Låsa bloggen? Ta bort kommentarsfältet? Annars är jag väl redo för julen. Och brev från FK

Då var jag tillbaka igen.
Jag funderar på att stänga av kommenterar-funktionen här, så behöver det inte bli "konflikter" eller missförstånd eller nåt. Jag skriver ofta när jag inte mår speciellt bra och kommer det då någon och säger emot eller "säger fel" eller nåt, jag blir galen!! Ingen har brytt sig om mitt liv innan så kom inte här och låtsats eller ge "goda råd", precis som om jag blev sjuk igår liksom. "Lägg dig tidigare på kvällen", "Gör en Mind-map", "Drick varm mjölk på kvällen", "Skriv stolpar med frågor om du tycker det är obehagligt att ringa till nån", "Testa KBT!" eller andra såna "Men åååååååfan....!!"-råd. Och jag är en ganska ärlig människa, jag säger liksom inget som jag sen kommer krypande och ber om ursäkt för. Vad säga liksom, "Förlåt att jag var ärlig"??

Jag kritiserade "Fakebook" här i förra veckan, just för att folk måste lägga sig i precis allt, det blir diskussion av minsta lilla. Jag skriver inte "Kom igen nu, Djurgårn!!!" när det är match för att hamna i en debatt om deras supportrar eller nåt annat helt orelevant. Och lägligt nog; precis nyss skrev far min "Kan nån hämta mig på Bilprovningen imorrn, jag ska lämna in bilen!" och direkt kommer "Det är faktiskt inte längre än att du kan gå!!". Ehh...Jaha?? Och??? Nu bad han om skjuts och hade säkert sin anledning, varför inte bara svara på frågan eller hålla käften?? Om jag känner käre pappa rätt så är det några dumheter som ligger bakom detta, men det var ändå så klockrent exempel! "Nån som har nåt bra tips på vad man kan äta till fisk??", man kan ge sig fan på att "Blööööö, fisk är ÄCKLIGT!!!!" kommer upp väldigt snart. Men precis vad man frågade efter... Att det ska vara så svårt att hålla käften om man inte har nåt vettigt att tillföra diskussionen liksom.

Just i bloggen har jag klarat mig skapligt, och jag har absolut inget emot att man kommenterar och tycker och tänker, men att gå in och kritisera eller indirekt påpeka vad som är "tillåtet" att tycka och inte tycka. Jag sa att livet med barn inte intresserar mig det minsta och FÖR MIG känns det som att livet tar slut när man får barn av olika anledningar, men se där skulle jag bara hålla tyst för det visste jag minsann inget om!! Nähe, så man måste testa för att få uttala sig..?? Jag måste skaffa en jävla häst och ha i ett halvår innan jag har "rätt" att uttala mig om ifall jag är intresserad av hästar eller inte..?? Antagligen inte. Men så fort det handlar om barn så blir allt i regel väldigt skitnödigt. Det är som att folk tar allt personligt, som om man kritiserar DEM och DERAS val.

Och som senast, det ska talas om för mig hur jag ska formulera mig, jag ska tänka på andras känslor, jag ska tacka artigt när jag får råd. Så i helvete heller... En sak om jag BER om råd. Det gör jag ibland men då minsann är det tyst som i graven. Jag lägger ingen vikt i VEM som skriver VAD. Tycker jag att det är ypperligt korkat så skriver jag det, men det innebär inte alls att jag anser att personen är ypperligt korkad. Även världens go'aste människor kan ju kläcka mindre genomtänkta saker ibland, och nåt som låter bra för nån annan låter inte bra för mig och tvärtom. Och jag orkar inte sitta och fundera på hur andra tycker, tänker och känner, jag har inte ens koll på mig själv! Skriver man så får man väl vara beredd på att jag svarar, inte mer med det.

Näe bloggen och Twitter har jag mest för att avreagera mig. Kanske även som nån slags minnesanteckningar åt mig själv. Jag överväger ofta att låsa bloggen helt men näe... Ser någon nåt nöje i att läsa så shoot. Och jag har faktiskt fått några mail från folk som antingen känner igen sig själva i mig eller annars känner igen en kompis eller ett barn eller så i mig. Frågat om lite råd hur man gör en Asperger-utredning och så. Det är ju inte riktigt samma sak som att läsa faktatexter som att läsa någons ord "direkt ur verkligheten" liksom. Men jag vill inte skapa debatt eller nåt liknande. Jag för inte talan för någon mer än för mig själv. Skriver jag att jag har svårt att sova så är inte det detsamma som att jag ber om råd om hur man sover. Jag har haft svårt att sova så länge jag kan minnas och VET till stor del vad det beror på, men ALLT skriver jag ju inte i bloggen. Sen får man självklart skriva och tycka och kommentera, men man ska nog vara beredd på att jag kan bitas ganska ordentligt eftersom jag som sagt mer bara vill avreagera mig än skapa debatt. Dock så står jag för precis allt jag skriver, men i regel är det för mig "punkt" när jag sätter punkten. Gillar man inte det jag skriver så är det bara att låta bli att läsa.

Nog om det. Tror jag. Det är absolut inte meningen att trampa någon på tårna eller vara elak mot någon men jag får alltid alltid koncentrera mig på hur man ska vara bland folk, vad man kan säga, hur man ska bete sig, menar folk något annat än vad de säger osv osv, så här i bloggen tillåter jag mig själv att ha en frizon där jag bara kan få vara. Spekulera fritt, "tänka högt", vara glad, vara ledsen, vara arg. Kanske främst vara ärlig för det är nåt som definitivt inte funkar "i verkligheten", har jag märkt. Det är väldigt ofta som folk ställer frågor som de redan bestämt sig för vad de vill ha för svar på. Svarar man sen nåt annat så är man "taskig". Testa själva under en dag; hur ofta svarar ni ärligt och hur ofta svarar ni vad ni tror att personen vill höra??


Jag träffade en läkare i tisdags. Det gick väl....bra eller nåt. Gjorde inte så mycket. Pratade om hur det har varit, hur det är, om hur jag tror det kommer bli. Ska träffa en sjuksköterska efter helgerna nu och sen tillbaka till läkaren om ett halvår (!!). Sen Mobila Teamet.... Såklart. Blir det illa så ska jag ringa dem. Men i helvete heller. Jag viker mig inte en tum där. Vilket jag sa också. Aldrig i livet, de har fått sin chans och inte bara en gång. De blir förbannade när man ringer. "Hihihi, näe Sandra, de blir inte förbannade....". Jag funderar på allvar på att skicka utdrag från det jag skrivit här efter att jag har ringt till dem eller träffat dem. Men nöjde mig med att bara helt enkelt säga "Aldrig i livet". "Du är svårflirtad där...!". "Det kan du ge dig fan på att jag är och det har de sett till själva!!". Han blev smått tyst när jag berättade att jag gjort praktik där och sett hur de lägger patiens på datorn medan de "ger stöd" till folk via telefon och sen går ut i fikarummet och berättar om hur de hoppas att "Eva" kan ta en tablett för mycket nån gång så de slipper hennes tjat. "Jaja....", ungefär. Sen kan jag ju ärligt säga, skulle jag bestämma mig för att göra nåt, äntligen ta ett beslut och bestämma mig, skulle jag då ringa till någon som skulle göra allt för att få mig att ändra mig?? (Möjligheten finns ju att de hjälper till i rätt riktning igen genom att ordinera överdoser av sömnmedicin när man är dyngpackad). Men skulle inte tro det va.
Senast träffade jag ju faktiskt en vettig människa på Mobila och anledningen till att hon var vettig var att hon tog till sig det jag sa, lyssnade när jag berättade och framför allt förstod att man inte - och kanske framför allt inte jag som är "sluten Aspergare" - lyfter luren och ringer till nån helt främmande människa och vänder ut på sitt liv när man mår som sämst och är som mest såbar. Fattar inte hur svårt det kan vara att fatta??? Hur många skulle faktiskt göra det?? Tjuta så man inte vet vart man ska ta vägen, bara se sin svarta vägg och då ringa nån man inte har en aning om vem det är. Socialt handikappad eller ej. Däremot ringa åt andra, det är nog hemskt vanligt! För såna är ju människor. "Hjälpa till" men själv göra så lite av jobbet som möjligt. Det är lättare att häva över allt på någon annan, ge nån annan ansvaret än att våga sätta sig ner och bara finnas. För mer behövs inte egentligen. Vet inte om folk är fega eller bekväma. För visst är det inte "fel" tänkt att skaffa professionell hjälp men är det egentligen vad som behövs..? De två människor som vet mest om mig har liksom bara funnits. Inte gjort nåt speciellt, egentligen inte ens sagt nåt speciellt, men funnits. Och fått mig att förstå att de finns och vinna mitt förtroende. Och inte bara "funnits" i fysisk form. De har inte varit rädda för mig. Inte sagt saker i stil med "Jaa jag vet inte vad jag ska säga, prata med din psykolog istället!!". I och för sig så tycker de väl att jag ska berätta för Joakim OCKSÅ men de slår inte ifrån sig allt bara för det kanske blir lite obehagligt.

Snart är det jul. Gjorde klart sista julklapparna förut. Det fixade sig i år också. Och det var tur att jag gjorde en massa godis nu när inte ekonomin är den allra bästa. Hittade en påse muffins i frysen, det har varit min middag två dagar nu :) Och Dumlekakorna såklart!:

Annars så sitter jag i min brassestol. Stickar, dricker rödvin och tittar på "Klasses julkalender" från 1992. Rätt kul att se hur de gjorde innan datorer, animeringar, mobiltelefoner, sms, epost osv. Bara gammal hederlig snigelpost och ringa från en väggtelefon med en sån snurrskiva :) -92, då var jag 8 år. Tur man inte visste så mycket om livet då...
Försöker mysa till det lite med ljus och så också:

Just det, igår fick jag brev från Försäkringskassan. De har tagit upp min ansökan om aktivitetsersättning. De har fått utlåtande från två läkare samt från mina handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Alla är överens om att jag har max 75%'s arbetskapacitet. Men i brevet stod att de överväger att avslå min ansökan för de gör bedömningen att "eftersom din depression behandlas så kommer den inte hindra dig från att arbeta under minst ett år framöver, vilket är ett av villkoren för att få aktivitetsstöd". Heja... I läkarutlåtandena läser jag "mångårig ångestproblematik", "mångårig depression", "mångårig självdestruktivitet" osv. För en månad sen blev jag inlagd/inlåst på sluten psykiatrisk avdelning för att en läkare och en psykolog var rädda att jag skulle ta livet av mig. Men för att jag nu får "behandling" - vilken behandlingen är framkommer inte riktigt men jag tror de syftar till medicineringen - så kommer jag nu må så bra så att jag direkt kan gå ut och jobba 100% inom en ganska snart framtid. Vad glad jag blev, tänk vad härligt att få må bra igen, jag minns inte när jag gjorde det senast! Jag började gå på Barn- och Ungdomspsykiatrin för 12 år sen, tror jag. Tack för det, Försäkringskassan! Hur som helst så gav de mig möjlighet att uttala mig innan de tog slutgiltigt beslut, så igår satt jag och skrev kärleksbrev. Man kan ju inte göra så mycket mer än att vara ärlig och skulle jag tvingas ut på 100% på en helt okänd arbetsplats bland helt okända människor så skulle jag få sjukanmäla mig ganska snart. Men nu får jag ju i och för sig medicin så nu kommer jag ju bli av med min ångest, min sociala fobi och kanske t.o.m min Asperger, vad skönt det ska bli...!