Det började ju med att jag hade läkartid igår morse. Fick träffa min nya läkare Peter och min psykolog från förr Malin. Vi pratade på precis som vanligt. Vad händer, hur mår jag osv? Jag ska få ännu en medicin som ska följas upp av någon på mottagningen och så skulle de höra om jag kunde få gå oftare hos Joakim. So far so good. Så kommer man in på det här lite "känsligare", hur mycket orkar man, hur länge orkar man etc. Läkaren började ställa frågor om jag tänkte på döden. Och liksom va fan, klart man gör det emellanåt. "Vill du dö?". Vill och vill, det känns som en lockande utväg emellanåt! "Planerar du att ta ditt liv?". Det krävs ingen planering. Och jädrar i havet, sen hände grejer... De började prata om inläggning!! Men för fan... Och så berättade de och det lät riktigt behagligt! Bara få "komma ifrån" ett tag, kunna ha permissioner, få välja vart jag ville sova, men veta att jag hade en säng där. Jag ansåg att nån annan nog behövde den platsen bättre, men det "är inte ditt problem". Men visst, shoot då, vad som helst är väl värt att pröva just nu. Jag skulle vara "inlagd" tills måndag "till att börja med", sen skulle jag själv "känna efter när jag kände mig stabil nog att åka hem".
 |
| Värt att testa...! |
Så efter några telefonsamtal så följde jag med läkaren in till avdelningen. Och sköterskorna tittade på mig och pratade med mig som om jag var en kattunge ungefär. Och så skulle de ta på 'en, klappa på armen och så och bara FÖR HELVETE!!!!!!! Så fick jag en säng i ett rum, granne hade jag och allt. Så var det kroppsvisitation. Eller jaa, inte ända in på kroppen och det var väl kanske tur det. Men det jag fick ha kvar var kläderna på kroppen. Försökte ha kvar telefonen då man faktiskt har det mesta i den idag. Ljudbok, musik, kontakt med omvärlden (men det sista var jag så pass smart att inte säga högt) men ICKE, telefonen hade kamera och skulle därför låsas in. Jag fick låna böcker och ljudböcker på biblioteket. Men inte förrän imorrn (idag) för idag (igår) fick jag inte gå utanför avdelningen, för det var en SLUTEN (=låst) avdelning. "Komma och gå som jag vill och ha min säng där"...??
Nästa steg var att ringa Fredrik och tala om vart jag var. Jag skulle få låna nån jädra telefon. Sa att jag behövde mobilen för jag har inga nummer i huvudet. "Inga alls??", "Varför ska jag ringa 112 eller 118100 och tala om att jag är här...?? Nej, jag har inga mobilnummer i huvudet.". Så det blev ett jädra trassel med att låsa upp, kvittera ut telefonen, jag fick sitta i världens pyttigaste rum och i all hast försöka komma på vad jag skulle säga. Sen skulle telefonen låsas in igen.
Sen låg jag och tittade i taket. Var riktigt ordentligt ledsen emellanåt, då och då kom nån sköterska in och sa "Jaa, det är jobbigt att separera men du kommer fixa detta, Sandra!! Och om det är jobbigt hemma så kan det ju vara skönt att vara ifrån varandra ett tag!". FÖR HELVETE!!!!!!! igen. Hulkade så jag inte kunde prata med dem. "Det är bara att du hugger tag i nån av oss när du känner för att prata!". Jaa för så gör man ju också, speciellt jag... Jag hade inte ens en klocka att titta på så nåt tidsbegrepp hade jag inte. Låg och lyssnade på hur folk levde utanför rummet. Och jaa, dårhus är lindrigt. (Jag VET att man är inlagd på låst psykavdelning för att man är jättesjuk och mår jättedåligt och beter sig därefter, men nu berättar jag utifrån mitt perspektiv när jag själv var patient och då är man varken pedagogisk eller empatisk!). En gick och härjade om att han inte fick nåt kaffe, fyra tanter for omkring och tjafsade om nåt, en smög omkring och såg ut att vara rädd för väggarna ungefär, två stycken bråkade om en tv-dosa, en gick omkring i ren "Gökboet"-anda och mest bara lät, en karl trodde väl han var på dagis fortfarande, han hade koll på allt och alla; "Gunilla (självklart påhittat namn), nu kommer din man!!! Gunilla, kom då!!!", en nisse hade jag råkat på tidigt, han gick och skulle ta i hand och presentera sig för alla. Jomen här kommer jag nog att trivas... Jag kan säga att jag hade rätt ordentliga fantasier om vad man skulle kunna hitta på med panelgardiner, en sladd till en bandspelare osv, och de tankarna var värre än de jag någonsin haft hemma. För att inte tala om tankarna på att "rymma". Skulle man kunna ta sig ut och bara springa??
Man fick inte in nån mat på rummet, utan alla skulle äta i en gemensam matsal. Kan säga att jag inte åt nåt under de timmarna jag var där.
En läkare kom och skulle göra kroppskontroll. Lyssna på hjärta och lungor, kolla pupiller, klämma på magen, ta puls, kolla blodtryck och sånt. Den kontrollen gick jag igenom med godkänt resultat...
