Vart ska jag börja...?
Jo såklart, folk som anser sig sitta över djur och natur. Må dem få en tsunami över sig så kanske de fattar hur jävla små de är!! Tänker inte gå in närmare på just detta, känns som jag tjatat nog om det, och det lär säkert komma snart igen :) Och under den här kategorin går allt som har med djur att göra. Folk som plågar djur, folk som jagar för nöjes skull (vill man absolut skjuta för nöjes skull så finns det annat man kan sikta på än djur i skogen...), folk som skaffar sommarkatter, folk som låter avliva sin hund efter att den har bitit nån osv osv osv.
Sen har vi alla besserwissrar och förstå-sig-på-are. Som själva är födda med guldskeden i munnen, som sommarjobbat på pappas företag sen mellanstadiet och går direkt från skolan till fast anställning och anser därmed att "Kan jag så kan vem som helst!". "Alla som inte har jobb är lata, för jobb finns bara man vill!". Det är så jädra lätt att tala om för folk hur man ska göra när man vet att man själv aldrig kommer hamna i den sitsen.
Och inte bara inom yrkeslivet. Som jag var inne på häromdagen; alla som mått såååååå dåligt, men så en dag så bestämde de sig för att må bra och "Titta vad frisk jag blev!! Så bestäm dig bara så blir du också frisk!". "Gå och dö" höll jag på att skriva men insåg det ologiska, fullt friska människor brukar sällan dö bara sådär, men man kan kanske hoppas på en liten tsunami igen då?
Politiskt korrekta människor är också väldigt störande. Under denna kategori hamnar i regel även hycklare, det går ofta hand i hand. "Det är sååååååå synd om Biaffra-barnen, buhuuuu vad jag gråter när jag tittar på YouTube-klipp från Afrika, Sverige borde ge mer bistånd till andra länder, det borde vara lag på att alla ska ha fadderbarn. Förresten, hörde ni att kommunen ska höja priset för kommunaltrafiken??? Förjävligt!!!! Och vill du se min nya platt-tv som jag köpt???". De som härjar mest om att andra ska bry sig är i regel de snålaste och sniknaste själva.
Man ska inte ha skolavslutningar i kyrkan, det KAN ju uppröra någon! Inte sjunga nationalsången, nån KAN ju ta illa upp! Man får inte säga "neger", tänk på de som fortfarande mår dåligt av slavhandeln som förekom på 1700-talet! (Men det är visst helt okej att bruka slavhandel i Sverige år 2011 och kalla det "Fas 3", i alla fall så länge man själv sitter säkert i pappas företag..??).
Svenskar är ett väldigt lätt-kränkt folk. DO är den enda myndighet som jag kan tänka mig faktiskt har så mycket att göra som de säger sig ha. Och ofta är det inte ens 'en själv som blir kränkt, utan man TROR att andra blir kränkta. Jag tror aldrig jag hört talas om att någon muslim blivit kränkt av att skolavslutningar hålls i kyrkan eller att man hissar flaggan och sjunger nationalsången. Jag har aldrig hört någon neg.....mörkhyad som sagt att den tar illa upp av "negerboll". Däremot finns det VÄLDIGT många skitnödiga svenskar. "'Neger' är nedlåtande!". Kan man inte få vad som helst att bli nedlåtande om man använder det i fel sammanhang??? Ska jag gå bärsärk om nån skulle beskriva mig som "blondin", herregud tänk på alla historier om dumma blondiner!! NU blev jag faktiskt kränkt!! Att jag ÄR blond=blondin, hör det ens till saken...?
Nästa sak som upprör mig är att det verkar uppröra folk nåt galet när man säger att man inte vill ha barn. Hallå i huvet eller..? Våga yppa något om det och DIREKT "Du kommer ändra dig! Du kommer ångra dig! Jag VET att du kommer få det! Du kommer missa meningen med livet!", och ska man prata om att uppröra mig riktigt ordentligt så blandar man in mogenhet i det hela! "Det kommer när du är mogen för det!". Också något jag varit inne på förut, tycker det är få beslut som visar så pass på mogenhet som valet att avstå barn! Att inse att man inte har något bra liv att erbjuda en unge. Att inse att man faktiskt inte vill, så varför ska man då?? För att "man ska"?? För att andra vill eller tycker det?? Jag bara undrar VARFÖR det är så upprörande? Anser folk att man på något sätt anser att deras beslut ATT yngla av sig skulle vara "fel"? Måste de ha nån slags bekräftelse på att de "gjort rätt"? Finns det andra saker som ens kommer i närheten, som kritiserat och ifrågasätts lika kraftigt? Näe.
Jag har en sjukjournal som börjar bli i dimension med bibeln, jag ränner fram och tillbaka till sjukhuset, jag knaprar mer piller än mat, varje dag känner jag att det bara är en tidsfråga innan jag tar livet av mig. Och i och med detta, plus att jag helt enkelt inte tycker om barn eller tycker att ett liv med ungar lockar det minsta, så säger jag "Tack men nej tack" men ÄNDÅ så kommer folk "Jag VET att du kommer ändra dig...!". Okej, jag skaffar en unge, som till att börja med blir gravt missbildad för att den epilepsi-medicin jag äter i väldigt många fall orsakar svåra missbildning på foster, jag låter bli att ta hand om den för att jag ofta inte ens orkar med mig själv och slutligen så får anhöriga ta hand om den för att jag till slut gav upp, blir ni som VET nöjda då???? Har jag visat prov på min mogenhet då??
Summa summarum är att alla borde sköta sitt istället för att lägga sig i vad andra gör! Sen kan man helt omöjligt veta hur livet ser ut om säg 10 år. Jag vet inte även om jag kan tänka mig, det har inte hänt speciellt mycket på 10 år nu (
En sista punkt, som faktiskt blev tydlig under tiden jag skrev: Folk (läs "killar") som man anser sig vara bra vän med, oavsett om man bara är vänner eller vänner "med förmåner", som försvinner som avlöningar när man träffar någon, för att sen dyka upp hastigt och lustigt igen när ryktet når dem att man blivit ensam igen. Och tror att allt är som förr! "När ska vi ses då, jag är sugen!!". "Nu ska jag in i duschen, ska du med *blink*". För att inte tala om alla privata frågor som kommer, som jag inte tänker skriva här, mamma kan bli generad, som de anser att de har med att göra trots att många år har gått sen man ens frågade varandra hur läget är. Hur funkar man som människa då??? Okej, jag förstår kanske själva fenomenet, men vad jag däremot inte förstår är hur man utan minsta samvete även kan "fullfölja". Borde det inte nånstans i skallen sitta en varningsskylt med texten "Jag sket i henne när hon fick pojkvän för då var hon inget intressant längre, nu är hon singel och därmed intressant igen, dock inte för nåt seriöst då jag själv är gift, men ser det inte ganska illa ut om jag frågar när vi ska ses, det första jag gör...?".?? Det sägs ju att killar inte har tillräckligt med blod i kroppen för att alla organ ska funka samtidigt och ibland blir det ju mer än tydligt. Och fortfarande är det JAG som ska vara den raka och brutalt ärliga aspergaren här...?
En sista sista punkt som jag kom på -som hör ihop lite med den sista punkten- är folk som tror att man blir upprörd bara för att man....säger emot, säger ifrån eller vad man ska kalla det. Ta t.ex. den här som kommer efter 5 års tystnad och frågar när vi ska ses, för han är så kå......dig, och man svarar i fullt lugn ton "Jaha, här kommer du efter 5 års nedgrävning och tror att du bara kan sätta.....dig på mig hur som helst, höga tankar du har om mig!", och så kommer "Så så, du behöver ju inte bli så arg! Du tänder verkligen på alla cylindrar samtidigt! Jag frågade ju bara!". Arg? Tända på alla cylindrar samtidigt? Käre lille du... Då vore det spännande att bli arg på riktigt nån gång, bara för att demonstrera vad "arg" är!
Likaså ifrågasatte jag en telefonförsäljare en gång, jag frågade hur personen tänkte när den ansåg att jag skulle teckna ett abonnemang på strumpor eller vad det nu var, i Fredriks namn. "Du behöver inte bli arg". Jag, arg? För att jag ifrågasätter? Tror inte att det är någonting emot vad säljarens chef skulle bli om det kom fram att dess underställda försöker få folk att begå kriminella handlingar för att få sälja. Fast i och för sig, telefonförsäljar-branschen är ju så väldigt seriös så det är säkert chefen som uppmuntrat till att få folk att bli skyldiga till urkundsförfalskning...
Näe jag är, tro det eller ej, en ganska lugn person. Jag tycker och tänker om mycket, men det innebär inte att jag blir arg. Att "bli upprörd" över något är för mig inte samma sak som att "bli arg". "Bli upprörd"=Inte tycka att det står riktigt rätt till, men man lever liksom vidare ändå. Och när jag blir arg -alltså oavkortat och uteslutande arg- då är det bara att hålla sig undan. Jag blir hysterisk. Helt jävla galen. Dock blir jag bara verbal, går inte lös på inredning eller liknande och det är jag ganska glad för!
