"Smakade maten bra?" - "Jaa då, jättegott!"
"Oj, ringde jag och väckte dig??" - "Nej då, jag har varit vaken länge!"
"Ser jag tjock ut i den här?" - "Nej, du är jättefin!"
"Känns det okej för dig med de här arbetsuppgifterna?" - "Ja, absolut!"
Jag kommer aldrig att förstå det där helt och fullt! Okej, jag förstår att personen i fråga kanske inte blir så glad om man säger att en människa ser ut som en bisonoxe på väg till BB, men det finns ju gråskalor, grader i helvetet! Konstruktiv kritik, som det så fint heter. Om jag jobbade i kök (helt otänkbart, men om man tänker sig...) och jag lagade samma rätt dag ut och dag in, körde på samma recept som jag alltid gjort, och folk tyckte att det smakade nedbrunnen vedbod fast tanken var att det ska smaka fläskfilé, men alla tackar artigt för maten, och sen försvinner kunderna en efter en. Vore det inte hyggligare mot mig att då säga "Du, dra ner värmen lite..."?? Jag skulle i alla fall bli ytterst tacksam!
Hade en gång en människa i min närhet som var brutalt ärlig. Såhär i efterhand har jag funderat på eventuella diagnoser eller liknande där också, men jag tror tyvärr bara det var vana att kunna styra folk och även ren och skär elakhet och egenkärhet som orsakade detta. Samt lite sport i att se hur långt man kan gå innan en människa bryter ihop totalt.
"Kan inte du bli lite mer som xxxxx?? Hon är ju så duktig, fixar i köket, städar, tränar och så!". Absolut, när du blir lite mer som folk i största allmänhet...
"Men kolla vilka tuttar hon hade, gu' jag tror jag dör, dem skulle man ha bredvid sig du..!! Fast jag tycker om dig också, hängpattis!"
Och det roligaste av allt är att jag är HELT ärlig... Jag bara skiter i det nu, känner jag. Det känns som det behöver komma upp i ljuset att det fasen inte var MIG det var fel på där, jag har gått och trott så mycket annat i åratal! Återigen är jag helt objektiv. Jag talar om vad som hände, sen är det väl upp till betraktaren att avgöra vem som är idiot i sammanhanget.
"Du luktar illa, gå och duscha!!"
"Men jag ligger ju för fan med 40 graders feber...."
"Jaa och?? Du luktar illa 'Svetlana', det är jobbigt för mig, jag får ont i huvudet, gå och duscha!!"
Eller som jag var inne på häromdagen, det här med julklappar (och *hoppsan* så råkade jag avslöja vem det hela handlar om, om nu någon inte redan förstått)
"Har du kvittot på tröjan, jag tror jag köper nåt annat istället! Och förresten, jag kan ta kvittona på de andra grejerna också!".
Okej om det handlade om nåt som man vet kommer hamna längst ner i en låda, men ett helt vanligt klädesplagg, som man har sen innan och som man använder dagligen... Att önska sig något, få det men ändå "kräva" pengarna tillbaka, det är också en höjdare! "Just because I can. Just because I can...".
Så brutal ärlighet ska man nog passa sig för, om man vill ha kvar några kompisar. (Hmm, jag har inga kompisar... :)). Däremot brukar jag säga att "Fråga inget som du inte vill ha ett ärligt svar på!". För tjejer är ju helt jävla sinnespantade, det spelar liksom ingen roll om kritiken är konstruktiv när man redan bestämt sig för vilket svar man vill ha, och det är såklart beröm och komplimanger.
"Ser jag tjock ut i den här??"
"Prova den här storleken istället, jag tror den kommer sitta bättre på dig!"
"STORLEK FYRTIOTVÅ????? Men tack så jävla mycket, fan vad taskig du är!!!!"
Men gå och se ut som Icas köttdisk då (=kassler, fläsk och annat överblivet), tror du jag bryr mig???
(HAHAHA, glömmer aldrig när jag hade en klasskompis med mig till GeKås, helt ärligt så lutade min lilla bil åt höger och drog åt höger på raksträckorna. Jag körde. Men damen i fråga blev märkbart upprörd när hon provade ett regnställ i storlek Medium som satt som ett korvskinn :D)
Sen kommer motsatsen, när tjejer ser en ständig konkurrens mellan sig. Och inser man att man inte kan göra sig själv snyggare så kan man alltid försöka få "vännerna" att bli fulare. "Vet du vad du skulle passa i! En röd knytblus och sen ett par rosa jeans, det skulle vara SÅ SNYGGT på dig!!!". "Men oj, har dina silkesdroppar till håret försvunnit?? De där som du får så tjockt och lent hår av? Näe jag har ingen aaaaaning om vart de tagit vägen!!". "Om du får låna min hårborste?? Njaa, jag lånar helst inte ut den, du vet, förkylningstider och så...".
Så då är det en grej till som man ska finna sig i!! "Kompisens" "goda råd" - är de för att hjälpa eller för att stjälpa??
(Vad jag känner att jag verkligen råkat ut för "en av varje" när det gäller människor...!).
Sen finns det raka motsatsen; de som är så konflikträdda att de aldrig någonsin skulle säga emot! De som man skulle kunna få att erkänna att det är tisdag fast det är lördag om man bara ansträngde sig lite. Heller inte så värst skojiga människor att ha i sin närhet, man kan ju liksom inte lita på dem! Om man ramlar tillbaka på det här vad som gör mig unik och annorlunda så lyder jag själv rådet som jag ger andra - "Inte fråga nåt som man inte vill ha ärligt svar på!". Jag frågar för att jag vill veta!! Jag vill inte höra "Neeeeej, inte ser du tjock ut, du är SÅ fin!!" och så går man ut på krogen och ser ut som nåt kortisonsvullet nertryckt i en nylonstrumpa. Bh'n syns, kjolen är nerstoppad i trosorna efter senaste toalettbesöket, på baksidan av strumpbyxorna har stans maska gått, men det törs inte omgivningen inte tala om för "då kanske hon blir arg"...! Då skulle ni bara veta vad jag skulle bli när jag upptäcker spektaklet..!!!
Någon sa till mig en gång "Jag vågar ju inte säga nåt när du beter dig konstigt för jag vet ju inte om det är 'du' eller om det är 'Aspergern'!". Jaha, så om jag skyller på Asperger så är det fullt godtagbart att jag skickar en gaffel i låret på folk och ställer mig på stan och skriker "Hjälp, vart brinner det???" så fort jag ser en neger gå förbi?? Dåligt beteende är väl alltid dåligt beteende oavsett om det handlar om diagnoser eller ej?? Och jag blir som sagt bara glad om man "rättar" mig, vill ju inte gå och vara pain in the ass för någon utan att ha en aning om det, Asperger eller ej! Jag hade en vän som ofta betedde sig förbaskat illa men skyllde allt på ADHD. Till slut orkade jag inte längre, bad henne dra så långt det bara gick, orkade inte ta mer skit, sen om det "berodde" på ADHD, cancer eller bara ren egoism, whatever? "Sandra, ikväll tänkte jag ta en sväng på stan med mina vänner, kul va!", "Javisst, det låter jättetrevligt!", "Visst gör det, så jag tänkte om du kunde skjutsa oss och sen vara barnvakt medan vi är ute??". ADHD... My ass... Men jag lät ungen leka med tuschpennor, sen "behövde" jag aldrig sitta barnvakt mer, HAHA :)
Man vill ju kunna lita på folk. Frågar man något så vill jag ha svar på frågan. Utan att på något sätt få mina bröst jämförda med någon annans. Om det nu inte var vad frågan handlade om förstås... En vän sa till mig en gång, och det har jag skrivit förut, nåt i stil med att "Du är inte lika problematisk som tjejer brukar vara! Det gör dig.....problematisk. Är inte van vid att kunna vara rak och ärlig mot en tjej och du KRÄVER att jag är det!". Och jag säger bara Stackars er killar, hur fasen är "vi" tjejer emot er egentligen??? Om ni inte vågar vara ärliga -då blir "vi" förbannade-, ni vågar inte ljuga - då blir "vi" förbannade- utan det blir ständigt nåt slags mellanting. Ni kan ju inte ha det lätt!!
Och visst, jag vet ju själv vilket problem jag alltid haft med tjejer. Det funkar inte att "bara vara", utan det är mer ett slags spel, man ska säga "rätt" saker vid "rätt" tillfällen. Och den koden har jag liksom aldrig knäckt. Bl.a. så SKA man visst märka varje liten förändring. "Men har du toppat dig, klippt 1 cm av luggen, vad snyggt!!!!". Ehh, okej..?? "Åh, har du bytt gardiner i sovrummet!!", "Jag var på toaletten förut och såg att du bytt schampoo, är det nya bra??". Lika väl som jag pluggade in att min första replik i Nicke Lilltroll-teatern på dagis var "Min hund har sprungit bort!!", lika väl försöker jag plugga in att säga "Snygg tröja, är den ny??" så fort jag träffar någon kompis.
Jag hade en klasskompis som gick och tjurade en hel dag för att "uppenbarligen bryr sig ingen om henne för här gör man en förändring i utseendet och INGEN reagerar!!". Färgat håret?? Gått ner 2 kg i vikt (vilket det mycket väl skulle kunna varit, det hade ingen lagt märke till..!!)?? Nya skor?? Linser istället för glasögon?? Icke, men ganska nära. Hon hade ju BYTT GLASÖGONBÅGAR!!!!! Exakt samma modell fast de här var mörkgrå och de tidigare var mörkblå.... "Man förväntar sig ju i alla fall lite respons när man ändrar något i sitt utseende!". Jaa ni tjejer... Tänk vad mycket bättre och främst trevligare världen skulle vara utan er/oss ibland!
Alltså är svaret på frågan "Aspergers syndrom". Aspergers syndrom gör mig unik och annorlunda gentemot alla andra! Jag tror det är så i alla fall. Jag har helt klart ett ganska speciellt sätt att tänka på och se saker på. Och efter lite pusselläggande på psyket så fick de fram en diagnos. Så då får man väl tro på dem...
På ett sätt var det skönt att få en förklaring, jag är inte "dum på riktigt", det finns ändå ett slags psykiskt handikapp som yttrar sig på det här viset! (Och håll käften med er, jag får säga/tycka att det är ett "handikapp" så mycket jag vill!!!!). Men samtidigt något av en dödsdom. Nånting som aldrig kommer försvinna. Inget som kommer "växa bort". Inget man kan äta medicin mot. Man kan "lära sig leva med det". Alltså försöka ändra sitt sätt att tänka och handla. Alltså ALLTID ALLTID få gå med kroppen och skallen på helspänn, ständigt koncentrera sig för att inte lyda impulser så man gör eller säger något knasigt så de bevisas hur socialt fel ute man faktiskt är. Jag har gått på helspänn i snart 30 år, jag orkar inte längre!! Jag vill kunna leva på som "alla andra", fatta de här koderna när det gäller att berömma röväcklig mat, förstå hur man får en tjejkompis att fatta att hon faktiskt ser riktigt löjlig ut i en två storlekar för liten klänning utan att såra henne, vara uppmärksam och automatiskt se om någon bytt diskmedel hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar