Jag börjar med gymnastiken. Har alltid gillat det, gått i barngrupper osv. Men i en grupp så frågade tränaren om jag inte ville gå vidare till en svårare grupp, truppgymnastik. Och jag ville verkligen hålla på med volter och tävla och såna grejer, så det är klart jag ville det! Jag kom ensam till en trupp. Tränaren tyckte det skulle bli jättekul. Men ganska direkt så var det en tjej, Anna Fitt-ebrand, som störde sej på mej. Det var alla möjliga fel. Jag hade fettigt hår *på en träning… :-/*, jag skrattade när hon gjorde fel *som en av 15…*, jag skulle inte tjuvlyssna när de pratade hemlisar *fast vi stod i ett led för att göra en övning…* osv osv. Hon fanns, som helt enkelt mobbade, sen fanns de som såg men bara ignorerade. Vet inte vilket som var värst. Morsan ringde till tränaren så han tog ett snack med den här fula bruden. Men vad hjälpte det. Att jag var som luft som man inte brydde sej om var redan så ingrott i gruppen. Jag fejkade skador för att slippa gå till träningen, och till slut slutade jag, till tränarens sorg.
Om man fortsätter på fritidsintresse-biten så kommer fotbollen upp. Och där skulle jag kunna skriva en bok. Det började bra, vi var ett gäng glada barn. Vi började med seriespel, och det gick riktigt bra. Vi vann cuper, en avgjorde jag f.ö.. Det var en härlig tid. Så blev vi så många så att vi blev uppdelade i två gäng. Eller uppdelade, första året var det vi "gamla" i ett lag och så alla nya i ett. Vi var ett 84/85-lag från början, men så småningom kom en hög 86-or som blivit för gamla för 87-laget. Året därpå skulle de återigen dela upp i två lag, fast mer jämna. Och tjena… Det var hela det "gamla" laget, plus två "nya" spelare, och sen alla "nya" och alla 86-or, plus jag och Tjottis… Bra uppdelat. Det var inte ens jag som tog upp det, utan lagledaren Ewa, som kom fram till mej och sa att "Du är inte så nöjd med det här va…?", "Näe det kan jag inte påstå", sa jag. "Jag ska se vad jag kan göra.". Och det var en massa turer där, jag skulle få spela med mitt gamla lag, jag skulle inte få göra det, med olika bortförklaringar varje gång. Så här i efterhand hade det varit så jädra intressant att få höra snacket bakom, bland ledarna. Uppenbarligen var de inte helt överens. Glömde säga att året innan kom en ny tränare som tog hand om "det andra" laget. Jag vet inte om det var sant, men tjejerna i laget ska ha samlat ihop sej och frågat tränarna varför jag inte fick spela med dom. Tillslut fick farsan nog och ringde och skällde ut Ewa efter noter, hahaha
Senare på kvällen ringde hon och sa att jag fick spela med mitt gamla lag. Men hon blev aldrig som hon varit mot mej sen. Var väl egentligen hon som började med den här noncharleringen, inte svara på tilltal, jämt vara grinig osv. Men den säsongen… Jag kommer aldrig få uppleva nåt liknande! Nu kommer jag aldrig spela fotboll igen, men ändå… Vi var tre spelare som dominerade totalt. Sara i målet, Frida på mitten och jag på topp. Vann vi med 8-0 så gjorde jag 5 mål, typ så var det. Vi vann över det andra Borenlaget med 12-0 och jag gjorde7 mål, tror jag. Men ganska snart började ryktet gå. Tränaren för det laget pratade en massa skit om oss. Vi var "barn-stjärnor", det skulle aldrig bli nåt av oss, vi tränade på fel sätt och allt vad det var. Medans hans tjejer ständigt blev avblåsta för fel inkast och sånt… Men vi tågade på, fick ett lag före oss i tabellen, Boxholm, som hade EN spelare som gjorde precis allt i laget. Första matchen spelade vi 1-1 mot dom, andra förlorade vi med 5-2.Året efter skulle vi spela 11-mannafotboll. Då tog tränaren för "det andra" laget, Göran, över huvudansvaret. Och det märktes från första veckan; det var en handfull spelare som han bara inte ville ha med i laget. Varför eller hur vi märkte det, det vet/minns jag inte, men det kändes så väl. Jag var som sagt riktigt giftig toppforward, snabb som fan. Mej satte han ner som högerback… Givetvis för att ge plats åt "sina" forwards, som HAN tränat, på "rätt" sätt… Hade aldrig spelat back i hela mitt liv. Minns inte att jag gjorde bort mej direkt så, men jag briljerade inte. Men tydligen så var jag överraskande bra för honom, han hade väl räknat med att jag skulle vara oduglig så han med gott samvete kunde bänka mej, så jag fick flytta upp som yttermitt. Kondition har jag aldrig nånsin haft, kommer aldrig få, skjuta har jag aldrig kunnat. Han vann, där platsade jag inte alls. Så här i efterhand så har jag hört lite om hur han och vår tränare i knattelaget blev osams om mej och så, vet inte hur det var med det. Ganska snart så slutade knattetränaren i alla fall. Jag antar att det var det Göran ville, så han kunde göra som han själv kände för. Han började på allvar visa att vi var ett gäng som han inte ville ha med i laget. Bänka oss. Låta oss "värma upp" utan att nånsin få komma till spel på matcher. Sista 10 minutrarna möjligtvis. "Glömma" att tala om att träningen blivit flyttat/inställd. Så där stod vi 4 st i spöregn och väntade på att nån skulle låsa upp omklädningrummet. Och han visade ju vägen för de andra tjejerna. Dels visade han att det var okej att vara elak mot oss, och sen så var de ju livrädda för att själva hamna i den här gruppen. Och även föräldrarna märkte ju av det här och slickade röv, en del mer än andra. Görans motto var "Det man inte gör på träning, gör man inte på match". Så det var helt okej för tjejerna att ta till osjyssta medel utan att be om ursäkt, i alla fall mot spelare han inte gillade… Även våra föräldrar blev utfrysta. När vi spelade Gothia cup första året märktes det mer än väl. Jag fick be en förälder om en mobiltelefon tre gånger för att kunna ringa mamma och pappa och tala om att en match blivit flyttad. För honom var det fullständigt skitsamma om mina föräldrar åkte till fel plan i spöregnet och missade matchen…
Jag bodde fasen på Borenplan, var där jämt. Innan oss tränade 84-pojkarnas talanglag, så nån gång frågade jag om dom behövde målvakt. Så jag stod i mål och tränade även ute med dom. Och det gick hur bra som helst! Tränaren frågade t.o.m om jag ville vara med fler gånger. Men när Göran tog ut "talanglag" i vårt lag blev jag inte ens kallad…
Gothia cup ja… Ett år kom Görans jobbarkompis Matte och var hjälptränare. Och han var fantastisk! Han kände inte till intrigerna som var, särbehandling osv, så han behandlade alla lika. Och att föräldrar försökte slicka även hans röv brydde han sej inte om ett dugg. Detta stack nåt vansinnigt i Görans favoritflickors ögon. Så på Gothia cup passade de på. Tjottis var värst. Hon ljög ihop att Matte sagt en massa grejer till henne, att han tagit på henne osv. Och det var hon inte sen att sprida över halva Motala. När vi sen kom hem och Ewa ringde Matte och bad honom förklara sej så fattade inte han ett dugg. Sen så bjöd våra grannar på skolan i Göteborg på sprit. Och "de coola" tjejerna i vårt lag skulle förstås ha. Tjottis fick Lina och jag hämta en bit från skolan, Linda däckade inne på toan, Bessy yrade runt. Det blev föräldramöte om det hela, men då vågade inte Matte komma. Tro fan det. Föräldrarna var hela galna. En sån grej ska inte få hända. Och visst, det stämmer. Och nu fick de ju en hackkyckling. Visst, Matte söp, men tappade aldrig kontrollen. Göran söp lika mycket han. Men på föräldramötet så sa han bara att han inget visste, för han hade gått och lagt sej tidigt. Sure… Bara det att han la armen om MEJ och sa att "Det här är världens bästa tjejer!", bara det tyder väl på att inte många celler var på rätt ställe i hans skalle då… Att jag och Lina jagat Tjottis över halva Frölunda, att vi bäddat ner Bessy, det sas inte ett ord om… Men det var lite skönt, föräldrarna som slickade mest röv, det var deras ungar som skötte sej sämst när vi var iväg. Men det var ju tränarnas, och främst Mattes fel… Han dök aldrig mera upp på nån träning sen. Jag träffade honom i Varamon senare på sommaren. Och han sa det, oskyldig till anklagelser eller ej, Tjottis hade ju redan spridit allt över hela stan, kul för honom att stå där sen då. Inte ett dugg utpekad. Så där gick den epoken i graven, allt var som vanligt igen.
Jag älskade verkligen fotbollen, gjorde allt för att få hålla på. På en träning så ställde jag mej i mål, och det funkade riktigt bra! Jag petade t.o.m förstamålvakten. Och plötsligt var man en i gänget. Så hade jag inte känt sen knattetiden. Och i samma veva så kom vi upp i seniorverksamheten. B- och C-laget hade dåligt med målvakter så jag fick hoppa in där. Men även där, har jag fått höra i efterhand, hade Göran ett finger med i spelet. När seniortränaren frågat om jag kunde spela så hade han missat att fråga mej, sagt att jag inte kunde osv. Till slut ringde tränaren själv hem till mej. Sån där riktigt psykisk mobbning präglade hela fotbollstiden. Man blir sakta sakta nertryckt så tillslut vet man att man är helt värdelös och då blir även prestationen det.
Skolan. Jag passade inte in. Tjejerna tisslade och tasslade. Jag hatade det!! Nån låtsades vara kompis ibland för att snoka reda på så mycket som möjligt för att sen kunna sprida ut det. Min bästa kompis var en sån där som det var mer uppenbart fel på, en väldigt udda människa, men jag fick vara med henne för att ha nån överhuvudtaget. Och i och med att hon verkligen var en tönt så drog hon ju med sej mej i fallet ännu mer. Däremot älskade jag att vara med killarna. Vi spelade fotboll och basket och allt möjligt. Men det stack i ögonen på tjejerna. Enda gången jag kan säga att folk varit elaka för att de varit avundsjuka. Om en tjej var kär i en kille och han "valde" mej på fotbollen, då var jag skitelak… Osv. Fast även här var det aldrig den här verbala mobbningen, utan tissel-tassel, miner, utfrysning osv. På tal om min "bästa kompis"… I högstadiet svek hon mej, om än förhoppningsvis omedvetet. Hon har alltid varit väldigt skrytig, skulle alltid vara störstt, bäst och vackrast. Jag har alltid varit duktig i skolan, men i högstadiet bar det av utför. Dels för att jag hade en klassföreståndare som aldrig kunde berömma. Fick man G skulle man till VG, fick man VG skulle man ha MVG, fick man MVG skulle man göra nåt jävla specialarbete. Och samma sak i alla 16 ämnen som vi hade. Och nån gång vet jag att jag sa att "Jag skiter i kemin, jag kan inte och jag kommer aldrig ha nån nytta av det ändå!!". Då uttryckte han sej mer proffesionellt, men menade på att hela min framtid skulle gå åt helvete. Och dels hade jag fotbollen, där jag inte alls mådde bra, men kämpade på, och dels träffade jag min första riktiga pojkvän i samma veva. Men tillbaka till Elin… Mina resultat rasade medans hennes bara steg. Och det var hon ju inte ett dugg sen att tala om för allt och alla. "Kolla, Sandra fick bara G på det här, medan jag fick MVG, och jag har ju dyslexsi, det var märkligt!!" *Inte ett dugg märkligt då hennes mamma gjorde alla arbeten…* "Sandra fick bara G på engelskaprovet, men jag fick MVG, vad konstigt!!" *Tjaa hade jag inte heller behövt stava rätt så kanske det varit annorlunda…*. Hon blev alla lärares lilla gullegris, och fick den ena "förmånen" *Björntjänsten…??* efter den andra. Fick göra mer hemarbeten #för det var så hon jobbade bäst (Det tror fan det när man bara kan dumpa över allt på mamma då, och sen säga "Jag har faktiskt rättstavningsprogram på datorn!"), slapp stava rätt osv. Och det var som med fotbollen. Får man höra tillräckligt mycket hur dålig man är, så blir man dålig… Och sjuk. Hon fick mej riktigt sjuk. Att jag inte avslutade hela tillvaron där, det fattar jag inte… Sen när jag fick reda på att det krävdes 40 poäng för att komma in på Omvårdnadsprogrammet, och jag hade typ 300 poäng, då bara sket jag i allt. Såg till att bli Godkänd i allt, fick höga betyg i det jag var bra på, lyfte inte ett finger i onödan. Och jag klarade mej bra på det. Jag fick rätt mot klassföreståndaren; vad fan har jag för nytta av idag att jag hade MVG i fysik eller kemi i åttonde klass??
Det var skönt att börja gymnasiet. Komma helt ny, ett oskrivet blad, till ett nytt ställe. Själv få välja vilken plats jag ville ha. Och de tre åren var riktigt roliga. Ingen av oss var ju vidare riktigt i skallen, men det underlättade nog
I skolan hade vi riktigt kul! Men efter studenten hände nåt. Jag var bästa kompis med Camilla, vi hängde ihop typ jämt. Jag hjälpte henne att få jobb på Autoliv. Vi brukade prata och skratta. Men så träffade hon en kille. Och blev helt förändrad. Slutade prata, blev sur så fort man sa nåt, allt var bara så löjligt, och hon var så vuxen, hon blev sur när man försökte skämta med henne. Till slut sket jag i henne och umgicks med de jobbarkompisar som var trevliga. Den 27/2-04, när vi slutade på Autoliv, var sista gången jag såg eller hörde nåt av henne. Fram till, faktiskt, dagarna före jul. Hon dök MYCKET oväntat upp på Nöjeshallen. Hon kom fram och kvittrade och skulle ta i hand och sa typ "Men hej, vad kul, det var längesen!!". Jag gav henne en halv blick, sa "Mm, och det får gärna dröja ett tag till…." och fortsatte prata med Peter och Fredrik. Hur trodde du, lilla dam, att jag skulle reagera?? Blivit överlycklig och gett dej en stor kram??? Efter hur du betedde dej… Tror inte det va…Sen var det Karin. Vi var också riktiga bundisar. Gjorde allt tillsammans, umgicks jämt. Tills den dagen hon träffade kille. Mönstret upprepades. Stängde in sej, blev sur och tvär. En dag slutade hon höra av sej. Var väldigt kort när jag hörde av mej. Till slut sket jag i henne. Ganska långt efteråt får jag höra av en annan kompis att jag, enligt Karin, ska ha sagt en massa grejer på fyllan. Pratat illa om hennes kompisar så de hörde osv, så hon ville inte vara med mej längre. Jävligt bra försök, lilla gumman… Men hon var ju inte sen att sprida ut det där. Så hennes kompisar eller familj tittar inte åt mej idag. Jo förresten, en mörkhyad kille som jag enligt henne ska ha kallat "Jävla neger", han hälsar och är trevlig….! Men det kanske var en reaktion på att hennes kille egentligen ville ha mej, men fick ta henne för att jag var upptagen. Men det vägrade hon erkänna, men så var det. Det har killen själv sagt, hahaha
Jag bara fattar inte!!! Visst, kompisar träffar killar, men måste de göra sej osams med hela världen för det?? Klart man förstår om de är kära och vill umgås med sina pojkvänner och inte har lika mycket tid som förut. Men måste de göra sej osams och dessutom sprida ut en massa skit för det?? Och sen göra som Camilla, komma när det är slut med killen och tro att allt är som förr.
Lite av mitt liv tills idag. Skulle kunna skriva mycket mycket längre och om mycket mycket mer, men jag orkar inte.
Vad har jag gjort för fel för att ha fått det här livet?? Jag kan inte tycka att jag är speciellt konstig på nåt sätt. Att Elin blev mobbad kan man ju förstå, hon var verkligen udda. Gick till fröken och grät för att någon förstört hennes snöskulpturer på skolgården osv. Och då snackar vi inte på lågstadiet… Men vad är det som är så annorlunda med mej?? Det har jag märkt att idag ska man slicka uppåt och slå neråt. De här människorna som varit riktigt elaka har ju varit väldigt populära. Och jag har alltid varit blyg, så jag var väl lätt att visa status på. Men jag klarar inte av det här livet. Okej om det hänt EN gång, men oavsett vart jag hamnat så har jag råkat ut för detta. I alla fall där det finns tjejer. Jag hatar tjejer!! Liksom jag kommer ju aldrig kunna jobba på en arbetsplats med tjejer. Kommer jag bli utmobbad i en ev typ föräldragrupp? Kommer det sluta med att jag sitter på hemmet och ingen av kärringarna hälsar när man kommer ner till maten?? Jaa skratta ni… Men fy fan, jag orkar inte!! Är ni ccola när ni är elaka mot mej?? Ger det er status?? Är det häftigt att prata skit om nån som inte kan försvara sej?? Hur kommer det sej att man "glömmer bort" att bjuda just mej på klassfester? Lagfester. Jobbfester. Och sen komma några år senare och tro att allt är glömt och förlåtet. Tror ni verkligen att det är så lätt?? Jag kan säga, en del människor som passerat i mitt liv skulle jag klart kunna tända på kåken hos, och INTE skicka nån krans till sen, eller nåt. Och det med en cigg i munjipan. Får man skriva så?? Jag gör det i alla fall, för det är sanningen. Vad får man ut av att snacka en massa skit om mej med MINA kompisar, de få man har?? Förvänta sej medhåll och få en ännu större anledning att trycka ner mej? Är era egna liv så jävla perfekta?? Ärligt talat så tror jag att jag har bättre liv än de flesta. Men det är kanske det som svider i ögonen. Näe nu går största delen av tiden åt att försöka få klarhet i vad det är för jävla fel på mej. Vad gör och har gjort mej till ett så tacksamt offer. Varför jag inte kan visa mej i en folksamling utan att bli hackkyckling. Eller hackkyckling… Det känns som jag hellre tagit riktigt mobbing. Men som det varit, utfrysningen. Som om man inte finns. Folk bryr sej in om man är där eller inte. Man är bara luft. Men försöker prata men ingen svarar. Tro fan att man blev dum i huvet!
Tack för visat intresse. Imorrn ska vi göra köttbullar.
Ajöken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar