Och när det kommer upp diskussioner om djur vs. barn så är det ju bara att ta fram popcornen och njuta! :) Det verkar som att det liksom inte finns nåt mittemellan, antingen är man extrem åt ena eller andra hållet. Nu var det någon vars största problem här i livet verkar vara att en del kallar sina husdjur för "bebisar". Det är minsann inga BEBISAR, för det är bara människor som får BEBISAR, hundar får VALPAR och katter får KATTUNGAR. Det kunde bli rörigt för hennes 2-åring om både mamma och hunden har "bebisar". Oh yeah... Och ganska snart ramlade det in på det ganska klassiska "jämföra djur och barn".
Alltså till att börja med; vad jag väljer att kalla mina djur, det ska folk bara ta och skita i nåt så trint in i helvete!! Det var nån nån gång som retade sig på att jag sa "Tjejen är född -08 och killen -09", och det var INTE accepterat att kalla katter för "tjej" och "kille", "flicka" och "pojke" osv. HANE och HONA ska det vara, så det så!! Den här personen retar sig å andra sidan på det mesta jag gör och säger men snacka om att ha lite för lite till liv för att orka börja tjafsa om en sådan grej! Medan det såklart är helt okej att kalla en unge för "grodan", "loppan", "lilla grisen" och allt vad det är. Och i alla fall jag är väl medveten om skillnaden mellan djur och barn, utan att ens ha några barn. Det ni. Det är ju inte så att jag säger "Idag ska jag vaccinera min son!". Även om jag skämtsamt är både "mamma" och "farmor". Tycker det är den som verkar tro att "VI" inte verkar fatta skillnaden som har mest problem. Det är på skoj, för helvete!! De som haft både bebis och valp hävdar ofta att valp är jobbigare. Jag har ingen åsikt. Jag vet att valpar är sötare. Random valp är i 99,98% av fallen sötare än random unge. Jag vet att jag aldrig nånsin kommer tvingas vara "klassförälder" i skolan, vilket känns fantastiskt lättande! Men de allra flesta av oss är väl medvetna om skillnaden, tro mig...
Sen kan man väl aldrig tala om för någon hur den ska känna?? "Näe, du kan inte älska din hund lika mycket som man älskar sitt barn, det går inte!!". "Det är MYCKET värre att ett barn dör än att en hund dör, du är sjuk i huvudet om du hävdar nåt annat!!". Det intressanta är att det ytterst sällan är djur-människor som drar igång såna diskussioner. "Min hund är min bebis, mitt allt och jag älskar honom som mitt barn!", det kan reta folk till vansinne!! För att inte tala om vem som är "värd mest". Jag fattar inte ens varför det måste tas upp till diskussion? Alla prioriterar väl utifrån sina egna tankar, känslor, upplevelser, förutsättningar och erfarenheter. "Så du värderar din vandrande pinne högre än mitt barn, du borde ju fan skjutas!!". Vart fan kom vandrande pinnen ifrån?????? Här snackar vi hundar, kanske även katter, som kanske varit en's bästa (och även enda?) vän i 10 år. Är det ens konstigt om man värderar sin hund högre än random unge?? Finns det nån som ärligt kan hävda det??
Jag tjöt som en gris när Oliver fick ligga på Valla en natt, skulle säkerligen inte fälla en tår om jag fick höra att någons barn fick ligga på sjukan över natten. Dra till med det värsta tänkbara, säg att nån av mina hundar skulle bli överkörda. Jag skulle bli sjuk av sorg. Jag tror jag vet ETT eller kanske TVÅ barn som det på allvar skulle beröra mig riktigt ordentligt om barnet av någon anledning gick bort. Men det är mer för att en förälder/föräldrarna betyder väldigt mycket för mig men till själva barnet har jag ingen relation. Annars tråkigt, absolut, sittråkigt, jättehemskt, fruktansvärt tragiskt men jag har svårt att tänka mig att jag skulle behöva sjukskriva mig eller så. Och det är ingen prioritering som jag ens valt själv, det är mitt hjärta som helt enkelt valt så! Förstår inte hur man som förälder tycker att man kan kräva att folk i en's omgivning att man prioriterar deras barn högst, man kanske inte ens träffat ungen!! Fast det är klart, hela världen stannar ju när man får barn och jorden har plötsligt fått en ny mittpunkt, jag glömde det för en stund...
Man ser väl om sitt hus och sin "klan" först, det hoppas jag alla gör?? Skulle jag veta att nåt av mina djur befann sig i ett brinnande hus (klassiskt katastrof-scenario som tas upp), jag skulle vara så fokuserad på att få ut min familjemedlem (ups, nackskott på mig igen..??) att jag säkerligen inte ens skulle tänka så långt som att det kan finnas fler därinne. Och NEJ, jag skulle INTE "hoppa över" "ditt" skrikande barn i jakt efter min katt, skulle såklart slänga ut ungen genom fönstret i värsta fall bara den kom ut, men då skulle jag väl få en anmälan om misshandel på mig... Sen vet man förstås givetvis inte hur man faktiskt reagerar förrän man står där och det hoppas jag för mitt liv slippa!! Jag hoppas att OM det händer så kommer jag inte sätta mig ner på marken framför det brinnanade hyreshuset och tänka "Hmm, vad har vi här nu... Vi har familjen Svensson på bottenvåningen. Är de hemma? Har de några barn? Sen minns jag att det bor en äldre farbror i lägenheten bredvid. Min hund är i min lägenhet. Familjen Eriksson mitt emot. De har barn, men hur gamla är dem..?? Bor det nån på övervåningen? Jag minns att det bodde nån där i somras, men flyttade inte den sen?? Jag vill minnas det, men jag är inte säker! I vilken ordning ska jag nu gå in och rädda de som eventuellt finns där, hur ska jag rangordna personernas liv? Hoppla, bara aska kvar av allt och alla och här sitter jag, så det blev...!".
Absolut julafton är det när det kommer nån och säger "Först tar jag mina barn, sen min hund, sen grannens barn.". För ett väldigt vanligt argument är "Du kanske tycker så NU men vänta tills du själv får barn, då kommer du tänka annorlunda!". Ovanligt att det kommer upp i brist på andra hållbara argument då... "Du kommer ändra dig och tycka som jag till slut..!". Tror jag ska börja köra med det om jag diskuterar politik med någon! "När du är mogen för det kommer du också inse att Sverige behöver Sverigedemokraterna för de tar upp en fråga som ingen annan vågar och som många människor tycker är viktig!". Men här kommer någon som talar emot det. Trots att man fått egna barn så prioriterar man ändå familjens hund framför nån annans barn. De hormonstinna damerna vet inte vart de ska ta vägen, de håller på att krypa ur skinnet! "Jaha, och vad skulle du tycka om någon tog sin byracka framför din 3-åring??". Jag kan omöjligt veta men jag kan tänka mig att jag skulle kunna köra in en häcksax i underlivet (inte i häcken, höhö.. :)) på fanskapet, långsamt fälla ut och vrida runt den och sen låta personen förblöda. Hur skulle jag reagera om någon räddade sin mamma istället för min 3-åring? Jag kan omöjligt veta men jag kan tänka mig att jag skulle kunna köra in en häcksax i underlivet på fanskapet, långsamt fälla ut och vrida runt den och sen låta personen förblöda. Hur skulle jag reagera om någon räddade sin 3-åring istället för min 3-åring? Jag kan omöjligt veta men jag kan tänka mig att jag skulle kunna köra in en häcksax i underlivet på fanskapet, långsamt fälla ut och vrida runt den och sen låta personen förblöda. Tror ni fattar principen...
Det är liksom inget hållbart argument. För de flesta normalt fungerande personer med normala familjeförhållanden så går familjen först. Vilka som sen ingår i familjen, det är väldigt olika! Och inget som nån annan kan tala om för 'en! Jag förstår i allra högsta grad att folk prioriterar sina föräldrar, sina djur och t.o.m materiella ting framför mitt barn som för dem är random unge. Men skulle nåt väl hända så skulle jag som sagt antagligen kunna slakta dem långsamt för de inte räddade mitt barn, men det är ju hos mig "problemet" ligger, så att säga. Man är sig själv närmast. Jag skulle bli helt hysterisk om någon lät min hund brinna inne, jag skulle ärligt talat inte kunna ta ansvar för vad jag skulle ta mig till.
Jag tycker hela diskussionen är så makalöst onödig! Ändå får den ett helt blogginlägg och jag vet att det dessutom inte är första gången :) Men ingen kan ju omöjligt lägga sig i hur någon ska tänka, känna eller prioritera?? Eller jaa, att folk försöker lägga sig i det är väl ingen omöjlighet, det är säkert t.o.m väldigt vanligt! Men jag kan ju inte gärna ta tag i någon och förklara för den att "Jo, så här är det: Allra mest älskar du din dotter. Därefter din man. Sen din mamma. Sen din pappa." osv. Varför måste man ens rangordna?? "Brinnande hus-scenariot" kommer inte ens en halv promille av oss att verkligen uppleva. Och de som gör det kan man ge sig fan på blir så totalt borta av chock att om de väl tar sig in och räddar något så blir det säkert John Travolta-dvdboxen (finns det ens en sån??) eller nåt liknande.
Kan vi inte bara få älska och bry oss om vad, vem och vilka vi vill, utan att allt ska utvärderas, jämföras och rangordnas??
Och är det verkligen nåt att hetsa upp sig över ifall någon kallar sin hund för "bebis" eller "pojke"..? "Hej bus-killarna!!" säger jag till Elliot och Oskar när jag träffar dem. Stör det verkligen så vansinnigt?? Eller måste ni absolut ha koll på andras värderingar så ni inte riskerar att sänka er till den nivån att umgås med någon som sätter sin familj framför er familj? Nånting säger mig att ni kommer bli ganska ensamma...Jaaaa, på tal om Elliot och Oskar! Glodde runt lite på "Fakebook" (nix, jag håller mig visst inte därifrån! Men folk håller sig ifrån mig märker jag, haha :)) och såg en tjej med en liten black and tan-chihuahua i famnen. Tycker man ska vara snäll och trevlig och berömma när man ser nåt bra, alltid gör man förhoppningsvis någon lite glad (så länge man inte anfaller just mig i flock på t.ex. marknader och ska fram med sina äckliga händer och pilla på hunden och berätta om alla 8 hundar man själv haft i sitt liv), så jag skrev bara lite kort "Jättesöt hund!! Jag har själv två chihuahuor.". Så började vi "prata" och tror ni inte att den lilla filuren (förlåt, hunden) är Oskars syster!! :D Och alltså Elliots dotter! (förlåt, avkomma av hon-kön, även kallat tik). Jag tycker det är barnsligt kul med "barnbarn" (förlåt, avkommor till något av mina djur), se likheter och sånt så nu har jag tittat på en massa bilder och även skickat bilder på bebisarna (förlåt, valparna) från när vi hälsade på dem. Första gången när de var bara fyra dagar gamla och andra gången när de var sex veckor! Så pratade vi även om att de kunde få träffas någon gång, kul för dem att träffa pappan till sin hund och inte bara mamman! (Är hundar förresten "pappa" och "mamma" till sina valpar?? Människor är ju "mamma" och "pappa", det kan ju bli rörigt för någon hysterisk "Familjeliv"-anhängares 2-åring!). Systern vägde visst 2 kg. Oskar väger 5... Han måste ju tagit all mat som fanns!!
 |
| Oskar 6 veckor |
 |
| Sookie 6 veckor |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar