med mitt gamla lag. Men hon blev aldrig som hon varit mot mej sen. Var väl egentligen hon som började med den här noncharleringen, inte svara på tilltal, jämt vara grinig osv. Men den säsongen… Jag kommer aldrig få uppleva nåt liknande! Nu kommer jag aldrig spela fotboll igen, men ändå… Vi var tre spelare som dominerade totalt. Sara i målet, Frida på mitten och jag på topp. Vann vi med 8-0 så gjorde jag 5 mål, typ så var det. Vi vann över det andra Borenlaget med 12-0 och jag gjorde7 mål, tror jag. Men ganska snart började ryktet gå. Tränaren för det laget pratade en massa skit om oss. Vi var "barn-stjärnor", det skulle aldrig bli nåt av oss, vi tränade på fel sätt och allt vad det var. Medans hans tjejer ständigt blev avblåsta för fel inkast och sånt… Men vi tågade på, fick ett lag före oss i tabellen, Boxholm, som hade EN spelare som gjorde precis allt i laget. Första matchen spelade vi 1-1 mot dom, andra förlorade vi med 5-2.

Året efter skulle vi spela 11-mannafotboll. Då tog tränaren för "det andra" laget, Göran, över huvudansvaret. Och det märktes från första veckan; det var en handfull spelare som han bara inte ville ha med i laget. Varför eller hur vi märkte det, det vet/minns jag inte, men det kändes så väl. Jag var som sagt riktigt giftig toppforward, snabb som fan. Mej satte han ner som högerback… Givetvis för att ge plats åt "sina" forwards, som HAN tränat, på "rätt" sätt… Hade aldrig spelat back i hela mitt liv. Minns inte att jag gjorde bort mej direkt så, men jag briljerade inte. Men tydligen så var jag överraskande bra för honom, han hade väl räknat med att jag skulle vara oduglig så han med gott samvete kunde bänka mej, så jag fick flytta upp som yttermitt. Kondition har jag aldrig nånsin haft, kommer aldrig få, skjuta har jag aldrig kunnat. Han vann, där platsade jag inte alls. Så här i efterhand så har jag hört lite om hur han och vår tränare i knattelaget blev osams om mej och så, vet inte hur det var med det. Ganska snart så slutade knattetränaren i alla fall. Jag antar att det var det Göran ville, så han kunde göra som han själv kände för. Han började på allvar visa att vi var ett gäng som han inte ville ha med i laget. Bänka oss. Låta oss "värma upp" utan att nånsin få komma till spel på matcher. Sista 10 minutrarna möjligtvis. "Glömma" att tala om att träningen blivit flyttat/inställd. Så där stod vi 4 st i spöregn och väntade på att nån skulle låsa upp omklädningrummet. Och han visade ju vägen för de andra tjejerna. Dels visade han att det var okej att vara elak mot oss, och sen så var de ju livrädda för att själva hamna i den här gruppen. Och även föräldrarna märkte ju av det här och slickade röv, en del mer än andra. Görans motto var "Det man inte gör på träning, gör man inte på match". Så det var helt okej för tjejerna att ta till osjyssta medel utan att be om ursäkt, i alla fall mot spelare han inte gillade… Även våra föräldrar blev utfrysta. När vi spelade Gothia cup första året märktes det mer än väl. Jag fick be en förälder om en mobiltelefon tre gånger för att kunna ringa mamma och pappa och tala om att en match blivit flyttad. För honom var det fullständigt skitsamma om mina föräldrar åkte till fel plan i spöregnet och missade matchen…

Jag bodde fasen på Borenplan, var där jämt. Innan oss tränade 84-pojkarnas talanglag, så nån gång frågade jag om dom behövde målvakt. Så jag stod i mål och tränade även ute med dom. Och det gick hur bra som helst! Tränaren frågade t.o.m om jag ville vara med fler gånger. Men när Göran tog ut "talanglag" i vårt lag blev jag inte ens kallad…

Gothia cup ja… Ett år kom Görans jobbarkompis Matte och var hjälptränare. Och han var fantastisk! Han kände inte till intrigerna som var, särbehandling osv, så han behandlade alla lika. Och att föräldrar försökte slicka även hans röv brydde han sej inte om ett dugg. Detta stack nåt vansinnigt i Görans favoritflickors ögon. Så på Gothia cup passade de på. Tjottis var värst. Hon ljög ihop att Matte sagt en massa grejer till henne, att han tagit på henne osv. Och det var hon inte sen att sprida över halva Motala. När vi sen kom hem och Ewa ringde Matte och bad honom förklara sej så fattade inte han ett dugg. Sen så bjöd våra grannar på skolan i Göteborg på sprit. Och "de coola" tjejerna i vårt lag skulle förstås ha. Tjottis fick Lina och jag hämta en bit från skolan, Linda däckade inne på toan, Bessy yrade runt. Det blev föräldramöte om det hela, men då vågade inte Matte komma. Tro fan det. Föräldrarna var hela galna. En sån grej ska inte få hända. Och visst, det stämmer. Och nu fick de ju en hackkyckling. Visst, Matte söp, men tappade aldrig kontrollen. Göran söp lika mycket han. Men på föräldramötet så sa han bara att han inget visste, för han hade gått och lagt sej tidigt. Sure…  Bara det att han la armen om MEJ och sa att "Det här är världens bästa tjejer!", bara det tyder väl på att inte många celler var på rätt ställe i hans skalle då… Att jag och Lina jagat Tjottis över halva Frölunda, att vi bäddat ner Bessy, det sas inte ett ord om… Men det var lite skönt, föräldrarna som slickade mest röv, det var deras ungar som skötte sej sämst när vi var iväg. Men det var ju tränarnas, och främst Mattes fel… Han dök aldrig mera upp på nån träning sen. Jag träffade honom i Varamon senare på sommaren. Och han sa det, oskyldig till anklagelser eller ej, Tjottis hade ju redan spridit allt över hela stan, kul för honom att stå där sen då. Inte ett dugg utpekad. Så där gick den epoken i graven, allt var som vanligt igen.

Jag älskade verkligen fotbollen, gjorde allt för att få hålla på. På en träning så ställde jag mej i mål, och det funkade riktigt bra! Jag petade t.o.m förstamålvakten. Och plötsligt var man en i gänget. Så hade jag inte känt sen knattetiden. Och i samma veva så kom vi upp i seniorverksamheten. B- och C-laget hade dåligt med målvakter så jag fick hoppa in där. Men även där, har jag fått höra i efterhand, hade Göran ett finger med i spelet. När seniortränaren frågat om jag kunde spela så hade han missat att fråga mej, sagt att jag inte kunde osv. Till slut ringde tränaren själv hem till mej. Sån där riktigt psykisk mobbning präglade hela fotbollstiden. Man blir sakta sakta nertryckt så tillslut vet man att man är helt värdelös och då blir även prestationen det.

Skolan. Jag passade inte in. Tjejerna tisslade och tasslade. Jag hatade det!! Nån låtsades vara kompis ibland för att snoka reda på så mycket som möjligt för att sen kunna sprida ut det. Min bästa kompis var en sån där som det var mer uppenbart fel på, en väldigt udda människa, men jag fick vara med henne för att ha nån överhuvudtaget. Och i och med att hon verkligen var en tönt så drog hon ju med sej mej i fallet ännu mer. Däremot älskade jag att vara med killarna. Vi spelade fotboll och basket och allt möjligt. Men det stack i ögonen på tjejerna. Enda gången jag kan säga att folk varit elaka för att de varit avundsjuka. Om en tjej var kär i en kille och han "valde" mej på fotbollen, då var jag skitelak… Osv. Fast även här var det aldrig den här verbala mobbningen, utan tissel-tassel, miner, utfrysning osv. På tal om min "bästa kompis"… I högstadiet svek hon mej, om än förhoppningsvis omedvetet. Hon har alltid varit väldigt skrytig, skulle alltid vara störstt, bäst och vackrast. Jag har alltid varit duktig i skolan, men i högstadiet bar det av utför. Dels för att jag hade en klassföreståndare som aldrig kunde berömma. Fick man G skulle man till VG, fick man VG skulle man ha MVG, fick man MVG skulle man göra nåt jävla specialarbete. Och samma sak i alla 16 ämnen som vi hade. Och nån gång vet jag att jag sa att "Jag skiter i kemin, jag kan inte och jag kommer aldrig ha nån nytta av det ändå!!". Då uttryckte han sej mer proffesionellt, men menade på att hela min framtid skulle gå åt helvete. Och dels hade jag fotbollen, där jag inte alls mådde bra, men kämpade på, och dels träffade jag min första riktiga pojkvän i samma veva. Men tillbaka till Elin… Mina resultat rasade medans hennes bara steg. Och det var hon ju inte ett dugg sen att tala om för allt och alla. "Kolla, Sandra fick bara G på det här, medan jag fick MVG, och jag har ju dyslexsi, det var märkligt!!" *Inte ett dugg märkligt då hennes mamma gjorde alla arbeten…* "Sandra fick bara G på engelskaprovet, men jag fick MVG, vad konstigt!!" *Tjaa hade jag inte heller behövt stava rätt så kanske det varit annorlunda…*. Hon blev alla lärares lilla gullegris, och fick den ena "förmånen" *Björntjänsten…??* efter den andra. Fick göra mer hemarbeten #för det var så hon jobbade bäst (Det tror fan det när man bara kan dumpa över allt på mamma då, och sen säga "Jag har faktiskt rättstavningsprogram på datorn!"), slapp stava rätt osv. Och det var som med fotbollen. Får man höra tillräckligt mycket hur dålig man är, så blir man dålig… Och sjuk. Hon fick mej riktigt sjuk. Att jag inte avslutade hela tillvaron där, det fattar jag inte… Sen när jag fick reda på att det krävdes 40 poäng för att komma in på Omvårdnadsprogrammet, och jag hade typ 300 poäng, då bara sket jag i allt. Såg till att bli Godkänd i allt, fick höga betyg i det jag var bra på, lyfte inte ett finger i onödan. Och jag klarade mej bra på det. Jag fick rätt mot klassföreståndaren; vad fan har jag för nytta av idag att jag hade MVG i fysik eller kemi i åttonde klass??

Det var skönt att börja gymnasiet. Komma helt ny, ett oskrivet blad, till ett nytt ställe. Själv få välja vilken plats jag ville ha. Och de tre åren var riktigt roliga. Ingen av oss var ju vidare riktigt i skallen, men det underlättade nog I skolan hade vi riktigt kul! Men efter studenten hände nåt. Jag var bästa kompis med Camilla, vi hängde ihop typ jämt. Jag hjälpte henne att få jobb på Autoliv. Vi brukade prata och skratta. Men så träffade hon en kille. Och blev helt förändrad. Slutade prata, blev sur så fort man sa nåt, allt var bara så löjligt, och hon var så vuxen, hon blev sur när man försökte skämta med henne. Till slut sket jag i henne och umgicks med de jobbarkompisar som var trevliga. Den 27/2-04, när vi slutade på Autoliv, var sista gången jag såg eller hörde nåt av henne. Fram till, faktiskt, dagarna före jul. Hon dök MYCKET oväntat upp på Nöjeshallen. Hon kom fram och kvittrade och skulle ta i hand och sa typ "Men hej, vad kul, det var längesen!!". Jag gav henne en halv blick, sa "Mm, och det får gärna dröja ett tag till…." och fortsatte prata med Peter och Fredrik. Hur trodde du, lilla dam, att jag skulle reagera?? Blivit överlycklig och gett dej en stor kram??? Efter hur du betedde dej… Tror inte det va…

Sen var det Karin. Vi var också riktiga bundisar. Gjorde allt tillsammans, umgicks jämt. Tills den dagen hon träffade kille. Mönstret upprepades. Stängde in sej, blev sur och tvär. En dag slutade hon höra av sej. Var väldigt kort när jag hörde av mej. Till slut sket jag i henne. Ganska långt efteråt får jag höra av en annan kompis att jag, enligt Karin, ska ha sagt en massa grejer på fyllan. Pratat illa om hennes kompisar så de hörde osv, så hon ville inte vara med mej längre. Jävligt bra försök, lilla gumman… Men hon var ju inte sen att sprida ut det där. Så hennes kompisar eller familj tittar inte åt mej idag. Jo förresten, en mörkhyad kille som jag enligt henne ska ha kallat "Jävla neger", han hälsar och är trevlig….! Men det kanske var en reaktion på att hennes kille egentligen ville ha mej, men fick ta henne för att jag var upptagen. Men det vägrade hon erkänna, men så var det. Det har killen själv sagt, hahaha

Jag bara fattar inte!!! Visst, kompisar träffar killar, men måste de göra sej osams med hela världen för det?? Klart man förstår om de är kära och vill umgås med sina pojkvänner och inte har lika mycket tid som förut. Men måste de göra sej osams och dessutom sprida ut en massa skit för det?? Och sen göra som Camilla, komma när det är slut med killen och tro att allt är som förr.

Lite av mitt liv tills idag. Skulle kunna skriva mycket mycket längre och om mycket mycket mer, men jag orkar inte.

Vad har jag gjort för fel för att ha fått det här livet?? Jag kan inte tycka att jag är speciellt konstig på nåt sätt. Att Elin blev mobbad kan man ju förstå, hon var verkligen udda. Gick till fröken och grät för att någon förstört hennes snöskulpturer på skolgården osv. Och då snackar vi inte på lågstadiet… Men vad är det som är så annorlunda med mej?? Det har jag märkt att idag ska man slicka uppåt och slå neråt. De här människorna som varit riktigt elaka har ju varit väldigt populära. Och jag har alltid varit blyg, så jag var väl lätt att visa status på. Men jag klarar inte av det här livet. Okej om det hänt EN gång, men oavsett vart jag hamnat så har jag råkat ut för detta. I alla fall där det finns tjejer. Jag hatar tjejer!! Liksom jag kommer ju aldrig kunna jobba på en arbetsplats med tjejer. Kommer jag bli utmobbad i en ev typ föräldragrupp? Kommer det sluta med att jag sitter på hemmet och ingen av kärringarna hälsar när man kommer ner till maten?? Jaa skratta ni… Men fy fan, jag orkar inte!! Är ni ccola när ni är elaka mot mej?? Ger det er status?? Är det häftigt att prata skit om nån som inte kan försvara sej?? Hur kommer det sej att man "glömmer bort" att bjuda just mej på klassfester? Lagfester. Jobbfester. Och sen komma några år senare och tro att allt är glömt och förlåtet. Tror ni verkligen att det är så lätt?? Jag kan säga, en del människor som passerat i mitt liv skulle jag klart kunna tända på kåken hos, och INTE skicka nån krans till sen, eller nåt. Och det med en cigg i munjipan. Får man skriva så?? Jag gör det i alla fall, för det är sanningen. Vad får man ut av att snacka en massa skit om mej med MINA kompisar, de få man har?? Förvänta sej medhåll och få en ännu större anledning att trycka ner mej? Är era egna liv så jävla perfekta?? Ärligt talat så tror jag att jag har bättre liv än de flesta. Men det är kanske det som svider i ögonen. Näe nu går största delen av tiden åt att försöka få klarhet i vad det är för jävla fel på mej. Vad gör och har gjort mej till ett så tacksamt offer. Varför jag inte kan visa mej i en folksamling utan att bli hackkyckling. Eller hackkyckling… Det känns som jag hellre tagit riktigt mobbing. Men som det varit, utfrysningen. Som om man inte finns. Folk bryr sej in om man är där eller inte. Man är bara luft. Men försöker prata men ingen svarar. Tro fan att man blev dum i huvet!

Tack för visat intresse. Imorrn ska vi göra köttbullar.

Ajöken

Resumé av 2008. TACK till eldsjälarna i mitt liv!

Då var det nytt år då! En himla trevlig nyårsafton med trerätters-middag, dricka, spela spel osv. Det vanliga bökandet just vid 12-slaget. Pappa får inte av korken på flaskan, ingen vet hur man får fram ljudet på tv’n, allmänt hönsande, hahaha Men till slut kan vi skåla! Sen blir det en liten resumé av hur året har varit. Och ta mej fan, det blev en aning tårögt från Sandras sida. En del säkerligen beroende på diverse vätskor, men ändå. Först när man börjar tänka på det så kommer man på hur bra det här året faktiskt har varit.

Först och främst så har jag funnit kärleken i mitt liv, min älskade Fredrik. Jag har blivit sambo, blivit förlovad. Det har gått väldigt fort, men så är det ibland. Jag har hittat hem, det är honom jag vill leva mitt liv med. Och i slutet av januari kommer vår lilla familj att utökas med en liten naken-flicka En dröm går i uppfyllelse! Sen får vi se hur vi utökas allt eftersom

När mamma fyllde gjorde vi en jättetrevlig resa till Egypten, ännu en dröm som gick i uppfyllelse. Om ni missat albumet från den resan så kolla här.

Sommaren var faktiskt riktigt jobbig. Jag lovar, jag tänker aldrig flytta igen, det får bli hemmet nästa gång. Och varmt så in i helsike! Och Fredrik jobbade hela dagarna. Näe det var inget trevligt alls, men det blev bra när det blev färdigt Fast färdigt är det ju inte än, är mycket som ska upp på väggarna och så. Men många trevliga bad-dagar i Jerusalem blev det! Men ett megatack till Ulla och Pernilla som kämpade och hjälpte oss med att packa, plocka, städa, fixa och dona! Och Mamma, Pappa, Siw och Anders; utan er hade detta inte varit möjligt!!

Och sen kom hösten och vi fick för oss att åka till Omberg, bo på pensionat, bastu, bubbelpool, rida islandshäst. Mitt i förberedelserna började vi, egentligen av en slump, att titta på förlovningsringar. Så så blev det… En jättetrevlig och mysig upplevelse!! Det albumet finns här.

Jag slutade officiellt min arbetsträning på Wallride och började istället på Djurnära. Då ställena är ganska lika på så sätt att det är små personliga butiker båda två så har jag svårt att säga att det ena var bättre än det andra, men varför skulle jag?? Jag har verkligen trivts, det har varit roligt att gå till jobbet, det är något man sett fram emot! Återigen Pernilla och Marie, tack för att jag har haft en trevlig arbetsplats att gå till, tack för förtroende och för "psykolog-samtal" när jag behövt det! Och på tal om jobb så förändrades mitt liv av en annons i Härliga hund. Så nu går jag och försöker bli hundmassör. Första gången som jag verkligen känner att DET HÄR VILL JAG GÖRA!! Det är inget jag gör för att någon annan vill eller för att ha något att göra utan jag följer mitt eget hjärta! Mamma, jag kommer vara dej evigt tacksam för denna chans!

Efter diverse turer så har jag fått världens mest underbara människor omkring mej inom myndigheterna. Per-Åke på arbetsförmedlingen; vilken slitvarg!! Han ger sej inte förrän allt är till det bästa och han engagerar sej verkligen! Sabina på försäkringskassan. Tillsammans med Per-Åke så har hon ordnat och styrt omkring mej så det verkligen blivit jättebäst! Man känner sej omhändertagen, folk vill verkligen mej väl! Ovanligt för att komma därifrån… Och inom vården, en favorit i repris, Lavinia. Läkaren som försökte få mej att kunna ta sprutor. Nu är det hon som har ansvar för den medicinska delen vad gäller mej. En underbar människa som jag har fullt förtroende för! Malin, psykologen som har gjort diverse utredningar för att försöka ta reda på vad som rör sej i knoppen på mej. Också en fantastisk människa! Är så tacksam för att jag har just de här människorna omkring mej!

Det är inte så mycket negativt jag kommer minnas det här året. Det som slår mej direkt är allt gräsligt jobb med flytten, min bästa vän som det bara tvärslog över i skallen på samt tandläkaren från helvetet. Det är inget jag vill gå in på nu, är på för bra humör för det. Men mina trogna läsare vet vad det handlar om, ni andra får väl fråga om ni är intresserade.

Detta har varit mitt sociala år, jag har lyckats väldigt bra på det planet. I alla fall med kärleken. Vänskap har det varit sämre med. Jag har mina trotjänare, Anna G, Hanna, Micke och Therése. I övrigt är jag besviken. Största besvikelsen ligger på fotbollslaget. Från att ha varit världens härligaste gäng så har det blivit jag-vet-inte-vad. INGEN brydde sej när man skadade sej och var borta typ 3 veckor. Okej, jag höll på att sparka foten av mej i ett ångestutbrott så det kanske är känsligt, men varken tränare, lagledare eller spelarrådet hörde av sej. När jag förlovade sej så var det INGEN från laget som hörde av sej. Jag skyltade med det här, på msn, på facebook, men inte ett ljud. Jag är inte den som fiskar efter gratulationer så, men kan tycka att det hör till vanligt folkvett. Sen får jag höra av en mammaledig spelare i laget att hon "måste gratulera för hon har hört på fotbollen att jag förlovat mej"… Och det var inte en käft som frågade efter mej när jag bestämde mej för att skita i fotbollen. Man känner sej väldigt önskad. Så näe, det får nog bli en av mina största besvikelser i år.

Som sagt, i år har jag lyckats socialt, så jag hoppas att nästa år ska bli mitt yrkesår. Jag vill lyckas med min utbildning, bli diplomerad hundmassör, starta ett företag, eventuellt utöka verksamheten. Så det är vad jag önskar mest av 2009.

Nu tror jag att jag fått med eldsjälarna i mitt liv under 2008. Jag kanske glömt någon som jag lägger till senare, men rent spontant så har jag sammanfattat mitt 2008 väldigt bra! Nu är det nytt år – nya möjligheter! En klyscha som alltid går bra att använda!

Ett riktigt Gott Nytt År på er alla läsare!

Ajöken