Sen lyckades ÄNTLIGEN en sköterska tajma sin "kontrollrunda" med att jag inte låg och tjöt, utan stirrade bara i taket. "Sandra, ska vi måla nånting...", och här tänkte jag att jag står inte ut mer, jag går ordentlig bärsärk, kom inte med en massa jävla förbannade dagis-aktiviteter här nu!!!!!!"....i taket så du har nåt att titta på??". Och äntligen kunde jag säga "Jag kan inte vara här, jag mår sämre än nånsin, alla är ju idioter, och inget kan jag göra, jag har tröttnat på att räkna rutor i vävtapeten" osv osv, och precis då kom en annan skötare in och sa att jag hade besök. Fredrik kom med mina grejer. Men då fick inte han komma in för att min "granne" hade börjat leva fan, sitta på golvet och dunka skallen i väggen och ha sig. Så vi fick gå in i det pyttelilla rummet igen. Jag tjöt som en gris och efter ett tag han också. Jag sa att "Här stannar jag fan inte!! Jag får inte göra nåt, jag är inlåst, alla grejer har de tagit, det jag fått på rummet är en bets och en bandspelare!!". (vad bets betyder kan ni se här, första ordet i ordlistan).
Efter mycket om och men gick vi ut ur det där äckliga rummet och försökte leta på nån med vit rock på sig. Inte det lättaste. Efter ett tag hittade jag hon som tyckte jag skulle måla... Jag sa rakt ut att jag inte ville vara kvar, att jag kommer göra nåt jävligt dumt om de håller mig kvar. Hon ringde efter en läkare och det var inte vem som helst som kom upp, utan Lavinia. Gud hör fan bön ibland... Så hon, läkaren som klämde mig på magen, en sjuksköterska, jag och Fredrik satte oss i ett rum och diskuterade. Jag sa ganska direkt att "Du skrev ju ut ett intyg om att jag inte klarade av att åka buss till jobbet i Linköping för att jag tycker det är jobbigt och obehagligt med folk och nu är jag inlåst med en idiot som sitter och slår skallen i väggen, hur TROR du att jag mår?????". Och vi vred och vände på allt, läkaren på förmiddagen och Malin hade blivit oroliga och bla bla, men det är ju liksom inget nytt att jag tröttnar på att leva, så har det ju varit så länge jag kan minnas!! Och tror de att en låst psyk-avdelning skulle kunna hindra mig om jag bestämde mig?? Läkaren som klämt mig på magen hade tyckt att jag "var ledsen" när hon undersökte mig. "Jaa, för att jag ska vara inlåst här tills på måndag ja!!!". Och Lavinia pratade med Fredrik, som sa att "Så här har jag nog aldrig sett henne förut". Det var lite tal om att jag skulle få eget rum, men då var jag så inställd på att åka hem så jag övervägde inte ens. Då blev det Mobila Teamet istället. Jag började protestera, men kom ganska snart på att är det alternativet så va fan... Så nu skulle de ringa på kvällen och höra hur läget var.
Så jag fick åka hem. Höll fasen på att tjuta för det istället då. Har bölat så det räcker till midsommar nu. Men jädrar vad skönt, tror aldrig jag uppskattat min egen säng så mycket!!
Mobila ringde mycket riktigt på kvällen (en halvtimme senare än vi bestämt, såklart...) och det funkade väl skapligt. Pratade mest lite artigt. De skulle ringa idag och höra hur jag mådde. Nödvändigt då, men visst... Så idag har de ringt, inte bara en utan två gånger och väckt mig. Jag ska träffa en läkare imorrn. Nödvändigt då, igen. Sen kan de få tro att jag ringer dit om jag mår dåligt, bara jag får vara hemma. I helvete att jag skulle ringa dit. Fortfarande har de betett sig som inkompetenta arslen de gånger jag haft med dem att göra, och det är några stycken. Fortfarande är jag inte den som vänder ut och in på hela mitt liv och mina känslor för en röst i telefonen, speciellt inte när man vet av erfarenhet att man kan få en utskällning om man inte svarar "rätt" på deras frågor. Fortfarande har jag gjort praktik där och sett hur de sitter och lägger patiens på datorn medan de ger "stödsamtal" till patienter och sen suttit på morgon-mötet "Jaa och så ringde förstås Eva i natt igen och skulle ta livet av sig. Varför gör hon inte bara det för istället för att tjata då???". Så näe, dem håller jag mig borta ifrån.
Så det var min gårdag. Och jag vet inte vad jag ska tycka. Det är väl jättebra att de tar saker allvarligt, men så många gånger som jag suttit på akuten, ensam, knölpackad med uppskurna armar och ben, men bara blivit ihoplappad och hemskickad.
 |
| Material för inläggning?? Icke, ut igen ensam i regnet bara... |
Hur som helst så fick jag som sagt en ny medicin igår, och med facit i hand så kunde jag lika gärna stannat på avdelningen när jag ändå fick den, jag har sovit som en stock!! Somnade väl runt 21:30 igår, vaknade "ordentligt" kl 15 nu. Sen som sagt så har jag i alla fall haft ögonen öppna emellanåt när jag gett Hedwig lite stryk för att hon lekt racerbana på 'en eller när Mobila ringt. Men kl 15 gick jag upp i alla fall. Och det känns som jag kommer somna rätt gott bara jag går och lägger mig igen. Men Marie, till torsdag ska jag "skärpa mig"! ;)
På tal om att skärpa sig, kan säga att jag ska göra allt jag kan för att INTE hamna på avd. 8 igen, det var tamigfasen de värsta 7 timmarna i mitt liv, absolut!!!
Sen blir jag faktiskt besviken för att en del aldrig tycks fatta. JAG berättar VAD jag vill, NÄR jag vill, OM jag vill, för VEM jag vill, det hjälper inte att tjata. Och nu skrev jag faktiskt igår att "Jag berättar imorrn för jag orkar inte ikväll". Alltså skriver jag inga noveller till nån på Facebook eller sms heller... Om inte JAG vill, förstås. Jag vaknade för drygt en timme sen för helvete, men det är väl det viktigaste att man slänger sig på telefonen för att stilla folks nyfikenhet...!?! Och den är snygg också "Jag vet att jag inte ska tjata, men...."... Och ett gott råd; ställ inte frågor som ni inte vill ha ärliga svar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar