"Allt går bara man vill, man väljer själv hur man ska leva sitt liv!". Eller..?

Idag fanns visst blogg-lust ordentligt, det märks att jag varit ifrån det ett tag :)

Till att börja med, knäckebröd är fasen underskattad mat!

Japp, jag tycker om ost...!

Sen, vet ni vad som gör mig väldigt ledsen? Jo, när folk är av åsikter som typ "Ingenting är omöjligt, bara olika svårt! Allt kan bli bra bara man vill! Man väljer hur man vill leva sitt liv!". Det är rent skrämmande att det ens finns folk med dessa åsikter, snacka om att inte ha några stora problem i livet!! Jag tror det är väldigt få människor som aktivt VÄLJER att vara sjuka/må dåligt. Alternativet finns att "skärpa sig och må bra", men man föredrar att må dåligt. Gäller detsamma vid fysiskt sjukdom?? "Allt blir bra bara man vill?". Cancersjuka kan själva välja hur sjuka de blir av sin sjukdom och behandling. Märkligt att så många dör i cancer, är det verkligen så många som hellre vill dö än att "skärpa sig" och må bra?? Vara positiv - visst, men jag tycker det är mer värt att vara realist. Alla dessa som varit sååååå nere och "sjuka" men så en dag "bestämde de sig för att inte må dåligt längre" och sen blev allt bra igen! Vilket jävla hån mot de som VERKLIGEN är sjuka. Jag skulle kunna ge VÄLDIGT mycket för att få vakna EN ENDA MORGON och känna att "Fan vad bra jag mår, vilken härlig dag detta ska bli, vad jag njuter av att leva!". EN ENDA MORGON. Visst, jag kan absolut tänka det, men jag tror det är meningen att man verkligen ska mena det och känna det om det ska räknas. Varje morgon så vaknar jag och tänker "Jaha, jag vaknade och så var den dagen förstörd". Väljer jag det själv?? För att jag tycker det är så vansinnigt kul?? Ludmila Engqvist tog brons i friidrotts-VM fast hon behandlats för cancer några månader tidigare, varför gör inte fler cancersjuka det? Det borde väl vara kul att vinna medaljer? Det är ju liksom bara att bestämma sig! Kan väl inte vara så kul att ligga och spy när man kan välja att idrotta på elitnivå? Valet är ditt och bara ditt. Eller?

Som sagt, kan man "skärpa sig" så har man inte så värst många problem. I alla fall inte där man tror att man har problem. "Kan jag så kan du!". Så jädra idiotiskt. Man behöver hjälp med att bli av med många fysiska åkommor, likaså behöver man hjälp för att bli av med psykiska åkommor. Hjälp med att vrida världen rätt igen. Hjälp med sitt sätt att se på saker och ting, för man har kört fast i gyttjan, minst sagt. Gipsa frakturer är för mesar, de som skärper sig knallar runt trots benbrott! Eller?

Att folk på 2010-talet fortfarande inte fattat att ALLA är olika individer, med olika förutsättningar, har olika händelser i bagaget som påverkar och med olika "go" i kroppen, det är rent skrämmande! Vi ska skänka pengar till Afrika för att barn där dör av "enkla" lunginflammationer, men att förstå att svenskar som saknar livslust inte bara kan "skärpa sig", det går inte att få in i trånga lilla skallen. Och så påstår folk att JAG är fel i huvudet... Undra vem det är som borde "skärpa sig" här.

Man kan inte "välja" hur man vill se på saker och ting. Som sagt, visst man kan välja att ställa sig framför spegeln varje morgon och tala om för sig själv hur fantastisk man är och vilken underbar dag det kommer bli, men återigen så är nog lite av tanken att man ska mena det också., inte bara säga det för att nån annan tycker det. Jag har inget att leva för. Ren fakta. Inte ens de närmaste runt mig kan peka ut något som jag på allvar kan klamra mig fast vid. Precis ALLT har verkligen gått SÅ åt helvete!! INGET har jag lyckats med!! Eller? Okej, säg nåt då... Näe, jag tänkte väl det. Jag har misslyckats med allt jag tagit mig för just därför jag tycker det är så förbannat roligt och för att det är en himla smidig väg att gå. "Sluta tyck synd om dig själv!". Se, det gör jag inte heller!! Jag konstaterar fakta. En jävla skillnad. När inte ens folk i min omgivning, med väldigt objektiva ögon kan se något, hur ska då jag, som står mitt i skiten, kunna göra det??

"Allt går bara man vill". Jag skulle HEMSKT GÄRNA vilja vakna imorrn och INTE känna mig som nåt från Neptunus (Som nåt "Ur Anus" hade funkat också...). Kunna vistas bland människor och känna att jag smälter in, inte bara bevaka på avstånd för att jag inte förstår varför de beter sig som de gör. Förstå folk, förstå varför de säger och beter sig som de gör, se mönstret. Utan att reta mig på det utan se det som fullt naturligt. Känna att jag är nån, att jag betyder nåt för nån. Skulle vilja känna att någon på riktigt betyder något för mig. Det finns ett par stycken som jag nästan dagligen hör av mig till och frågar hur de mår, för att jag VERKLIGEN vill veta, inte för att man "ska" fråga. Skulle jag bry mig om fler bara jag ville?? På riktigt alltså? Inte känna innerst inne att de flestas existens faktiskt kvittar fullständigt. Det tog tid nog att inse att jag faktiskt inte bryr mig om folk såsom jag kanske borde. Ingen vidare skojig aha-upplevelse. Men varför ska folk bry sig om mig när jag inte bryr mig om folk? Moment 22. Ändå försöker jag, man vill ju ändå ha någon form av vänkrets och visst finns det snälla människor i min omgivning. Jag försöker vara uppmärksam, gratulera till saker och ting, vara glad för folks skull. Men jag får i regel ingenting tillbaka. I alla fall inte från dem som jag skulle vilja ha något tillbaka ifrån. Man är liksom tillbaka på mellanstadiet. Man gratulerar folk på födelsedagen som man inbillat sig att man har en närmare relation till, önskar dem en bra dag, sen får man höra på omvägar/läsa om sjuhelvetes födelsedagsfester. Vilken sjukt hemsk och jobbig människa jag måste vara. Joakim tyckte jag skulle ansluta till Asperger-föreningen i Linköping för att hitta kontakter som kanske kan utvecklas till vänskap. Jag väljer att inte kommentera det... Eller jag kan säga Håll er ifrån mig, jävla mupp-jävlar!! Allt leder till att jag blir väldigt rädd för att ge, alternativt att jag anser att det inte är någon mening med att göra det, man är bara random person för människor ändå. Om inte nåt ännu lägre när t.o.m random personer får komma på födelsedagsfest. Och återigen så tycker jag inte synd om mig själv, utan konstaterar bara fakta. Men skulle väldigt gärna vilja veta vad jag gör som är så galet. Jag kan köpa att man växer ifrån varandra, absolut. Eller njaa, kan jag verkligen det..?? Egentligen inte. Är det så JÄVLA märkvärdigt att t.ex. börja plugga på universitet, börja nytt jobb, få pojkvän eller skaffa barn att det plötsligt inte finns minsta plats kvar i livet för en människa som väljer att göra andra val i livet, oavsett hur nära varandra man stått innan? Kan lite smått generad erkänna att det ligger lite stolthet i det från min sida. "Om inte du hör av dig så varför ska jag??". Börjar som sagt bli jävligt rädd för att ge av mig själv när det ändå allt som oftast ändå är förgäves.

När jag blev inlagd förra veckan, superbra exempel!! Generellt så blev folk förbannade för att jag inte direkt berättade vad som hänt, utan istället bad om att få lugn och ro för jag var helt slut, men jag lovade att berätta dagen efter. När jag väl berättade så var antalet reaktioner väldigt lätträknade. Det finns de som anser att de har med precis ALLT att göra. Sen folk som egentligen skiter i det. Sen de som man kanske trott/hoppats att de i alla fall skulle låtsas att de bryr sig lite i alla fall. Men generellt där så var det främst "Men vilka idioter, hur kunde de göra så??". Men här sticker tre personer ut. Den första är en sån som jag inte väntat mig en reaktion ifrån, men hon skrev en rad om att hon läst vad som hänt och att hon tänkte på mig. Betydligt mer än vad stora majoriteten gjorde. Den andra reagerade på att jag "checkade in" på sjukhuset på Facebook men sen aldrig kom därifrån och undrade därför om nåt hänt. Så uppmärksam skulle nog inte jag vara! "Okej, nu är h*n på sjukhuset, h*n hör väl av sig när/om h*n vill och orkar, känns meningslöst att skriva ett nionde "Men vad har hänt??" på Facebook och jag vet själv hur irriterande det är när folk tjatar!". Om det nu inte är så att personen blir borta väldigt länge. Den tredje blev glad och lättad för att jag blev inlagd. Men tack för den jädra stolle, tycker du jag hör hemma på sluten psyk-avdelning, inlåst med ett gäng riktiga dårar??? var min första reaktion. Men näe... ÄNTLIGEN hade någon verkligen lyssnat på mig och tagit mig på allvar!! Äntligen ville någon hjälpa! Det var personens åsikt om det hela. Då känner jag att folk verkligen bryr sig!
När jag ändå är inne på folk som betyder nåt så vill jag faktiskt passa på att nämna en till person. En himla härlig "liten" tös som kom liksom "från ingenstans" och det visade sig att vi har väldigt mycket gemensamt! Och nu kommer vi snart bo grannar, det ska bli riktigt kul! :)
Sen skulle jag gärna vilja kasta mina epilepsimediciner, de är hemskt dyra, men inte få några anfall. Kan det funka tror ni, jag vill ju verkligen!

Nix, man kan inte välja hur man vill se på saker och ting. Det är jag ett levande bevis på. Jag har velat smälta in i samhället så länge jag kan minnas. Verkligen velat vara en del av en grupp. Lurat folk att tro att jag fungerar som vem som helst. Jag har verkligen försökt. Men se hur jävla bra det har gått... Varje dag kämpar jag på med mig själv. Varje dag vill och försöker jag. Men hjälper det? Näe, snarare tvärtom, det blir bara värre.
Alternativet är att acceptera att man är som man är, att man faktiskt inte är som "vem som helst". Man är på ett speciellt sätt, har rent ut sagt en form av handikapp, vilket gör att man inte riktigt tänker som folk i största allmänhet gör. Men även där kan jag helt plötsligt inte bara bestämma mig för hur jag verkligen ska tycka och känna. Se mina åsikter på Asperger-föreningen här ovanför... Jag behöver hjälp för att kunna acceptera. Nån som leder mig rätt vad gäller hur jag ska tänka. En del behöver hjälp med att acceptera att de t.ex. brutit ryggen och aldrig mer kommer att kunna gå. För just nu är jag verkligen vilse och har ingen aning om hur jag ska göra. Lika väl som man behöver hjälp att få bort en inflammerad blindtarm för att bli av med problemen.

Så snälla, ni kan väl tänka er för LITE hur ni uttrycker er? Det finns faktiskt de som har verkliga problem.