Sammanfattning av 2011: Årets.....

Årets bedrift:  Att jag ens gick in på Punktionsmottagningen på US i Linköping när jag hade en knuta i bröstet i början av året, och faktiskt la mig på britsen. Sen tog det stopp. Känslan av misslyckande var enorm men jag försöker intala mig att för bara några år sen hade jag inte ens åkt in till Linköping, hade protesterat väldigt högljutt redan på vårdcentralen.

Årets bittra: Det enda jag kan komma på bara såhär är att jag inte begärde lite mer betalt för Elliots senaste parning. Inte visste jag att lill-skiten var kapabel till att leverera sex stycken valpar i en och samma kull!! Sen såklart att livet inte utvecklats till nåt vettigt i år heller, men jag börjar bli van.
Årets bästa semester: Det får blir Gran Canaria. Trots sjukdom, en något trasslig civil situation och spyende barn så är det ändå helt fantastiskt därnere!! Sen såklart mina kryssningar. Både såna ihop med vänner och de när jag åkt ensam och bara kunnat "vara"! 
Årets nytillskott: Oskar såklart! ♥ ♥ ♥

Årets förlust: Jag går händelserna i förväg en sådär två veckor och säger; en av mina två absolut bästa vänner flyttar 100 mil ifrån mig!! :(
Årets vuxenpoäng: Jag försöker hitta en vettig hemförsäkring till min nya lägenhet samt att jag önskade mig en kaffebryggare i julklapp..
Årets fysiska förändring: Inget abrupt hos mig i alla fall. Började väl skapligt hälsosamt, gick lite utför över sommaren då jag jobbade en massa, även om jag sprang en del. Spinnande tre gånger på en vecka under hösten, that's it. Vågar inte ställa mig på vågen nu...
Årets läsupplevelse: Ann Olivecronas "Mitt Afrika", Anders Roslunds och Börge Hellströms romaner.

Årets tårar: Måste fasen ha varit sista kvällen på Gran Canaria. Satan i gatan vad jag inte ville åka hem till allt kaos och vad jag var övertygad om att allt skulle gå åt helvete för mig!!
Årets skratt: Skulle vilja komma på ett sånt tillfälle då jag bara inte kunde sluta garva, såna är så underbara!! Som typ "taxöron" på Egyptiska muséet i Kairo, men jag kommer inte på nåt. Snälla, hjälp!! Det enda jag kommer på är när jag och Fredrik satt på Mc Donalds sent en kväll i somras, det regnade lite så vi fick klämma ihop oss under taket ihop med ett gäng 18-åriga "Volvo-raggare" som pratade minnen. Och vilka historier...! Till slut gick det inte att bita ihop längre, vi satt och garvade hysteriskt allihop! :)
Årets insikt: Späckhuggare än fantastiska, jag lider mer av min Asperger än vad jag trott, väldigt få människor går att lita på och man behöver inte alltid vara artig och trevlig.
Årets ansiktsuttryck: Fredrik, när han kom upp med grejer till mig på Avdelning 8 och såg de andra intagna. "Vad fan har du gjort eftersom du hamnat här???". Tror pojken har men av det än... :)

Årets tv-besatthet: Jag och tv... Näe, jag passar på den, finns inget jag glott på sådär riktigt slaviskt.
Årets musikupplevelse: Mats Lideborg. Att man haft en så duktig musiker alldeles inpå knuten hela uppväxten!! (Nåja, nästan i alla fall...).

Bilden ärligt stulen från Mats Lideborg's Facebook-sida.

Klicka på den och köp Mats' album "In the Sunset"!

Sen kommer ett gäng semesterfirande svenskar på Gran Canaria's "hallelujah"-rörelser till "Bögarnas fel" på klar andraplats. Jag har detta på film, om ni kommenterar riktigt snällt så kanske filmklippets upphovsrättsmakare (vi gav generöst bort rättigheterna till den som i huvudsak medverkar på filmen) tillåter att jag visar det..? ;)
Årets fest: Kräftskiva i hönshuset!! Polacker som inte direkt spottade i glaset, behöver jag säga mer...? Har än idag inte kommit på varför jag hade blåmärken på hela högra sidan av kroppen i nån vecka efter.

Årets upptäckt: De bästa vännerna finns där man minst anar.
Årets ord: "Men Hedwig, för helvete!!!!!". Eller nåt...
Årets misstag: Vet inte om jag gjort nåt så extremt. Sen kan man alltid göra saker bättre.
Årets underbara: Mina vänner som varje dag ställer upp för mig, både psykiskt och fysiskt! ♥
Årets hetaste: Plåten när jag gjorde Dumlekakor häromdagen.
Årets rumpa: Årets arsel?? Jag kan inte släppa det; snorungen som spydde på bussen till Teneriffa. Jag skiter i att det var ett barn (7-8 år), så totalt onödigt och jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv!!
Årets kropp: Det jag spontant kommer att tänka på är Elliots. Jädrar vilken träningsvärk JAG fick när HAN parade...!! Han väger när man ska hålla upp honom med en arm i 20 minuter...
Årets baby: Det får bli Oskar det också! Jag var med när han blev till, jag höll ihop Iza och Elliot (han låter som en riktigt häradsbetäckare! :)) tills de lossnade, träffade valparna första gången när de var 4 dagar, sen 6 veckor och 8 veckor och sen har han varit våran!! Gosige "lille" killen, han måste fasen ha fått det bästa både från mamma och från pappa!

Årets besvikelse: Man vill ju såklart att förhållanden ska hålla. Det är alltid en besvikelse på ett eller annat sätt när det tar slut, oavsett om det är till det bättre eller det sämre.
Årets one-night-stand: Har ju inte blivit störande många under året då jag haft förhållande tills nyss. Inget alls, för att vara exakt. Men visst, året är ju inte riktigt slut ännu.
Årets bästa händelse: Se späckhuggare på Loro Parque på Teneriffa!!

Årets värsta händelse: Jaa det måste väl varit vägen dit då; ett antal timmar i buss ihop med en kasadspyende snorunge.Som sagt, jag släpper det inte...!
Årets I-did-it: Punktionsmottagningen. Hoppas jag har nåt roligare att komma med nästa år....
Årets julklapp: Blir lika förvånad varje år över hur snäll jag måste ha varit! Fick inget sånt jätte-wow, men sånt jag verkligen behöver nu! Presentkort, köksgrejer, handdukar, kaffebryggare. Fick en jättefin tavla av min syster, den kommer bild på så snart jag fått hem den till mig!
Årets hårfärg: Anna var snäll och gjorde mig lite mer blond inför Gran Canaria, det var också allt som gjordes med håret i år. Så typ.....blond med smått råttfärgad utväxt.
Årets svikare: Det finns allt några stycken men jag är så snäll så jag hänger inte ut nån.
Årets bakfylla: Efter kräftskivan i hönshuset. Tror inte jag gick ur sängen dagen efter. Är väl i och för sig ingen ovanlighet, men då hade jag spytt om jag rest mig.
Årets babe: Får väl säga Måns Zelmerlöw efter "Allsång på Skansen" då :) Verkar vara en genuint trevlig kille och går ju helt klart att titta på!
Årets sämsta resa: Det ska väl vara resan genom vår separation. Den har inte varit rolig men förhoppningsvis kanske det leder till nåt bra i slutänden
Årets bästa resa: Gran Canaria. Sen är det alltid kul att åka på kryssning med syster-yster.....har jag för mig... :D
Årets bästa låt: "What are words" - Chris Medina.
Årets vinst: Hårfint mellan biljetterna till landskampen mellan Sverige och Mexico och danskvällen i Folkets park med Wahlströms, Casanovas och Hub Caps.
Årets händelse: Det får bli hela dagen den 13/6. Min riktiga tur-dag! Det började med att jag fick mail om att jag vunnit en tävling som jag glömt att jag deltagit i, vi bokade resan till Gran Canaria och jag fick jobbet på Autoliv. Allt på samma dag!
Årets Par: Det får nog vara Humlan och Elliot, som trots att båda är av dvärgraser ändå producerat tio valpar i år, fördelat på två kullar.
Årets folk-jag-klarar-mej-utan: Det tar emot att säga men det får väl bli de som jag uppenbarligen klarat mig utan under året. Ingen nämnd, ingen glömd.
Årets nyårslöfte: Jag ger aldrig nåt, det är så tråkigt när de inte håller :) Men då jag vet att det finns de som tror på mig riktigt mycket så ska jag försöka göra det bästa av mitt liv nu. Mitt egna boende, mina insikter, min träning. I övrigt törs jag inte lova nåt.
Årets frisyr: Sidbena med hästsvans. Jädrar så fantasifullt och originellt... :) Vore skoj att göra nåt radikalt men då måste jag ju nästan klippa mig kort och det vill jag inte!

Årets bild:

Årets mest spelade låt: "Kom änglar" från Lars Winnerbäcks skiva "Live - För dig"

Årets krog-replik: Har ändå varit en del på krogen i år i och med att vi lyssnat på Lideborg. Men jag tror det måste ge den till en liten kille som heter Oskar, som köpte ett riktigt mörkt öl på Harrys och utbrast "Det smakar som när man äter en hel brödlimpa!!". För det gör man ju ofta... :)
Årets konsert: Rolandz på Torget i somras - absolut!! :) Fast när jag tänker efter, så "absolut" är det faktiskt inte. PM's' unplugged-spelning i Medevi kyrka var något utöver det vanliga också! De återkommer säkert nästa år så jag rekommenderar alla i närheten som kan att gå dit och lyssna!

Årets community: Får väl bli Facebook. På gott och ont. Sen vet jag inte om Twitter räknas som community, annars väljer jag den! Som Magnus Betnér så väl uttryckte det; "Som Facebook, fast utan all skit!".
Årets människa-jag-är-glad-jag-träffade-detta-året: Det är faktiskt Gustav. Tack vare honom stod jag ut hela sommaren bland tanterna på Autoliv!
Årets pizzeria: Champs Elysées är väl den vi beställt mest från i alla fall
Årets snabbmat: Det är och förblir Mc Donald's. Får jag välja så blir det det. Faktiskt. Möjligtvis Hakepi i Linköping men vet inte om vi ätit nåt där i år. Vi skulle dit efter Magnus Betnér-showen men då hade de slut på kebab. Bra kebab-hak...
Årets tack: Till Glenn Ohlsson som gav mig sommar-anställning på Autoliv och till Lena på "Lenas it-café" i San Agustin för att hon lät oss se hela GP-deltävlingen, trots att stället "egentligen" var stängt osv. Och så till Marie och Janne bara för att de helt enkelt har funnits för mig i vått och torrt under året! Till Therese och Karin för att de varit flitigast och gulligast kommenterare i bloggen :)

Årets "Hej!-jag-har-världens-sämsta-immunförsvar": Vet inte om man kan kalla nån ständigt-utsatt-för-dagisbaciller för att ha "dåligt immunförsvar" men går man och snorar ta mig fasen hela året så är det nåt som inte riktigt är som det ska. Den som känner sig träffad kan ju ta åt sig... :)
Årets trend: OnePiece, helt klart!! :) Dock så hoppas jag att "trenden" stannar där den är nu; som mysplagg som man inte går utanför dörren i. "Ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyran kommer så småningom!!" :)  

Årets smak: Häver till med tzatziki, det funkar alltid, till allt!! :)
Årets befrielse: Få ny lägenhet. Nödvändigt ont. Att Oliver blev frisk i sin mun. Men nu är det visst dags för medicinering igen... :(

Årets wow: Det finns faktiskt folk på sjukhuset som på riktigt bryr sig. Faktiskt både genom att lägga in 'en på sluten psykavdelning för de ansåg att jag var så pass dålig, men även att jag blev utskriven för att den bästa läkaren jag träffat ever förstod att jag inte mådde bra av att vara där, oavsett vad kollegorna sa.
Årets sporthändelse: Greg Hancock. Allt vad karl'n tagit i har ju förvandlats till guld i år, om man får vara lite snitsig, gör om det, den som kan!! :) Piraterna's SM-guld. Det är inte ofta jag ligger på golvet och gnager på mattkanten av nervositet.
Årets klasskompis: Vet i fasen om jag ens sett någon klasskompis i år.
Årets bästa present: Klättring i Radiomasterna! Hade varit ännu roligare om det blivit av också...
Årets värsta present: Kan man få "dåliga" presenter?? Eller det kan man säkert, men i regel ligger det ju en tanke bakom allt. Något jag skulle bli galet besviken om "jag" fick är det här som verkar väldigt inne nu; "Ge bort en get". Symboliskt skänka något till en familj i Afrika, skänka pengar hit och dit i någon annans namn och känna sig som världens räddare. Jag har inget emot välgörenhet men jag anser att det är var och ens' personliga val om, hur mycket och till vad man vill skänka. Eller sånt som så tydligt har enbart eget vinst-syfte, som "Ge bort en stjärna", "Köp en bit land på månen" osv. Ingen av oss här äger ju varken stjärnor eller månen så vem sitter och har det gött för pengarna som betalas in av folk som tycker de är romantiska och köper en stjärna till sin älskade??
Årets smeknamn honom: "Pung-Bertil". Allas vår egen Sune. Som inte ens har någon pung. Eller det har han men det är inget i den. Men ni kan ju tänka er innan kastreringen, en pälslös katt med två jätte-ballar...
Årets smeknamn henne: "Fru Fräs". Kommentarer överflödiga...?? Sen gick jag under namnet "Speedway" i två veckor på Gran Canaria, det var nånstans lite gulligt :) Framåt slutet av semestern sa jag till Lena att "Jag tror du och jag har missat en liten detalj.. Sandra heter jag, trevligt att träffas!" :)
Årets Oj-skämde-jag-ut-mig-nu?: Jag skämmer aldrig ut mig! Det är nog andra som bör svara på den :) Fast det är klart, helt tillfreds med situationen kan man inte riktigt påstå att jag var när vi stod och pratade med trubadur "Loverboy" - Andreas Hedenskog - efter en helkväll och det kommer fram att han googlat på sitt eget namn och hamnat i min blogg... Men visst, jag står för att han har en sjuhelsikes sångröst men att det inte känns SÅ seriöst med bakgrundsmusik, textpärmar och fejkade gitarrsolon.
Årets mysigaste: De varma kvällarna på Gran Canaria, absolut!

Förbesiktning av lägenheten, adressändrat, gjort efterrätt och SNÄLLA, bara smällare runt 12-slaget, okej??

Även om det inte känns som jag gjort speciellt mycket idag så har jag ändå varit ganska effektiv!

Det började ju med besiktningsmannen vid 10. Det var ju ren tur att han fick syn på våra katter så han hade nåt att skylla allt på sen! Gubbjäveln började direkt att imponera genom att säga "Nämen har du TAPPAT PÄLSEN??" till Hedwig. Jupp, på samma ställe som du tappade ditt förstånd ditt jävla as, så vi lär båda få leta länge.... ungefär.
Han hittade några rivmärken på tapeten i köket, och visst, fine... Sen började han ifrågasätta om de "verkligen gör det de ska bara i lådan??"... Varför vet jag inte, om han tyckte sig se fläckar i golvet eller nåt, det framkom aldrig. Till och med Fredrik röt ifrån då att "De är faktiskt rumsrena!!". Men men, man kan ju inte bevisa nåt så vi har säkerligen en saftig räkning att vänta, nu när ingen kan bevisa nåt så passar väl de - liksom Rövgrens - på att renovera hela lägenheten på vår bekostnad. Men de kan ju få leta efter pengar i mitt örngott då om de känner för det, jag har inga pengar, och speciellt inte till påhittade räkningar.

Hur som helst... Sur som aset så återvände jag till täckets varma vrå igen och innan jag lyckades somna så var katterna verkligen till salu ett tag, jag pallar inte att det ska bli tjafs, tjafs, tjafs VARENDA GÅNG, och att de ska "vandalisera" en tredje lägenhet!! Jag hade tre katter och en valp i min lägenhet hos Platen och det var inga problem alls, detta jävla ifrånskyllande och käbbel tar kål på mig!! Den som bodde här innan oss hade lämnat kvar spikar och krokar överallt i väggarna "för att vara snäll" enligt hyresvärden, det blev ju skitsnyggt i tapeten när sen VI drog ur spikarna för vi inte ville ha såna stickandes rakt ut. Men helt plötsligt är det vårt problem. Eller våra katters...
Jag somnade och vaknade på lite bättre humör. Rafsade ihop täcke och kuddar och gick ner och slängde dem i tvättmaskinen. Sen skruvade vi isär sängen så nu är i alla fall det klart. Har bara tv-hyllan kvar som ska skruvas isär, får ta det imorrn.

Och sen har jag betalat räkningar. Fick svart på vitt att jag får sjukpenningen på måndag. Så jag la in räkningarna och pengarna räckte!! Hoppas bara inte att nån surar till över att jag är ett par dagar sen... Men nu får jag förhoppningsvis nyckeln på måndag och kan flytta som planerat!
Det blev t.o.m lite över så jag kunde adressändra och beställa eftersändning, så nu har jag ny adress fr.o.m 2/1-12. Overkligt...

Sen gjorde jag i ordning efterrätten till imorrn. Ett tag tänkte jag skita i allt vad nyår heter men bara jag blev på bättre humör så... Så jag stod och rörde till "Dooley's-pannacotta". Intressant att hålla på att balta med gelatinblad och sånt, en ny erfarenhet! :) Sen får väl jag sitta på muggen och äta, det var ungefär en halv liter grädde i härligheten... Men det luktade gott om 'et i alla fall! :)

På tal om lukta gott så har Sune varit bättre i magen idag, inte spytt en enda gång! Så han fick förhoppningsvis bara nån släng av kräksjukan.

Ska strax ner och hämta mitt täcke i torkrummet. Får väl se om det går att använda i natt.

Slutligen vill jag och mina vänner ber er alla om en tjänst:

Jag gillar fyrverkerier. Vad vore nyåret utan fyrverkerier liksom?? Men en kvart före och en kvart efter tolvslaget räcker gott och väl. Det finns djur som nästan går åt av rädsla, bl.a. min Elliot, men under den halvtimmen får man faktiskt hitta på nåt. Spela stereo, bädda in sig, vet även nån som gav sig ut och åkte bil med hunden. Hela världen kan ju inte gärna stanna för att JAG har en rädd hund... (*höhöhö*) Men detta jävla smällande två veckor före och två veckor efter nyår!! Och i regel enbart smällande också, inga fyrverkerier!! Finns det NÅN som tycker sånt är kul, mer än fula snorungar som enligt lag inte ens får skjuta?? Så går man ut med varningar, "Akta er för smällare, de är farliga!!" bla bla bla. Är huvudet dumt så får kroppen lida, anser jag. Rör inte mig ett dugg i ryggen om nån skjuter av sig en näve eller nåt, skyll er själva jävla klantarslen, ingen har bett er skjuta smällare den 29/12!!

Kräkig katt, lägga ner bloggen?, Lideborgs sista spelning, bio och nyårs-planerande

Känns som det kan bli en lång natt.

Har fått springa och torka spyor efter Sune tre gånger och sen hörde jag honom en fjärde gång och for upp, men då satt han i kattlådan, duktiga killen! Det fattas ju liksom bara att nåt djur blir sjukt. Har varken nerver eller ekonomi till det. Nu vill jag inte riktigt somna ifall han sätter igång att spy igen. Han är lite däven, har suttit ihopkrupen men han ligger i alla fall här bredvid mig nu. Får hoppas han är bättre imorrn!

Är väl inte så konstigt om magen är i uppror efter all julmat, vems är inte det, höll jag på att skriva, men min -som annars lever ett väldigt vilt liv- höll sig lugn tills köttfärssåsen på Annandagen, då var det kört...

Har funderat lite över bloggens existens. Faktiskt. Kanske även tyvärr. Jag gillar att skriva, det är en bra ventil och det är "kul" att titta tillbaka, även om det mest bara är att konstatera att livet är ungefär lika sugigt nu som för 2-3 år sen. Jag har mycket glädje av min blogg!

Men har "första bästa" "rätt" att få ta del av mitt liv?? Jag har tyckt att man ska vara öppen och så, det blir roligast att läsa då, men nu har jag förstått att det jag skriver kan vridas och vändas på, missförstås, tolkas på sitt eget sätt och även användas emot mig. Jag står för allt jag skriver, det är inte det, det är snarare så att jag inte vill ge folk slagträn om man nån gång skulle komma på kant. En sak som hände för några dagar sen, jag fick saker kastat rakt i ansiktet på mig angående min diagnos från nån som jag definitivt inte kunde tänka mig skulle häva ur sig nåt sånt. Har fasen näst intill legat sömnlös sen dess och funderat på vad jag kan ha gjort för fel. OM jag ens gjort nåt fel, eller om personen helt enkelt bara bestämde sig för att vara jävlig. Det finns många vittnen på att det inte var jag som satte igång käftandet eller satte mig i sandlådan, bara att hoppas att nån vågar stå upp för mig om det skulle bli aktuellt. Och bl.a. genom just bloggen får man ju reda på många av mina svaga sidor.

Annars är väl att lösenordsskydda bloggen en variant, men då känns det som jag lika gärna kan maila de typ två som skulle få lösenordet och prata direkt.

Vi får väl se.

Igår blev det en utekväll. Lär väl inte bli nån mer förrän typ till sommaren, men jag lyckades få loss några kronor och köpa två cider. Anledningen var att Mats Lideborg körde sitt sista gig på Hugos innan det bär av hem till Japan igen. Jag och Fredrik kände att vi ville gå dit för att visa vår uppskattning och även tacka för i år, grabben har ju faktiskt bidragit till en hel del trevliga sommarkvällar! Sen köpte jag även skivan som han spelat in och innan jag får ordning på stereo och så i nya lägenheten så får Gunnar Skogs Orkester lite konkurrens i bilen :-) Och jag har redan lyssnat igenom skivan ett par gånger, jag gillar den som fan!! Exakt min typ av musik! Svårt att förklara stilen men lite ballad/pop/country. Och väldigt personliga och tänkvärda texter.

Fredrik är här ett par dagar nu. Igår var han ju med på Hugos och imorrn ville han vara med när de ska förbesikta lägenheten klockan tidigt och sen ska vi sätta igång operation skruva-isär-möbler.

Ikväll satt vi i var sin campingstol och hade förbannat tråkigt. Kom på att vi hade några biobiljetter liggande, gäller ju att utnyttja dem så länge man de är giltiga och man har biograf en trappa ner. Så vi var och såg "The girl with the dragon tattoo". Och jag vet inte om man bara behövde lite distans till det hela eller att handlingen faktiskt kräver att man går igenom den några gånger för att hänga med ordentligt men jag tyckte den här var mycket bättre än den svenska "Män som hatar kvinnor"! Bättre folk i rollerna, inte lika omständig och så. Klart sevärd, tyckte jag i alla fall! Och jag känner faktiskt igen mig en del i Lisbeth Salander även om hon är lite väl extrem :-) Men hon kanske "spelar på sin diagnos och är elak bara för hon kan" hon också, vem vet...

Sen ska vi även fira nyår ihop, jag och Fredrik. Jisses vad originella vi måste vara!! Folk tar för givet att vi inte tål att se varandra och har tyckt såååååå synd om oss som tvingats bo ihop tills alldeles nyligen. Hur fan gör folk när de separerar egentligen?? Okej, det finns folk jag knappt ens tål att se på vykort, men det finns ju en, två, tre eller etthundratjugo anledningar till det. Det GÅR faktiskt att separera fredligt och fortsätta vara vänner! Hur som helst, nyår... Jag är ensam, han är ensam, vi kom på att vi lika gärna kan vara ensamma ihop. Har även bjudit in några fler, får se om nån mer kommer, vi är ju rätt sent ute.

Nu sover Sune gott här så jag ska väl också försöka. Förbesiktning kl 10:15 imorrn, som sagt. Skapligt nervöst, fan vet vad de kan tänkas hitta!! Och en hel del ångest, lägenheten var allt annat än fräsch när vi flyttade in! Men då ville vi ju bara in så fort som möjligt och brydde oss inte om att kolla besiktningprotokoll, dokumentera eller liknande. Det finns helt enkelt inga pengar till nån renovering här, och definitivt inte för nåt vi inte orsakat.

Jag kontaktade Försäkringskassan idag förresten och på måndag ska jag få pengar. Imorrn borde man betala räkningar. Men oavsett om jag gör det så kommer de ändå inte ha pengarna förrän måndag, om ens det, och om jag skulle låna pengar så har jag dem inte förrän måndag. I bästa fall. Får chansa på att allt fixar sig ändå.

Var hos Marie och fikade och diskuterade världsproblem idag. Vette fan om vi löste nåt, vi bägge sitter ju i flyttkartonger upp till öronen men vi försöker trösta varandra så gott det går! :-)

Published with Blogger-droid v2.0.2

Julen kom och gick även i år och storm

Julen kom och gick i år också. Har ätit mat tills det i det närmaste pyst ut genom öronen, stått ut med mormor (vilket gick helt okej i år!), öppnat julklappar (det är satlöst vad snäll jag måste vara! :)), kollat på tv (Go Kalle!!), skaffat mig en snygg bula i skallen. Jaa en jul som alla andra, helt enkelt. Tänkte lägga upp lite bilder men mitt bildprogram vill inte riktigt hjälpa till så det får väl bli en annan gång. Julafton slutade lite träligt, milt sagt, men ibland har min syster en förmåga att befinna sig med sina öron på exakt rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt! Jag må säga och göra mycket idiotiskt men alla världens problem är jag faktiskt inte skyldig till.

Och även idag har vi ätit och sen bara jäst i soffan. Blir att börja motionera nu :) Eller jaa, inte riktigt än, minns hur många det var som gett nyårslöften förra året, fick knappt ens plats i omklädningsrummet i januari! Men snart så, ska bara fixa min flytt och så.
Börjar på allvar bli nervös för min inkomst, nu börjar ju snart autogirona dras samt att jag 2/1 ska visa upp för bostadsbolaget att jag betalat hyran, annars får jag inga nycklar. Och nog för att jag inte gillar att låna pengar men oavsett så har ju folk i regel inte störande mycket att låna ut vid den här tiden på året. Men men, det är ju i alla fall några dagar kvar innan allt ska vara betalt... Och Mellandags-rea är väl bra att glömma. Fick i och för sig lite presentkort i julklapp men jag vill nog flytta först så jag vet vad jag behöver! Sen är det så typiskt, och det konstiga är att det blir precis likadant varje år, man hinner inte mer än öppna julklapparna så kommer man på en massa som man borde önskat sig! Men får väl ta det lite allt eftersom nu, det var egentligen inget viktigt så.

Nu vill jag bara att allt ska lunka tillbaka och bli som vanligt. Få göra min flytt och städa ur vår lägenhet så jag kan "börja om" sen. Den som vill får gärna komma upp på en kopp kaffe för jag har fått en kaffebryggare! :) Ska bara lära mig hur den fungerar så jag tar inget ansvar för hur det smakar men det är ju tanken som räknas :) Ni vet, jag och "lagom mycket" vatten, "lagom mycket" pulver...

Får la se om taket sitter kvar på kåken när jag vaknar imorrn. Jädrar vad det blåser ute!! När "Gudrun" härjade som mest och radio och tv bara vrålade ut att "Håll er inomhus, för f......!!!!" så var jag ute och "fin-åkte" mellan Skänninge och Motala. Eller ja, jag satt i passargerarsätet, hotad med nåt i vanlig ordning, gissar jag. Allt för att trotsa och visa att man minsann inte låter sig styras av någon!! Det är fasen synd att inte ett träd rasade ner över bilen då, kunde nästan varit värt det.

Nu ville visst bildprogrammet vara med igen så här kommer några bilder! Inte vidare jul-iga, utan snarare - som vanligt - mer djur-iga :)

Det KAN ju ramla ner nåt smaskigt...

... och Jajjemän..!!

Son till vänster är större än far till höger

Skinkan. Inget som direkt passade finsmakaren Sandra... :)

Hedwig gömde sig eller nåt :)

Dagen före julafton och jag som föreläsare??

Så kom julen i år också. Hur många känner sig som lille Teddy på bilden här..? :) Själv är det ganska lugnt faktiskt, är mest skönt att julen kommer så den kan ta slut nån gång och allt kan bli som vanligt igen!

Är hos mor och far. Har ätit julmat. Det var gott, äter det ju inte så ofta så jag har hunnit längta efter det ordentligt! Och hos oss får ALLA sitta med vid bordet och äta! Och är man inte tillräckligt stor för att nå upp när man sitter, jaa då får man helt enkelt stå:

Efter maten blev det den obligatoriska mat-koman. Även såklart för djuren:

På övre bilden är Elliot, på den nedre Oskar. Inte så värst stor skillnad på dem va... :)

Så spelade vi Bingolotto. Vann såklart ingenting. Eller pappa vann visst nån lott av nåt slag. Hade ju inte suttit helt fel med en resa till Barbados eller en flashig bil eller så :) Men nix...

Robert

Har haft en rätt bra dag. Gårdagen och kvällen var jobbigt, men stabilt just nu, tycker jag. Som sagt skönt att julafton kommer nu. Och om en vecka lite drygt får jag börja flytta, knappt att jag fattar det!

Och alla postpaket-problem jag hade har löst sig. Har t.o.m fått mer än jag ska, verkar som de trasslat ihop det och skickat dubbel uppsättning av en produkt. Så om nån vill ha en poster på späckhuggare så finns det här... :) Lite kläder hade jag beställt från Zazzle.se och det hade kommit. Hel-häftigt ställe, det finns hur mycket som helst!! Man letar på ett tryck man gillar bland ungefär flera miljoner, man kan även ladda upp egna bilder, sen väljer man vad för plagg man vill ha; t-shirt, långärmad t-shirt, skjorta, hood osv, väljer färg och så, man kan få det precis som man vill! Så två t-shirtar har det blivit, med risk för fler när ekonomin tillåter.

Jag får ju kommentarer ibland och jag vet inte om ni ser att jag "svarar" på dem? Kommenterar man själv så kanske man håller utkik, men annars är det nog väldigt lätt att missa. Man kanske skiter totalt i det också, vad vet jag :) Ibland svarar jag här i ett inlägg om jag tycker att det är nåt viktigt.
Nu fick jag frågan om jag inte funderat på att skriva en bok om mitt liv. Hihi, tanken har väl slagit mig... :) Och många andra också, det är många år sen som jag och Anna diskuterade det där! :) Men jag vet inte, jag har ju ingen vidare fantasi. Skulle ha väldigt svårt att göra det fiktivt, hitta på en sammanhängande handling, en historia. Jag kan berätta om jag går och funderar på nåt eller vad som hänt under dagen, men skulle nog ha jättesvårt att få till en bra berättelse. Och ska jag då ta med ALLT, som jag anser att jag nog behöver göra för att det ska vara någon mening med det, så finns det väldigt många som skulle bli "uthängda" även om jag inte skulle nämna deras namn. Tror det skulle röra upp en himla massa känslor överallt.

Samma person tog även upp föreläsningar, men trodde inte att det var något för mig med tanke på de problem jag har. Föreläsa har jag funderat på lite på senaste faktiskt. Visst, jag har diverse problem med människor och så, men det är inte riktigt "på det sättet". Jag har ju sjungit, spelat och stått på scen ungefär hela livet så sånt är jag inte ett dugg nervös för. Man går liksom in i en roll, och den rollen är allt annat än osäker och blyg :) Alltid när jag kommer till en grupp med människor så är det jag som tar på mig ansvaret att spela apa, roa alla andra. Väldigt få människor som träffar mig "bara sådär" förstår att det är nåt "fel" på mig. Det var ju därför det tog nästan 25 år innan allt det här med Asperger kom upp, jag har mest spelat min "roll" medan det har varit kaos inombords och jag har inte förstått nånting. Det är när jag måste vara personlig som det blir jobbigt. När allt kommer för nära. När jag måste vara Sandra.

Det svåra med att föreläsa tror jag skulle vara att till att börja med få in att det finns folk som är intresserade av vad just jag har att säga. Och sen såklart ta tillvara på det intresset. Få folk att förstå hur brett gebitet Aspergers syndrom faktiskt är. Det finns en tjej i Värmland som har Asperger och som föreläser och det vore intressant att åka och lyssna på henne nån gång. För när jag läser i hennes blogg så tycker jag ofta det låter lite "Vi Aspergare...", "Jag är ju Aspergare så jag är såklart på det och det viset". Vore som sagt intressant att se om hon är så på föreläsningar också. Man är ingen faktabok. Jag kan bara förklara hur MIN Asperger påverkar MIG, hur MIN vardag ser ut, hur JAG tänker och känner. Och ska jag jämföra mig med tjejen i Värmland så är vi totalt olika! Hon har accepterat sin Asperger på ett helt annat sätt än vad jag har! Sen kan jag såklart rabbla upp en del ren fakta, men man kan inte gärna applicera det jag säger på någon annan. Två personer med Aspergers syndrom behöver som sagt inte vara ett dugg lika varandra!
När jag läste till undersköterska - innan allt det här med min egen Asperger kom upp - så gjorde jag praktik och senare även jobbade lite på ett korttidshem/fritids för ungdomar med Autism/Asperger. Och dem var det ju verkligen "fel" på, om man får uttrycka sig så. Även personerna i min bassängträningsgrupp är också väldigt.....speciella. Jag gick inte nåt på badet nu under hösten för jag orkade bara inte med dem.
Men det vore väldigt kul att "testa" att ha en föreläsning så om nån är intresserad så är det bara att hojta till! :)

 Slutligen önskar jag och några av mina små vänner er alla (jag tar er allihopa idag, jag är snäll! :)) en riktigt 

God Jul

 

Det kanske är i absolut senaste laget men korten är gjorda på en väldigt kul sida som heter piZap. Man behöver inte göra just julkort, man kan göra precis vad som helst så kika gärna in där och var lite kreativa medan ni smälter julmaten imorrn! :)

Låsa bloggen? Ta bort kommentarsfältet? Annars är jag väl redo för julen. Och brev från FK

Då var jag tillbaka igen.
Jag funderar på att stänga av kommenterar-funktionen här, så behöver det inte bli "konflikter" eller missförstånd eller nåt. Jag skriver ofta när jag inte mår speciellt bra och kommer det då någon och säger emot eller "säger fel" eller nåt, jag blir galen!! Ingen har brytt sig om mitt liv innan så kom inte här och låtsats eller ge "goda råd", precis som om jag blev sjuk igår liksom. "Lägg dig tidigare på kvällen", "Gör en Mind-map", "Drick varm mjölk på kvällen", "Skriv stolpar med frågor om du tycker det är obehagligt att ringa till nån", "Testa KBT!" eller andra såna "Men åååååååfan....!!"-råd. Och jag är en ganska ärlig människa, jag säger liksom inget som jag sen kommer krypande och ber om ursäkt för. Vad säga liksom, "Förlåt att jag var ärlig"??

Jag kritiserade "Fakebook" här i förra veckan, just för att folk måste lägga sig i precis allt, det blir diskussion av minsta lilla. Jag skriver inte "Kom igen nu, Djurgårn!!!" när det är match för att hamna i en debatt om deras supportrar eller nåt annat helt orelevant. Och lägligt nog; precis nyss skrev far min "Kan nån hämta mig på Bilprovningen imorrn, jag ska lämna in bilen!" och direkt kommer "Det är faktiskt inte längre än att du kan gå!!". Ehh...Jaha?? Och??? Nu bad han om skjuts och hade säkert sin anledning, varför inte bara svara på frågan eller hålla käften?? Om jag känner käre pappa rätt så är det några dumheter som ligger bakom detta, men det var ändå så klockrent exempel! "Nån som har nåt bra tips på vad man kan äta till fisk??", man kan ge sig fan på att "Blööööö, fisk är ÄCKLIGT!!!!" kommer upp väldigt snart. Men precis vad man frågade efter... Att det ska vara så svårt att hålla käften om man inte har nåt vettigt att tillföra diskussionen liksom.

Just i bloggen har jag klarat mig skapligt, och jag har absolut inget emot att man kommenterar och tycker och tänker, men att gå in och kritisera eller indirekt påpeka vad som är "tillåtet" att tycka och inte tycka. Jag sa att livet med barn inte intresserar mig det minsta och FÖR MIG känns det som att livet tar slut när man får barn av olika anledningar, men se där skulle jag bara hålla tyst för det visste jag minsann inget om!! Nähe, så man måste testa för att få uttala sig..?? Jag måste skaffa en jävla häst och ha i ett halvår innan jag har "rätt" att uttala mig om ifall jag är intresserad av hästar eller inte..?? Antagligen inte. Men så fort det handlar om barn så blir allt i regel väldigt skitnödigt. Det är som att folk tar allt personligt, som om man kritiserar DEM och DERAS val.

Och som senast, det ska talas om för mig hur jag ska formulera mig, jag ska tänka på andras känslor, jag ska tacka artigt när jag får råd. Så i helvete heller... En sak om jag BER om råd. Det gör jag ibland men då minsann är det tyst som i graven. Jag lägger ingen vikt i VEM som skriver VAD. Tycker jag att det är ypperligt korkat så skriver jag det, men det innebär inte alls att jag anser att personen är ypperligt korkad. Även världens go'aste människor kan ju kläcka mindre genomtänkta saker ibland, och nåt som låter bra för nån annan låter inte bra för mig och tvärtom. Och jag orkar inte sitta och fundera på hur andra tycker, tänker och känner, jag har inte ens koll på mig själv! Skriver man så får man väl vara beredd på att jag svarar, inte mer med det.

Näe bloggen och Twitter har jag mest för att avreagera mig. Kanske även som nån slags minnesanteckningar åt mig själv. Jag överväger ofta att låsa bloggen helt men näe... Ser någon nåt nöje i att läsa så shoot. Och jag har faktiskt fått några mail från folk som antingen känner igen sig själva i mig eller annars känner igen en kompis eller ett barn eller så i mig. Frågat om lite råd hur man gör en Asperger-utredning och så. Det är ju inte riktigt samma sak som att läsa faktatexter som att läsa någons ord "direkt ur verkligheten" liksom. Men jag vill inte skapa debatt eller nåt liknande. Jag för inte talan för någon mer än för mig själv. Skriver jag att jag har svårt att sova så är inte det detsamma som att jag ber om råd om hur man sover. Jag har haft svårt att sova så länge jag kan minnas och VET till stor del vad det beror på, men ALLT skriver jag ju inte i bloggen. Sen får man självklart skriva och tycka och kommentera, men man ska nog vara beredd på att jag kan bitas ganska ordentligt eftersom jag som sagt mer bara vill avreagera mig än skapa debatt. Dock så står jag för precis allt jag skriver, men i regel är det för mig "punkt" när jag sätter punkten. Gillar man inte det jag skriver så är det bara att låta bli att läsa.

Nog om det. Tror jag. Det är absolut inte meningen att trampa någon på tårna eller vara elak mot någon men jag får alltid alltid koncentrera mig på hur man ska vara bland folk, vad man kan säga, hur man ska bete sig, menar folk något annat än vad de säger osv osv, så här i bloggen tillåter jag mig själv att ha en frizon där jag bara kan få vara. Spekulera fritt, "tänka högt", vara glad, vara ledsen, vara arg. Kanske främst vara ärlig för det är nåt som definitivt inte funkar "i verkligheten", har jag märkt. Det är väldigt ofta som folk ställer frågor som de redan bestämt sig för vad de vill ha för svar på. Svarar man sen nåt annat så är man "taskig". Testa själva under en dag; hur ofta svarar ni ärligt och hur ofta svarar ni vad ni tror att personen vill höra??


Jag träffade en läkare i tisdags. Det gick väl....bra eller nåt. Gjorde inte så mycket. Pratade om hur det har varit, hur det är, om hur jag tror det kommer bli. Ska träffa en sjuksköterska efter helgerna nu och sen tillbaka till läkaren om ett halvår (!!). Sen Mobila Teamet.... Såklart. Blir det illa så ska jag ringa dem. Men i helvete heller. Jag viker mig inte en tum där. Vilket jag sa också. Aldrig i livet, de har fått sin chans och inte bara en gång. De blir förbannade när man ringer. "Hihihi, näe Sandra, de blir inte förbannade....". Jag funderar på allvar på att skicka utdrag från det jag skrivit här efter att jag har ringt till dem eller träffat dem. Men nöjde mig med att bara helt enkelt säga "Aldrig i livet". "Du är svårflirtad där...!". "Det kan du ge dig fan på att jag är och det har de sett till själva!!". Han blev smått tyst när jag berättade att jag gjort praktik där och sett hur de lägger patiens på datorn medan de "ger stöd" till folk via telefon och sen går ut i fikarummet och berättar om hur de hoppas att "Eva" kan ta en tablett för mycket nån gång så de slipper hennes tjat. "Jaja....", ungefär. Sen kan jag ju ärligt säga, skulle jag bestämma mig för att göra nåt, äntligen ta ett beslut och bestämma mig, skulle jag då ringa till någon som skulle göra allt för att få mig att ändra mig?? (Möjligheten finns ju att de hjälper till i rätt riktning igen genom att ordinera överdoser av sömnmedicin när man är dyngpackad). Men skulle inte tro det va.
Senast träffade jag ju faktiskt en vettig människa på Mobila och anledningen till att hon var vettig var att hon tog till sig det jag sa, lyssnade när jag berättade och framför allt förstod att man inte - och kanske framför allt inte jag som är "sluten Aspergare" - lyfter luren och ringer till nån helt främmande människa och vänder ut på sitt liv när man mår som sämst och är som mest såbar. Fattar inte hur svårt det kan vara att fatta??? Hur många skulle faktiskt göra det?? Tjuta så man inte vet vart man ska ta vägen, bara se sin svarta vägg och då ringa nån man inte har en aning om vem det är. Socialt handikappad eller ej. Däremot ringa åt andra, det är nog hemskt vanligt! För såna är ju människor. "Hjälpa till" men själv göra så lite av jobbet som möjligt. Det är lättare att häva över allt på någon annan, ge nån annan ansvaret än att våga sätta sig ner och bara finnas. För mer behövs inte egentligen. Vet inte om folk är fega eller bekväma. För visst är det inte "fel" tänkt att skaffa professionell hjälp men är det egentligen vad som behövs..? De två människor som vet mest om mig har liksom bara funnits. Inte gjort nåt speciellt, egentligen inte ens sagt nåt speciellt, men funnits. Och fått mig att förstå att de finns och vinna mitt förtroende. Och inte bara "funnits" i fysisk form. De har inte varit rädda för mig. Inte sagt saker i stil med "Jaa jag vet inte vad jag ska säga, prata med din psykolog istället!!". I och för sig så tycker de väl att jag ska berätta för Joakim OCKSÅ men de slår inte ifrån sig allt bara för det kanske blir lite obehagligt.

Snart är det jul. Gjorde klart sista julklapparna förut. Det fixade sig i år också. Och det var tur att jag gjorde en massa godis nu när inte ekonomin är den allra bästa. Hittade en påse muffins i frysen, det har varit min middag två dagar nu :) Och Dumlekakorna såklart!:

Annars så sitter jag i min brassestol. Stickar, dricker rödvin och tittar på "Klasses julkalender" från 1992. Rätt kul att se hur de gjorde innan datorer, animeringar, mobiltelefoner, sms, epost osv. Bara gammal hederlig snigelpost och ringa från en väggtelefon med en sån snurrskiva :) -92, då var jag 8 år. Tur man inte visste så mycket om livet då...
Försöker mysa till det lite med ljus och så också:

Just det, igår fick jag brev från Försäkringskassan. De har tagit upp min ansökan om aktivitetsersättning. De har fått utlåtande från två läkare samt från mina handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Alla är överens om att jag har max 75%'s arbetskapacitet. Men i brevet stod att de överväger att avslå min ansökan för de gör bedömningen att "eftersom din depression behandlas så kommer den inte hindra dig från att arbeta under minst ett år framöver, vilket är ett av villkoren för att få aktivitetsstöd". Heja... I läkarutlåtandena läser jag "mångårig ångestproblematik", "mångårig depression", "mångårig självdestruktivitet" osv. För en månad sen blev jag inlagd/inlåst på sluten psykiatrisk avdelning för att en läkare och en psykolog var rädda att jag skulle ta livet av mig. Men för att jag nu får "behandling" - vilken behandlingen är framkommer inte riktigt men jag tror de syftar till medicineringen - så kommer jag nu må så bra så att jag direkt kan gå ut och jobba 100% inom en ganska snart framtid. Vad glad jag blev, tänk vad härligt att få må bra igen, jag minns inte när jag gjorde det senast! Jag började gå på Barn- och Ungdomspsykiatrin för 12 år sen, tror jag. Tack för det, Försäkringskassan! Hur som helst så gav de mig möjlighet att uttala mig innan de tog slutgiltigt beslut, så igår satt jag och skrev kärleksbrev. Man kan ju inte göra så mycket mer än att vara ärlig och skulle jag tvingas ut på 100% på en helt okänd arbetsplats bland helt okända människor så skulle jag få sjukanmäla mig ganska snart. Men nu får jag ju i och för sig medicin så nu kommer jag ju bli av med min ångest, min sociala fobi och kanske t.o.m min Asperger, vad skönt det ska bli...!

Dålig period, snart läkarbesök och promenad-hat

Har en sån riktig blööööö-dag idag :( Man hinner knappt föreställa sig att livet kanske fungerar i alla fall ganska bra så trillar man tillbaka igen. Tur jag ska träffa läkare snart. Men då kommer ju funderingen; hur ärlig törs man vara?? Joakim förstår i alla högsta grad det här med att man kan tänka saker utan att gå till handling. "Får du solen i ögonen?" frågade han en gång, "Ja", svarade jag och han for upp och skulle dra för och ha sig, "....men det stör mig inte, jag gillar solen! Men du frågade ju om jag fick solen i ögonen och JA, jag får solen i ögonen.". Eller ja, åtminstone lärde han sig väl att förstå då kanske :)

Men så där är det ju. Sen ställer de så galet ledande frågor på psyket: "Funderar du på att ta livet av dig?". Får jag fråga; vem har INTE gjort det nån gång..?? Det känns som en förbaskat smidig utväg emellanåt. Vi har varit inne på det förut, vad fasen har jag att se fram emot?? Därmed inte sagt att jag ständigt går och granskar taket efter möjliga bjälkar att fästa linan i. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva!" är ett klockrent citat. Och som de flesta är överens om, skulle jag i nuläget vara själaglad och tjoa och ha mig så vore väl det verkligen en anledning till inlåsning..?? Det är liksom som det är just nu. Det återstår att se om det blir bättre.

Utöver allt som är med flytt och så så sturlar det galet mycket ekonomiskt. Har inte en aning om när jag får några pengar nästa gång, och jag har dubbla hyror som ska vara betalda i slutet av december, "vanliga" räkningar, annat som ska fixas och såklart betalas som har med flytten att göra, adressändring och sånt. Allt går ju liksom ut på pengar och ekonomi. Ni som säger att man inte blir lycklig av pengar kan ju bara göra världen en tjänst och gå och dö nånstans. Jag har 17:- kvar på kontot tills.....nästa gång jag får pengar, vilket jag inte har en aning om när det blir. Så håll käften med erat jävla "Man kan inte köpa sig lycka!!". Näe det kanske man inte kan, men man kan i alla fall betala räkningar..!

Så det är ett huvudbry utöver allt annat. Sen (rimmar kanske lite illa med att jag inte har några pengar men det var då jag trodde jag skulle få sjukersättningen "som vanligt") så tror jag att jag har några postpaket på vift. Jag får bekräftelse på att jag fått något som jag inte fått medan jag får bekräftelse på att sådant jag redan hämtat nu står i kö för att skickas. Ingen ordning på nåt. Klart även sånt stör, orkar inte hålla på och krångla med sånt utöver allt annat, och jag vill ju hemskt gärna ha prylarna jag betalat för.

Sen vet jag inte om det är jag som är känslig, men idag fick "vi" julkort. Himla snällt och gulligt på alla sätt och vis. Eller nåt. Förutom det att det då var adresserat till oss båda. Jag skulle kunna släppa det i nästan vilket läge som helst, det är inte lätt att veta när vi skulle flyttat, inte ens vi själva har ju vetat det, men just de här avsändarna borde (tycker man, om inte annat...) t.o.m hjälpt till med Fredriks flytt. Jag får lite "vrida om kniven"-känsla. Och har man inte visat att man brytt sig om mig/oss nåt vidare på nästan 4 år så tycker man det kan kvitta att skicka julkort när vi inte ens bor ihop längre..? Tyckte det kändes väldigt onödigt faktiskt. Kalla mig otacksam eller vad ni vill, det var högst olustigt!

Så näe, bårhuset känns som en jävligt praktisk utväg och lösning på allt just nu. Faktiskt. Får väl se vad farbror doktor säger om det hela. Det är ju liksom inte så mycket som går att göra nåt åt. Han kan ju inte gärna hjälpa mig att flytta, ge mig en framtid, tala om när och om jag får pengar eller ta reda på mina postpaket. Möjligtvis att han kan försöka råda mig lite i vad det gäller hur man kan tänka. Inte för att jag är något större fan av att försöka ändra tankebanor, jag kan säga att jag tycker sånt är större humbug än t.ex. healing. Får jag inga pengar så kan jag inte betala räkningar och jag hamnar hos kronofogden, hur fasen kan "positivt tänkande" leda 'en ur nåt sånt?? Hur många gånger jag än säger till min spegelbild att jag är så JÄVLA stark och vacker och duktig så kommer man inte från faktumet att jag inte har folk att umgås med. "Såg din syrra ute i fredags, varför var inte du med??" frågade nån i helgen. Och jaa, vad svarar man....?? (Och Sofia, du har givetvis all rätt i världen att gå ut om du vill, när du vill, vart du vill och med vem du vill, jag bara tycker frågan var jävligt korkat ställd!! Varför ska JAG vara ute bara för att DU är det, sitter vi ihop eller??).

Avslutar med att svara på lite kommentarer:
Tack Therese för lyckönskningen hos läkaren, jag hoppas också det går bra, jag behöver det nu!!
Anna... Jag förstår att tanken är god och att du vill väl men när det gäller mig så är såna råd idiotiska. Det kanske funkar för nån annan, vad vet jag, men inte för mig. Jag tänker inte sätta upp några mål för om jag känner mig värdelös i vanliga fall så är det inget mot vad jag gör när jag sätter upp "minsta lilla skitgrej" som "mål" och sen inte klarar av det. Jag är glad om jag tar mig ur sängen. Igår var första gången på en vecka som jag besökte duschen. Jag har jeans på mig idag, det känns ungefär som när man varit utomlands i två veckor och sen tar på sig långbyxor. Jag ska snart gå ut och känner mig nästan nervös inför det!
 Jag kan rent ut sagt och ärligt talat säga att mitt "mål" varje dag är att ta mig igenom dagen UTAN att supa mig snorpackad, ta tabletter som jag inte behöver, skära upp mig eller göra nåt annat kanske icke så vidare bra.

Och inget personligt, eller visst, det blir väl personligt i och med att det är en hel drös som föreslår det, men varför i helvete detta jävla tjat om PROMENADER?????? (Jag vet att du bara tog det som exempel i det här fallet men det är fasen nåt som "går" bland folk!). Vad är det som är så magiskt med PROMENADER??????? Jag HATAR PROMENADER!!!!! "Gå ut och få luft"... Det är fasen det enda råd som folk kan ge!! Är inte fantasin bättre?? Eller som sagt, missar jag det fullkomligt magiska??
Absolut, jag kan gå, om det löste nåt så.... Jag hittar inte ens en anledning till att gå upp ur sängen, gå in i duschen, sitter är nästan omgiven av bananflugor, känns det som i alla fall och inte ens det är anledning nog till att orka duscha, och så tycker folk att jag ska släpa mig ut bara för att dum-gå!! Jag var farligt nära att be min bästa vän att dra åt skogen när han tyckte jag skulle "Gå nu upp och gå ut och gå en sväng och få lite luft i dig!" för några veckor sen. Jag känner mig tammefan nästan kränkt!! Är folk så korkade så de tror att jag ligger och bara ligger för nöjes skull?? För jag tycker det är så vansinnigt kul?? Jag skulle kunna ta en promenad och må bättre men jag låter bli för jag är så jävla lat?? Tackar ödmjukast då...
Jag har förstått att det hjälper en del att "rensa skallen", för mig är det precis tvärtom. När jag gör nåt så vansinnigt tråkigt som att bara gå så har jag all tid i världen att tänka. Om jag gick hemifrån med fyra fjädrar så kommer jag tillbaka med ett helt jävla hönseri!! Är skärrad och uppskruvad så jag inte vet vart jag ska ta vägen och så måste jag ta "droger" (receptbelagda, är det bäst att tillägga)  för att kunna lugna ner mig.

Näe ska jag motionera eller "få luft" så ska det vara ordentligt. Löpning, lyfta skrot, spinning, vad som helst, bara jag får nåt annat att koncentrera mig på än mina egna tankar! En promenad är t.o.m värre än säg 10 timmar framför datorn. Alltid hittar man nåt att pilla med så att hjärnan får arbeta. Försöka få ihop html-koder och så, kan t.o.m sitta och lägga patiens timme ut och timme in. Men att bara ful-gå... De som vill ägna sig åt det de får väl göra det, jag låter bli och tycker härmed att jag förklarat väldigt tydligt varför så jag hoppas att om folk absolut måste ge råd i fortsättningen så hoppa över "promenader"...

Nu fick jag fasen lite brått till sjukan..!!

Bloggtorka, läkarbesök imorrn och snart åker katt-asen ut

Bloggtorka, för er som inte märkt det.

Det finns inte så störande mycket att göra, dagarna ser ungefär likadana ut. Och inför jul är det ju alltid ett jädra *hysch-hysch* som det är! :)

Jag går upp och sen gör jag inte mycket mer. Ganska ofta tänker jag att jag ska göra en massa saker kvällen innan när jag ska sova, men det blir liksom inte gjort. Orkar inte gå ut, orkar inte ta tag i nåt, orkar ungefär ingenting. Då är det bra att det kommer dagar som imorrn. Jag har ett läkarbesök så jag MÅSTE ta mig ut. Och när man ändå är ute då kan man ju passa på att fixa lite. OM jag nu blir utsläppt efter läkarbesöket, det kan man ju aldrig veta :) Men förhoppningsvis lärde de sig något senast... Man låser inte in Sandra hur som helst för då blir Sandra en smula grinig! På ett sätt hade det varit intressant om de tvingat mig att vara kvar där, jag hade gått en bärsärk utan dess like!! Inget beteende förvånar ju direkt på ett sånt ställe. Prov-drog lite i en gardin redan när jag låg där. Men som sagt, förhoppningsvis slipper jag! :)
Det är en ny läkare för mig nu, blir intressant att se vad han har att säga.

Annars händer inte så mycket. Kan säga att jag inte trivs här bland kartongerna. Går och tänker att jag ska må bättre bara jag flyttat, allt kommer bli bättre. Det är ju bara att hoppas att det blir så också... Min soffa hade förresten kommit nu men den får stå kvar på Ulfåsa Möbler tills jag fått nya lägenheten. Så skoj är det inte att bära soffa upp och ner för trappor... Men jag längtar verkligen efter att få sträcka ut mig i den nu, börjar tröttna rejält på min brassestol här.

Kan säga att katterna kommer nog hamna på Blocket alternativt åka ut genom fönstret snart. Om inte Fredrik gör anspråk på dem. Jag klarar fan inte av dem. Trodde aldrig jag skulle säga det men fy fan... Trots att jag är så VÄLDIGT icke-vetande så hävdar jag att om det inte är värre så är det i alla fall som att ha ungar! Och de är jobbiga på helt olika sätt! Hedwig ska på precis allting. Klättra i gardiner, gå och skrika, riva på saker, slita i saker, bita i allt, riva ner allt. Precis ALLT ska hon på, jag blir precis galen! Och det syns så väl på henne, hon vet verkligen när hon jävlas!! Och Sune han är hypersocial istället. Ska sitta precis på 'en precis hela tiden. Knuffar man ner honom så är han snart tillbaka igen och bökar. Och så förbannat jätteklumpig!! Ska klämma sig emellan fönstret och en blomkruka. Förut skulle han emellan akvariet och ett glas vilket slutade med att glaset gick i golvet. Städa glassplitter är precis vad man känner för... Och så har han fått jättedille på att öppna garderobsdörrar. Hittade honom häromdagen i ena garderoben i full färd med att käka upp (!!!!) en tröja. Jag slänger ut honom och stänger, det tar två minuter så sitter han därinne igen. Nu har jag reglat dörren med en stol men då hittar han nya garderober och jag har inte hur många stolar som helst! Glöm att jag tänker ha dem i min nya lägenhet, bland tavlor, gardiner, lampor, tygsoffa, dukar, ljusstakar och grejer! Tänker fasen inte bo som i en isoleringscell IGEN!! Det kanske inte låter så värst ansträngande men den som är sugen kan ju få ha dom ett tag... Jävla as är de. Jag får fasen hjärnblödning på dem!! Jag saknar verkligen mina feta Ragdoll's som mest bara ligger nånstans och betraktar omvärlden!

Om man skulle krypa till kojs då. Och precis slumra när "någon" trampar rakt i ansiktet eller river på täcket så man riktigt hör hur tyget strimlas. Underbart....

Folk gillar skvaller, första natten ensam och ännu ett avsnitt av "My life sucks"

Jädrar, idag går jag nog mot läsar-rekord!! Det här antalet brukar jag knappt ens ha när dagen är slut och nu har den bara börjat! Undra om folk gillar "skvaller"... :) Jag tänker bara lite högt ju, blir så frustrerad över hur en del beter sig. Man undrar liksom vad det ska vara bra för. Och om folk är helt och hållet korkade. Ljuga om stans skitsaker, är det värt det?? "Jaa, jag åkte ju Vätternrundan 2009 jag!". Men oj, det verkar som alla startlistor verkar missat att du var med... Eller du kanske körde ditt eget lopp?? "Jaa, julen -07 firade jag på en sandstrand i Thailand, det var gött!!". Jaha, fast du missade visst att berätta för din syrra att du var där, hon har nämligen ingen aning om att du åkte, eller har varit i Thailand överhuvudtaget! Bara VARFÖR??? Är det JAG som förväntas bli imponerad eller skäms man över sitt händelsefattiga liv att man måste krydda det lite extra, kanske främst för sin egen skull?? Och det ska vara vuxna människor, kanske även med barn som de ska lära rätt och fel. Skrämmande...

Jag överlevde första natten ensam. Lite jobbigt igår kväll, mycket for runt i skallen. Om framtiden och så, hur allt ska bli.
Jag kan väl ärligt säga att det inte var riktigt såhär jag tänkt mig att livet skulle vara när jag bara har några månader kvar till min 28:de födelsedag. I och för sig så vet jag inte vad alternativet är. Jag är inte vidare logisk; jag "skulle vilja vilja ha" en sorts liv, men egentligen så tycker jag att det låter dyngtråkigt!! Så egentligen lider jag nog inte mest av att jag inte har villa, volvo, gubbe, ungar, amorteringar och hela köret, utan det jobbigaste är att jag inte ens vill ha det. Undrar lite vad det är för "fel" på mig eftersom jag inte längtar efter ett "normalt" liv som "alla andra". Hur mycket jag än försöker så blir jag helt enkelt inte intresserad av det. Ju äldre jag blir, ju mer förstår jag av vad det innebär och desto mer anti blir jag. Och även om kanske just det livet faktiskt helt enkelt inte är nåt för mig så skulle jag ändå vilja göra nåt av livet, men vad?? Sitta i en brassestol, glo på alpint på tv och sura??
Jag skulle vilja ha en dröm. En fullt realistisk dröm. DET HÄR vill jag göra, ägna mitt liv åt! Men jag kommer inte på något. Jag har haft några mål men misslyckats med dem, är väl kanske därför jag inte ens vågar mig på att drömma längre. Allt går bara åt helvete ändå.

Och åren bara går. Gå 10 år tillbaka, vad har jag gjort?? Som alltså då har fört mig framåt i livet. Tagit körkort. Hurra för mig... I och för sig så bestämde jag mig en gång för att aldrig ta något, bilkörning var alldeles för stressande för mig! Men om man säger som så så var främsta orsaken till det "skit i passargerarsätet" när jag övningskörde, upptäckte jag. I övrigt är inte körkort ens något mål i min värld, det är nåt man bara ska ha. Mer en kon att runda än en milstolpe. Tagit studenten. Jaa klarar man inte att gå ur Omvårdnadsprogrammet med godkända betyg så är man fan dum på riktigt, ser inte det som nån större bedrift. Flyttat hemifrån. Vilket jag med facit i hand egentligen inte klarade av av olika anledningar. Se så åt helvete det gick, på flera plan. Och nu ska jag tydligen på't igen.
Det var väl ungefär det.

Nåt jobb har jag inte lyckats få. För näe, praktiker och timanställningar räknas inte. Jag kanske har haft en del otur men faktum kvarstår, sen får man väl kalla det otur eller vad som helst. "Vännerna" känns som de blir färre från dag till dag. Och främst för att jag då inte har det här förbannade "normala" livet. Varför diskutera speedway när man kan diskutera boräntor..? Och jag förstår ju, många gamla kompisar har blivit väldigt ointressanta p.g.a sina val i livet. En del är i det närmaste oförskämt ärliga med hur jag med min levnadsstil inte riktigt passar in i deras smått "märkvärdiga" liv. Men nu har jag börjar lära mig att man får vara ärlig tillbaka.

10 år har gått galet fort. Nästa 10 år kommer säkerligen gå minst lika fort. En dag står man där och allt är för sent. Finns redan nu saker som jag anser är i senaste laget att börja med. Vara 27 år och känna att livet i det närmaste är slut, det är inte vidare kul, kan jag upplysa om. Sen är det intressant för många säger emot - jag är så ung, jag har framtiden för mig, jag är bara löjlig som tänker såhär - men inte EN ENDA har kunnat ge ett konkret exempel på vad man skulle kunna ta sig till. "Men tala då om för mig, VAD är det som är så bra?? VAD har hänt på 10 år som har lett mig framåt på ett positivt sätt?? VAD är det för förutsättningar jag har och VAD skulle jag i så fall kunna göra av dem?? Jag kan "bli vad jag vill"; varför ÄR jag inte "vad jag vill" då?? Varför vet jag inte ens vad jag vill??". Ursäkta, jag hörde inte riktigt...? Jaha, var det för att du faktiskt inte sa något! Uj, vad tyst det blir... Hur ska man tolka det??

Idag är visst fröken Andersson lite nere.

Från det ena till det andra, laddade ner en app till telefonen igår som ska sätta igång och spela in om man pratar i sömnen. Funkade sådär. Vet inte om jag ställde in den för känsligt, den spelade in sådär 6-700 sekunder i taget, inget man riktigt kan sitta och lyssna igenom bara sådär. Det enda jag hörde var att jag vände på mig och på nåt ställe snarkade jag lite också, men det var allt. Får väl testa i natt igen!

Godis-bakande och Vadstena-folket ljuger vidare

Fick ett litet godis-ryck idag. Eller igår kväll egentligen, men det var liksom inte praktiskt genomförbart förrän idag :) Och inte äta godis, utan göra. Hade hittat några recept som (förhoppningsvis...) inte ens jag kunde misslyckas med. Först var det Dumlekakor. Och med min kartong från tax-free på "Cinderella" så blev det nån slags "Dumlekaka limited Christmas Edition" :) Det var ju pepparkaks-smak på de kolorna. Det funkade skapligt att göra dem. Hur de blev vet jag inte, de åkte kvickt in i frysen.
Sen gav jag mig på Jordnötsfudge. En jädra massa margarin, jordnötssmör och 5,5 dl florsocker bl.a. Jag kan ju säga att det inte var nån risk att man åt upp allt på en gång, SATAN så sött det var!! Det får bli bjudgodis på julafton! :)
Slutligen gav jag mig på Nöttoppar. Och här började det balla ur ordentligt. Till att börja med var det 400 gram hasselnötter som skulle skållas och skalas. Det tog flera timmar och blev hur mycket nötter som helst!! Sen skulle det vara Dooley's-likör i, det lät lovande! :) Jag hävde i allt i en bunke. "Forma till toppar och ställ på en plåt". Hmm, hur lätt är det att forma nåt som är näst intill flytande..?? Fick låta fantasin jobba. Väldigt enkelt för en aspergare... Det var nära ett tag att jag käkade upp smeten som den var istället, den var skitgod!! Om än väääääldigt "nötig". Tänkte inte ha i alla nötter först, men det var ju det enda som gjorde smeten någorlunda fast. Ställde ut knäckformar och fyllde dem. Även det var ett evighetsjobb. Sen nästa problem; hur lång tid i ugnen..?? Tills det var på vippen att bli översvämning på plåten fick det bli. Tog ut dem och de stelnade till skapligt i alla fall. Lite geggiga i mitten, men rätt goda ändå! :) Tur det var sista baket som gick åt helvete, annars hade det nog inte blivit så mycket gjort :) Nu är bara frågan vart man ska göra av allt. Är inte den som riktigt slänger i mig julgodis, det är lite väl sött. Men det får fungera som "natt-mat" så länge, då slinker det mesta ner. Resten får väl bli julklapp till mormor eller nåt :)

Och nu sitter man här, första dagen som officiellt ensamstående. Fredrik flyttade täcke och kuddar idag så skulle han sovit här så skulle han frusit :) "Och många känslor drar i mig, vad ska framtiden ge...?", kan man väl lugnt säga. Men det blir väl bra när det blir färdigt, som det heter. Och det är mer ovant än jobbigt att vara ensam. Samt att jag vill bort från det här råtthålet helst nyss.

Sen har jag funderat på; varför är det så svårt att hålla sig till sanningen?? Bara de senaste dagarna har jag "avslöjat" två personer som jag trodde stod mig ganska nära, med att ljuga som travhästar springer. Är det nåt som går i den där nunne-staden eller?? Och om världens skitsaker!! Jag vet inte om tanken var att imponera, inbilla sig att man hade lite häftigare liv än vad man verkligen hade, att man la in en liten vit lögn här och var så att det lät bra. Lite bekräftelse-kåt och gillade uppmärksamheten kanske..? Eller om det var för att få mig i säng. Också ett möjligt alternativ och helt jävla onödigt! Jag bara fattar inte, är det så kul att såra folk eller vad är det frågan om?? Nu blev jag som tur var inte så sårad ändå, jag hittade ju en kille som var bättre än de bägge ihop; Fredrik! Men jag känner mig ändå rätt blåst. Och att man verkligen inte kan lita på någon har jag redan förstått, och detta gör ju såklart inte saken bättre.

Nähe, om man skulle grisa ner sig i sin plötsligt gigantiska säng då!

Åska i december

Trodde inte det kunde åska i december. Det går ju ut på att "kallt" och "varmt" på nåt sätt möts högt uppe i luften har jag fått lära mig, men vad är "kallt" och "varmt" på vintern?? Nog för det varit mer höst än vinter i luften, men ändå. Hur som helst, jädrar vad jag flög i luften i natt när det dundrade till!! Undrade vad i allsin dar det var som hände, trodde huset rasade ihop eller nåt. Sen kom en blixt och så ännu en knall. Och så snöfall. ordentligt snöfall. Jävla skit. Gick ut i köket och drack vatten, och när jag kom in i sovrummet igen så hade det slutat snöa :) Mystiskt väder!

Annars så har ännu en dag gått utan att nåt vettigt blivit gjort. Försökte mig på att sticka lite så nu känner fingrarna att dem lever. Kollade på "Rederiet", åt middag. Och sen var det kväll och snart läggdags. Det var den dagen det...

Here we go again - "Vit jul" och hycklandet bland svenskar

Sitter och har fantastiskt tråkigt. Tittade t.o.m i skafferiet om det fanns nåt att göra nåt kul av men icke.

Kollade runt lite på nätet istället. Och kan väl sammanfatta det som så att Here we go again. Jul, barn och alkohol. Återkommande varenda år. Folk som ska lägga sig i hur andra lever. PK-eliten som är så skitnödiga så de knappt vet vilket ben de ska stå på när ämnet kommer upp. Jag brukar kunna skratta åt det. Till nyss, då jag blev kallad BITTER av ett totalt jävla främmande fitt-helvete på "Fakebook" (lägga ner var det...) och av den anledning att jag fick en inbjudan till en sån vansinnigt patetisk grupp om "Vit jul för barnens skull!" och jag gick in där och skrev nåt i stil med att "Det är lätt att sitta här och bry sig, men öppna ögonen och se er omkring, se hur världen ser ut istället för att sitta här och BRY ER så förskräckligt! För när nåt verkligen händer är det minsann ingen som sett eller hört nåt!". Bitter...? Jag slår vad om att det jävla kioskmongot är exakt en sån som om 20 år springer på grannungarna på stan och säger "Jaa, vi hörde ju att ni skrek, men vad skulle vi göra..??". Tjaa, startat Facebook-grupp kanske..?

Just vad gäller jul och sprit; till att börja med så kan ju nån stoppa upp nånstans att "julen är BARNENS högtid". I helvete att det är. Jag blir snart 28 och firar hur mycket jul jag vill, och främst HUR jag vill och det finns inte en snorunge i närheten!! Och för det andra; det här med att någon ska tala om för folk hur de ska leva. Pelle 48 år i Arvidsjaur ska inte dricka en droppe på julafton för att Stina 5 år i Karlskrona har alkoholiserade föräldrar, för något PK-helvete nånstans har beslutat något om "Vit jul" och det har inget med snö att göra. Näe nu ska man visa barnen som har det svårt hänsyn och respekt genom att hålla sig nykter. Min fråga är ju då - blir något bättre av det??? Mår Stina bättre när pappa ramlar i trappen för att Pelle dricker julmust?

Det är så typiskt svenskt så det finns inte. Så små medel som möjligt och blåsa upp som att man gör världen något riktigt stort. "Bär en röd t-shirt för de utsatta munkarna i Burma!". En röd t-shirt och JÄVLAR vad jag gjort världen en tjänst nu...!! "Tänd ett ljus för alla kvinnor som blir slagna av sina män!". Tänd ett ljus och var stolt och dra på stereon så man inte hör skriken från lägenheten bredvid. Eller "Skänk pengar! Skänk, skänk, skänk så mycket ni bara kan, ju mer desto bättre, visa vilka goda människor ni är! Ändamålet har vi inte riktigt bestämt ännu men skänk på, vi lovar att det går till något bra!". Skänk pengar och känn er mer generösa än jultomten. "Vi hörde ju att ni skrek, men vad skulle vi göra...?". Klä sig i röd t-shirt, tända ljus och skänka pengar. Jag härsar ofta upp mig i bloggen för det blir lite roligare då, men sånt här berör mig fasen på riktigt, jag mår illa!!

Kan man inte låta bli glöggmuggen på julafton så har man problem, då är man alkoholist! För att inte tala om nubben... Herregud, nubben till maten! Det är illa nog att ta den nu när vi ska ha en VIT JUL men JÄDRAR om det finns barn i närheten...!! Spöstraff vore för lindrigt. Hur hysterisk får man bli?? Låt folk fira och dricka hur de vill!! Man hoppas väl att var och en kan ta sitt ansvar och speciellt om det är barn inblandat, utan att det ska behövas löjliga kampanjer från BRIS och Rädda barnen som drar precis ALLA över en kam. Men just detta med olika "grupper" på nätet där man sitter och ojar sig över hur en del barn har det, man ska ABSOLUT deltaga i "Vit jul" FÖR BARNENS SKULL, jag kan spy mig grön på eländet. Så är det JAG som är "bitter"... Tror minsann man råkade träffa en öm tå på den lilla fittan, hon kom väl av sig lite i sitt hycklande!

Likaså allt sånt här trams som cirkulerar "Är någon villig att publicera det här meddelandet på sin logg? Under den här veckan försöker man öka medvetandet om Autism, ADHD, Aspergers syndrom och Dyslexi. För att hedra alla barn och vuxna som kämpar varje dag för att lyckas och för de som biträder dem. ♥". 
Som "drabbad" kan jag ärligt säga att jag faktiskt tar rätt illa upp av sånt där. För det första så är det ju var och varannan vecka, okej kanske om det vore EN dag/vecka där man ombads tänka till lite extra, men det är ju bara skit som cirkulerar och så kommer de här djupt deltagande hycklarna fram igen. 
Varför är det så irriterande då?? Jo som sagt, hyckleriet. Man retar sig på någon på stan som beter sig illa/konstigt och så blir man skitsur för att väninnan man släpat med sig in på KappAhl svarar "Jaa" när man frågar "Ser jag tjock ut i den här??". Och så går man hem och deltar i "Öka-förståelsen-om-dolda-handikapp"-grupper på internet. Okej, men familjen framför dig på Ica då, som hade en väldigt bångstyrig och högljudd son? Ouppfostrad unge?? Den brutalt ärliga väninnan? Elak och oförskämd?? Jomen såklart... "Öka förståelsen" var det ja... Och "Hålla sig undan från Fakebook var det ja"... :)

Näe men ta ett exempel som alltför många idag kan relatera till: Personen som pekar och fnissar i simhallen går hem och skapar en grupp om att man ska vara snäll mot överviktiga människor! Det är synd om dem de kan inte rå för hur de ser ut, de kämpar varje dag och bla bla bla, och går sen som sagt till gymmet och skrattar gott åt dig för att spinningcykelsadeln inte ens syns när du satt dig på den, utan man får bläddra några valkar upp för att hitta den. Förstår ni ungefär känslan?? Och det är ju egentligen exakt samma princip som det här att anse sig vara vän eller bry sig om någon genom att klicka på en "Gilla"-knapp. Denna enastående falskhet. Svenskar är ett riktigt hemskt folk egentligen, undra hur de är i andra länder! Kan ju tycka att t.o.m Nazityskland i så fall var bättre, där var det raka rör och inget hycklande med hur man tyckte och tänkte! Sen var väl den tankegången rubbad på andra plan, men ändå. Hellre det än att säga en sak och göra nåt helt annat!

Luciamorgon och årets tolfte kryssning

Lucia. Och fortfarande ingen snö, det är ju fantastiskt!! :)

I morse gjorde jag som jag gjort de senaste åren; ställde klockan på tidigt och gick upp och tittade på Lucia-morgon på tv. Lite trevligt sätt att börja dagen på. Och i år var tv-tåget lyckat, måste jag säga. Annars brukar de vilja envisas med att ha en massa barn med. För några år sen hade jag bullat upp rejält, värmt glögg och lussebullar och bröte, grejat in mig i en filt och skulle till att se på Lucia-morgon. Då sände de med jämna mellanrum från nåt jävla dagis där 15 snorungar (alltså snoriga ungar) satt runt ett bord och snörvlade och "bakade". Den allra blötaste ungen och med rödast näsa av allihop var de tvungna att köra måååånga närbilder på, och deras "bakande"/kladdande med fingrar och hår överallt fick mig att avstå från min fina frukost som jag gjort. Fy för fan, var på dåligt humör länge efteråt!! Min tradition, liksom!
Då var det bättre i morse! Bara folk som eldade inomhus och traditionella julsånger. Fast då dödades ju stämningen av att det inte finns nån julstämning i övrigt här så långt ögat når istället. Men nästa år! Nästa år... En regelbundet upprepad mening här, känner jag.

Kom på mig själv med att sakna luciatågen i skolan. Gå upp gristidigt och åka iväg till något företag nånstans. Vi hann ju med 2-3 ställen innan skolan ens började. Funderade på vad jag gjort annars på lucia. Ett år var jag på Räddningstjänsten. Hade min "prova på"-vecka då, så jag missade lucian i skolan det året. Sista året, i trean, det var lite moloket! Men hade aldrig velat vara utan veckan på brandkåren! Och jag fick min dos av skola ändå då vi fick larm från just Vätternskolan :) Haha klantarslena hade gjort det i år IGEN!! Lussat klart och lättade över att det var slut så blåste ungefär 60 pers ut sina ljus så fort de kom ut i korridoren. Under rökdetektorerna. Bravo... Blev motbud på det larmet väldigt snabbt, kan jag säga :)

En annan lucia var jag i Västindien; Dominikanska republiken. Minns inte så mycket från dagen i sig. Som med så mycket annat så tror jag knappt att jag vill minnas.

Sen var jag på utbildning en gång. Första steget i hundmassör-utbildningen. Sista kursdagen var 13/12 och då det var en massa häst-lussande i ridhuset där vi varit tidigare så fick vi sitta i en stuga nånstans ute i skogen vid Clarebergs ridklubb. Minns inte så mycket av det heller, ville mest åka hem efter en lååååång helg ensam i Götet.

Förra året var jag på spinning på lucia. I år ska jag ner på stan och vaxa benen, annars vet jag inte. Se om Fredrik kommer hem med lite ljus i skallen sen :)


Kryssning har jag varit på också, kom hem igår. Tror det var årets tolfte. Jajjemän. De har fått för sig att flytta fram allt en timme så bussen gick härifrån vid 10. Lämnade mina snarkande familjemedlemmar och gick ner till busscentralen.

Och Eva och jag hade riktigt trevligt! Handlade tax-free så jag klarar mig ett tag, vi satt i hytten och groggade, kollade på schlager-show, jul-show, dansade till Casanovas (Vi kan dansa vi! :)), satt i puben en stund, drack drinkar, åt "nattamat" och vid 3 stupade i alla fall jag i säng. Andra dagen är bara en enda lång transportsträcka hem, känns det som. Och det är det väl faktiskt också. Satt mest och väntade på att få gå av båten och på bussen. Förundras alltid över folk som tvärstannar precis nedanför rulltrappan, helst vänder sig om och tittar efter sitt sällskap. Och så morrar de när de blir påkörda av folks ölkärror. Jo för det är ju SÅ jävla lätt att stanna i en rulltrappa då...
Korv och mos o Nyköpingsbro och sen var vi hemma!

Henrik och Stefan. Jimmy och Hans gömmer sig bakom pelaren :)

Handlade nåt i tax-free som såg kul ut men jag tänkte att det får nog bli julens bjud-godis :)

Men det var fasen riktigt gott!! Fullt ätbart!
Tack för resan Eva, det får vi göra om snart igen! :)

Nu ska jag leta på nån tjockare tröja, det är riktigt kallt här!! :(

Snart kryssning och längtar efter köttbullar

Uppe tidigt för att vara söndag. Men är det kryssning så är det! Är duschad och packad  och väntar egentligen bara på att klockan ska bli 10 så jag kan knalla ner till busscentralen. Sista resan med så kort avstånd ner dit, det kommer jag verkligen sakna! Men förhoppningsvis finns det fördelar på andra stället också! Kom på att jag fasen inte ens vet adressen... Gatan vet jag, sen blir det svårare. Postnumret har jag ingen aning om. Men det ger väl med sig när "flyttkorten" ska skickas! Det är ju när det gäller sånt som det vore lite skönt att ha ett datum så man kan fixa lite! Visst, jag kan ju flytta officiellt och ornda hemförsäkring och grejer från 1/1, då är ju lägenheten min enligt kontrakt, men OM jag nu skulle få komma in tidigare så vill jag ju vara där sen, inte behöva åka hit och hämta tidning, post och sånt. I och för sig så blir det väl en hel del tid här ändå, det ska ju städas ur. Tjoho vad jag ser fram emot det....inte. Alltid lite nervöst, lägenheten var rätt sunkig när vi flyttade in, men det var inget vi direkt tänkte på då, ville ju bara in. Ska de nu börja gnälla på oss för det som fanns när vi flyttade in..?? Här har i alla fall inte Sune legat och svettat ner en halv vägg :) Men räkningar för omtapetseringar och sånt är inte direkt vad vi behöver nu och definitivt inte när vi inte ens orsakat det själva!

Igår kväll blev jag klar med julklapparna för ungefär fjärde gången. Effektivt va! :) Eller näe, klar blir jag nog i tax free idag, finns en liten sak som ska inhandlas. Och det är till någon som absolut inte läser här så ni behöver inte fundera på "vilken sort" det blir den här gången! :) Sen får julen gärna komma, jag vill äta köttbullar!! Och inga jädra microvärmda Mamma Scan, vill ha riktiga köttbullar! Kanske t.o.m vågar mig på att göra egna nån gång. Fredrik och jag har gjort det ett par gånger, med väldigt blandat resultat :) Och julen får även gärna komma så att den är över nån gång. Det blir så väldigt hysteriskt. I år har jag ju ändå sluppit undan det värsta då jag inte jobbat eller så, men ändå, räcker att slå på tv'n så kommer alltid nåt "Ho ho ho, Merry Christmas!!".

Kolla över packningen en sista gång då. Har stora väskan den här gången, inte riktigt van vid det! :)

Planerad flytt inställd och kryssning imorrn

Litet uppehåll igen. Bedrövligt när det känns som man haft ett "uppehåll" när man inte bloggat på en dag... Men men, ska det vara så ska det!

Händer inte störande mycket. Har varit inställd på flytt den här helgen i ca tre månader och så blev det inte så, då rörs det ihop i Sandras lilla skalle. Vet inte alls när det blir flytt nu, hade ju tänkt få allt fixat när jag ändå är sjukskriven och så. Det är jag ju i och för sig i en månad till, men som sagt, jag var inställd på att det skulle bli nu.

Imorrn blir det litet andningshål i alla fall, Eva och jag ska åka med "Cinderella"! Blir gött att komma iväg, dricka drinkar, prata skit, ladda upp barskåpet inför jul, lyssna på Casanovas etc. Slippa alla kartonger en stund. Fredrik lagade god mat här ikväll, men stämningen och känslan förtogs ju lite när man fick sitta i en brassestol och ha en packad flyttlåda som bord. Börjar tröttna på det här nu.

Jaa, roligare än så blir det inte ikväll! Upp tidigt imorrn, båten går ju en timme tidigare från Stockholm nu, vilket gör att hela schemat flyttas fram en timme. Så det blir buss härifrån kl 10.05 imorrn.

En nyfunnen syster och Djur vs. barn för jag vet inte vilken gång i ordningen

Hamnade på Familjeliv.se igen. Har inte varit där på ett tag, fick kontot "hackat" och en massa grejs men idag kollade jag runt en sväng bland diskussionerna. Och tjejer som brukar vara rätt jävliga i vanliga fall, nu är de dessutom ofta gravidhormonstinna! Åtminstone skyller de på det :)
Och när det kommer upp diskussioner om djur vs. barn så är det ju bara att ta fram popcornen och njuta! :) Det verkar som att det liksom inte finns nåt mittemellan, antingen är man extrem åt ena eller andra hållet. Nu var det någon vars största problem här i livet verkar vara att en del kallar sina husdjur för "bebisar". Det är minsann inga BEBISAR, för det är bara människor som får BEBISAR, hundar får VALPAR och katter får KATTUNGAR. Det kunde bli rörigt för hennes 2-åring om både mamma och hunden har "bebisar". Oh yeah... Och ganska snart ramlade det in på det ganska klassiska "jämföra djur och barn".

Alltså till att börja med; vad jag väljer att kalla mina djur, det ska folk bara ta och skita i nåt så trint in i helvete!! Det var nån nån gång som retade sig på att jag sa "Tjejen är född -08 och killen -09", och det var INTE accepterat att kalla katter för "tjej" och "kille", "flicka" och "pojke" osv. HANE och HONA ska det vara, så det så!! Den här personen retar sig å andra sidan på det mesta jag gör och säger men snacka om att ha lite för lite till liv för att orka börja tjafsa om en sådan grej! Medan det såklart är helt okej att kalla en unge för "grodan", "loppan", "lilla grisen" och allt vad det är. Och i alla fall jag är väl medveten om skillnaden mellan djur och barn, utan att ens ha några barn. Det ni. Det är ju inte så att jag säger "Idag ska jag vaccinera min son!". Även om jag skämtsamt är både "mamma" och "farmor". Tycker det är den som verkar tro att "VI" inte verkar fatta skillnaden som har mest problem. Det är på skoj, för helvete!! De som haft både bebis och valp hävdar ofta att valp är jobbigare. Jag har ingen åsikt. Jag vet att valpar är sötare. Random valp är i 99,98% av fallen sötare än random unge. Jag vet att jag aldrig nånsin kommer tvingas vara "klassförälder" i skolan, vilket känns fantastiskt lättande! Men de allra flesta av oss är väl medvetna om skillnaden, tro mig...

Sen kan man väl aldrig tala om för någon hur den ska känna?? "Näe, du kan inte älska din hund lika mycket som man älskar sitt barn, det går inte!!". "Det är MYCKET värre att ett barn dör än att en hund dör, du är sjuk i huvudet om du hävdar nåt annat!!". Det intressanta är att det ytterst sällan är djur-människor som drar igång såna diskussioner. "Min hund är min bebis, mitt allt och jag älskar honom som mitt barn!", det kan reta folk till vansinne!! För att inte tala om vem som är "värd mest". Jag fattar inte ens varför det måste tas upp till diskussion? Alla prioriterar väl utifrån sina egna tankar, känslor, upplevelser, förutsättningar och erfarenheter. "Så du värderar din vandrande pinne högre än mitt barn, du borde ju fan skjutas!!". Vart fan kom vandrande pinnen ifrån?????? Här snackar vi hundar, kanske även katter, som kanske varit en's bästa (och även enda?) vän i 10 år. Är det ens konstigt om man värderar sin hund högre än random unge?? Finns det nån som ärligt kan hävda det??

Jag tjöt som en gris när Oliver fick ligga på Valla en natt, skulle säkerligen inte fälla en tår om jag fick höra att någons barn fick ligga på sjukan över natten. Dra till med det värsta tänkbara, säg att nån av mina hundar skulle bli överkörda. Jag skulle bli sjuk av sorg. Jag tror jag vet ETT eller kanske TVÅ barn som det på allvar skulle beröra mig riktigt ordentligt om barnet av någon anledning gick bort. Men det är mer för att en förälder/föräldrarna betyder väldigt mycket för mig men till själva barnet har jag ingen relation. Annars tråkigt, absolut, sittråkigt, jättehemskt, fruktansvärt tragiskt men jag har svårt att tänka mig att jag skulle behöva sjukskriva mig eller så. Och det är ingen prioritering som jag ens valt själv, det är mitt hjärta som helt enkelt valt så! Förstår inte hur man som förälder tycker att man kan kräva att folk i en's omgivning att man prioriterar deras barn högst, man kanske inte ens träffat ungen!! Fast det är klart, hela världen stannar ju när man får barn och jorden har plötsligt fått en ny mittpunkt, jag glömde det för en stund...

Man ser väl om sitt hus och sin "klan" först, det hoppas jag alla gör?? Skulle jag veta att nåt av mina djur befann sig i ett brinnande hus (klassiskt katastrof-scenario som tas upp), jag skulle vara så fokuserad på att få ut min familjemedlem (ups, nackskott på mig igen..??) att jag säkerligen inte ens skulle tänka så långt som att det kan finnas fler därinne. Och NEJ, jag skulle INTE "hoppa över" "ditt" skrikande barn i jakt efter min katt, skulle såklart slänga ut ungen genom fönstret i värsta fall bara den kom ut, men då skulle jag väl få en anmälan om misshandel på mig... Sen vet man förstås givetvis inte hur man faktiskt reagerar förrän man står där och det hoppas jag för mitt liv slippa!! Jag hoppas att OM det händer så kommer jag inte sätta mig ner på marken framför det brinnanade hyreshuset och tänka "Hmm, vad har vi här nu... Vi har familjen Svensson på bottenvåningen. Är de hemma? Har de några barn? Sen minns jag att det bor en äldre farbror i lägenheten bredvid. Min hund är i min lägenhet. Familjen Eriksson mitt emot. De har barn, men hur gamla är dem..?? Bor det nån på övervåningen? Jag minns att det bodde nån där i somras, men flyttade inte den sen?? Jag vill minnas det, men jag är inte säker! I vilken ordning ska jag nu gå in och rädda de som eventuellt finns där, hur ska jag rangordna personernas liv? Hoppla, bara aska kvar av allt och alla och här sitter jag, så det blev...!".

Absolut julafton är det när det kommer nån och säger "Först tar jag mina barn, sen min hund, sen grannens barn.". För ett väldigt vanligt argument är "Du kanske tycker så NU men vänta tills du själv får barn, då kommer du tänka annorlunda!". Ovanligt att det kommer upp i brist på andra hållbara argument då... "Du kommer ändra dig och tycka som jag till slut..!". Tror jag ska börja köra med det om jag diskuterar politik med någon! "När du är mogen för det kommer du också inse att Sverige behöver Sverigedemokraterna för de tar upp en fråga som ingen annan vågar och som många människor tycker är viktig!".  Men här kommer någon som talar emot det. Trots att man fått egna barn så prioriterar man ändå familjens hund framför nån annans barn. De hormonstinna damerna vet inte vart de ska ta vägen, de håller på att krypa ur skinnet! "Jaha, och vad skulle du tycka om någon tog sin byracka framför din 3-åring??". Jag kan omöjligt veta men jag kan tänka mig att jag skulle kunna köra in en häcksax i underlivet (inte i häcken, höhö.. :)) på fanskapet, långsamt fälla ut och vrida runt den och sen låta personen förblöda. Hur skulle jag reagera om någon räddade sin mamma istället för min 3-åring? Jag kan omöjligt veta men jag kan tänka mig att jag skulle kunna köra in en häcksax i underlivet på fanskapet, långsamt fälla ut och vrida runt den och sen låta personen förblöda. Hur skulle jag reagera om någon räddade sin 3-åring istället för min 3-åring? Jag kan omöjligt veta men jag kan tänka mig att jag skulle kunna köra in en häcksax i underlivet på fanskapet, långsamt fälla ut och vrida runt den och sen låta personen förblöda. Tror ni fattar principen...
Det är liksom inget hållbart argument. För de flesta normalt fungerande personer med normala familjeförhållanden så går familjen först. Vilka som sen ingår i familjen, det är väldigt olika! Och inget som nån annan kan tala om för 'en! Jag förstår i allra högsta grad att folk prioriterar sina föräldrar, sina djur och t.o.m materiella ting framför mitt barn som för dem är random unge. Men skulle nåt väl hända så skulle jag som sagt antagligen kunna slakta dem långsamt för de inte räddade mitt barn, men det är ju hos mig "problemet" ligger, så att säga. Man är sig själv närmast. Jag skulle bli helt hysterisk om någon lät min hund brinna inne, jag skulle ärligt talat inte kunna ta ansvar för vad jag skulle ta mig till.

Jag tycker hela diskussionen är så makalöst onödig! Ändå får den ett helt blogginlägg och jag vet att det dessutom inte är första gången :) Men ingen kan ju omöjligt lägga sig i hur någon ska tänka, känna eller prioritera?? Eller jaa, att folk försöker lägga sig i det är väl ingen omöjlighet, det är säkert t.o.m väldigt vanligt! Men jag kan ju inte gärna ta tag i någon och förklara för den att "Jo, så här är det: Allra mest älskar du din dotter. Därefter din man. Sen din mamma. Sen din pappa." osv. Varför måste man ens rangordna?? "Brinnande hus-scenariot" kommer inte ens en halv promille av oss att verkligen uppleva. Och de som gör det kan man ge sig fan på blir så totalt borta av chock att om de väl tar sig in och räddar något så blir det säkert John Travolta-dvdboxen (finns det ens en sån??) eller nåt liknande.

Kan vi inte bara få älska och bry oss om vad, vem och vilka vi vill, utan att allt ska utvärderas, jämföras och rangordnas?? 

Och är det verkligen nåt att hetsa upp sig över ifall någon kallar sin hund för "bebis" eller "pojke"..? "Hej bus-killarna!!" säger jag till Elliot och Oskar när jag träffar dem. Stör det verkligen så vansinnigt?? Eller måste ni absolut ha koll på andras värderingar så ni inte riskerar att sänka er till den nivån att umgås med någon som sätter sin familj framför er familj? Nånting säger mig att ni kommer bli ganska ensamma...


Jaaaa, på tal om Elliot och Oskar! Glodde runt lite på "Fakebook" (nix, jag håller mig visst inte därifrån! Men folk håller sig ifrån mig märker jag, haha :)) och såg en tjej med en liten black and tan-chihuahua i famnen. Tycker man ska vara snäll och trevlig och berömma när man ser nåt bra, alltid gör man förhoppningsvis någon lite glad (så länge man inte anfaller just mig i flock på t.ex. marknader och ska fram med sina äckliga händer och pilla på hunden och berätta om alla 8 hundar man själv haft i sitt liv), så jag skrev bara lite kort "Jättesöt hund!! Jag har själv två chihuahuor.". Så började vi "prata" och tror ni inte att den lilla filuren (förlåt, hunden) är Oskars syster!! :D Och alltså Elliots dotter! (förlåt, avkomma av hon-kön, även kallat tik). Jag tycker det är barnsligt kul med "barnbarn" (förlåt, avkommor till något av mina djur), se likheter och sånt så nu har jag tittat på en massa bilder och även skickat bilder på bebisarna (förlåt, valparna) från när vi hälsade på dem. Första gången när de var bara fyra dagar gamla och andra gången när de var sex veckor! Så pratade vi även om att de kunde få träffas någon gång, kul för dem att träffa pappan till sin hund och inte bara mamman! (Är hundar förresten "pappa" och "mamma" till sina valpar?? Människor är ju "mamma" och "pappa", det kan ju bli rörigt för någon hysterisk "Familjeliv"-anhängares 2-åring!). Systern vägde visst 2 kg. Oskar väger 5... Han måste ju tagit all mat som fanns!!

Oskar 6 veckor

Sookie 6 veckor