Just nu är jag så övertygad jag bara kan bli om att jag ska leva ENSAM för en lååååååång tid framöver!! Bara ha mig själv att bry mig om, bara ha mig själv att kanske främst tänka åt. Kan inte se hur jag skulle kunna fungera fullt ut med någon. Jag har inte för avsikt att hänga ut någon här så jag ska försöka att inte skriva alltför mycket om vad det inte är som har funkat i mina förhållanden/i mitt dejtande (så det finns ändå några att välja mellan...). Dock borde jag eftersom jag är väl medveten om att jag är sådär populär i olika delar av den östgötska regionen då det finns folk som sett till att omgivningen bara fått höra en av två versioner av varför ett förhållande inte funkat. Kan tycka att det är jävligt illa att snacka runt redan från början, men men, det finns kanske folk som har behov av det. Jag har en ganska stark känsla av att det finns några som vet hur "dum" och "elak" jag är av olika anledningar, men någon som definitivt inte fått reda på det, det är jag själv.
Senast igår fick jag sån välbekant jul-ångest. Under ganska många års tid har jag verkligen HATAT julen. Uttrycket "fira jul i bilen" blev myntat under den här tiden. Så många som möjligt ska hälsas på på en och samma dag. Man ska vara alla till lags, äta hos alla, vara kvar så länge som möjligt hos alla, köpa dyra julklappar/blommor till alla. Och det var på den tiden då jag inte hade eget körkort och bil, och innan jag lärt mig att man faktiskt har all rätt att säga ifrån oavsett vad man möts av för dumma kommentarer, så det var bara att finna sig i att bli omkringsläpad genom halva Östergötland och må skit. Och jag skrev att jag inte ville hänga ut någon, men helt plötsligt skiter jag i om folk vet vem jag menar, jag är fortfarande väldigt objektiv. Det som hände det hände, jag berättar objektivt, om sen någon tycker att det var ett jävla illa beteende, jaa det ser inte jag som mitt problem.
Och julklappar, som sagt... Alla jävlar skulle dessutom ha julklappar!! Jag anser att julklappar ger man för att man vill, inte för att man måste. Och de flesta av de här människorna såg man i princip på julafton när släkten "tvingades" ihop. Man hade inget utbyte av varandra och i regel gillade man inte ens varandra. Fanns de som inte ens bemödade sig med att hälsa. Men på julafton skulle det kramas. Man kan ju spy retroaktivt...
Efter några år avskaffades ÄNTLIGEN julklapparna, det var bara "lill-pojken" på 17 år som alla skulle köpa till...
Året efter var det bestämt att ingen skulle köpa nåt, sköööönt!! Men lika fan kommer folk med julklapps-kassar och där stod vi som två fån. "Jaa, 'Pelle' (ett av syskonen) ville så gärna köpa så då blev jag ju tvungen att handla till dem också!". Verkligen en rättvis och ömsint moder. Bara det att "Pelle" och hans tjej hade bestämt att byta julklappar med "Pelle"s mamma/min svärmor samt två av sina tre syskon. Himla skoj julafton, sitta och titta på när alla andra ingått nån slags julklappspakt där endast ett syskon, min pojkvän, tydligen inte ingick. Skapligt sinnessjuk familj, hade det varit jag som blivit utesluten på det där viset från min familj, då hade jag nog bränt ner kåken för dem eller nåt. Då kunde vi istället åkt till min familj där alla är välkomna och räknas in i familjen och får julklappar. (Sen KAN man såklart i princip bestämma sig för redan innan att allt man kommer få bara är skit och rent kräva kvitton så man kan lämna tillbaka det och få pengar/andra grejer istället men det finns ju folk till allt! Saknar man hyfs så gör man.). Och där fanns för övrigt en julklapps-hysterisk syster som ringde och sms'ade konstant "Kommer ni inte snart?? Men vart är ni?? Vi delar ut julklappar utan er om ni inte kommer nu!!" och bidrog ju därmed inte direkt till någon julefrid mitt i allt annat kaos :)
Jag tror jag jobbade tre julaftnar i rad, ÄNTLIGEN slapp man flänga fram och tillbaka! Bara "Sorry, jag jobbar!". Blev lite knorr där ett tag från ett håll att jag var "egoistisk" som bara "tänkte på mig själv" och jobbade på julafton (och inte åkte runt till ett gäng släktingar, ingifta släktingar, f.d släktingar osv) och JAPP, och inte lite egoistisk heller...!! Och det var lite mysigt att jobba på julen! Trodde jag till en början i alla fall. Patienterna fixas till lite extra, de blir hämtade av barn och barnbarn och de är proppmätta, lyckliga och somnar som stenar när de kom tillbaka på kvällen. Men tyvärr hade ju inte alla det så, det var lite av baksidan. En del satt på sjukhuset och inte en käft frågade efter dem. Och det är väl egentligen inget att säga om, de kanske hade väldigt stor del i själva att ingen ville veta av dem ens på julafton, det vet jag inget om, men det var ändå lite jobbigt att se. Och numera är man medveten om att det finns en ganska stor möjlighet att det är den framtid man själv går till mötes. Jag vet att det fanns de som ville ha operationstider och sånt omkring jul, så att de i alla fall fick se sjukvårds-personal på julafton och inte bara hemmets fyra väggar. Det är ju också en variant...
Så näe, nu ska jag som sagt vara ensam. Slippa ta hänsyn till nån, slippa tänka även åt någon annan, slippa en massa okänt folk som helt plötsligt ska kallas "familj" bara för de råkar ha nån anknytning till killen som jag valt att leva med. Det där med svärfamilj är ett kapitel för sig. Antingen gillar man väl folk och umgås, annars gillar man dem inte och ger fan i att umgås och sparar den energin, i min värld är det ganska logiskt! Jag har en mormor som jag inte sett sen....februari, tror jag. Varför ska man plötsligt "prata om vädret" (eller om sina skärsår på armarna...) med främmande människor???
Slippa oroa sig för att bli bedragen. Det är så jädra enkelt idag, undrar ibland om det finns NÅGON som verkligen är 100% trogen sin partner. Jag har sett så förbaskat mycket skit genom åren. Killar som fungerar som "vem som helst", med barn, fru, villa, vovve, volvo och hela köret, men så hittar de en dator och en tjej på andra sidan och då kommer snyft-historierna fram. "Hon är så elak, inget jag gör duger, hon bara gnäller på mig, hon gör så och hon gör så" osv. Min spontana tanke blir, och ännu mer nu efter lite erfarenhet, "Okej tråkigt att höra, men du, vet HON om att du tycker såhär?? Jasså, det har du inte vågat tala om, nähe. Du träffar andra tjejer istället som 'ger dig det du inte får hemma'? Men vet hon återigen om att du tycker att det fattas nåt hemma då? Nähe... Men för fan, tror du hon är tankeläsare eller??????".
Som sagt, jag är väldigt övertygad om att det finns folk runt om som vet saker om mig som inte ens jag själv vet om. En hel släkt i grannstaden här vänder aktivt ryggen åt om de skulle råka se 'en. (Och det ser jag inte för att jag "vill se det", utan för att det helt enkelt är så!). Vansinnigt taskigt beteende kan jag tycka, hur fasen ska man kunna ändra sig om man aldrig får reda på vad den andre anser inte känns bra???? Och jag har sett alla varianter. "Jobba över", "hälsa på en släkting", "tar en promenad", "är och tränar", "är på kurs". Vet även en som släppte av sin tjej utanför barnmorskemottagningen för hon skulle på kontroll men han kunde inte följa med för han "skulle jobba". Och visst, man kan väl inte neka till att han jobbade, men....
Bara den biten ska bli galet skönt att kunna släppa, har haft sällskap mer eller mindre sammanhängande i nästan 12 år och det där är ju ganska logiskt ett ständigt aktuellt ämne, ingen vill väl bli bedragen. Och min stora fasa har alltid varit det här "Alla vet utom jag". Att man bara går där som en blåögd och naiv flickvän och blir ständigt blåst, och det "vet" ungefär "alla".
Jag är inte den som är den, jag har absolut inga höga tankar om mig själv. Jag är definitivt inte snyggast i stan, jag är inte vidare praktisk, jag gör slut på en mascara vartannat år ungefär, är inte så jättenoga med kläder och så, jag försöker hålla mig ifrån att inte bli fet i alla fall för det har jag provat på och det var vedervärdigt och jag går inte och släpper väder som jag känner för. Tycker det är vansinnigt omoget och stämningsdödande och även detta kan man "tacka" en av mina förmågor för. Dra av en skit är ungefär det fränaste, roligaste och häftigaste man kan göra. Ju fler som hör ju bättre har man lyckats. Gärna med lite snits också, "Dra i fingret då, dra i fingret!! HAHAHAHAHAHA!!!". Eller kanske "Scccchhhhh, jag hörde nåt!! Vad var det?? Hörde du också?? Vänta, nu kom det igen... HAHAHAHAHAHA!!!". Det kanske är jag som har taskig humor, jag vet inte....
Men hur som helst, jag är mycket väl medveten om att det finns de som är bättre än mig. Ovanpå allt har jag dessutom en diagnos som gör att jag blir ännu mer socialt missanpassad och opraktisk än vad jag kanske behövt vara. Jag förstår absolut om man skulle hitta nån som är mer intressant, det skulle inte vara ett dugg förvånande! Och jag har inga ambitioner att "binda" någon, man kan inte äga människor! Men dumpa mig då hellre än att gå bakom ryggen! Det som händer är att jag kanske blir ledsen, men det är absolut ingenting mot vad jag blir, och då blir jag dessutom praktförbannad, om det visar sig att man gått bakom ryggen på mig, och då går rent ut sagt INGEN säker.
 |
| Varför är tjejen den skyldiga på alla bilder??? |
Sa jag att det ska bli väldigt skönt att leva ensam ett tag framöver..?? "Hitta mig själv" som det så vackert heter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar