Något jag egentligen inte får tycka något om, men se det gör jag ändå!! :)

Mår väl kanske lite bättre idag. Tror jag. Så vad man man skriva om idag då...?
Jo, en sak har jag tänkt på ett tag! Och det är inte alls meningen att uppröra någon, definitivt inte, men det man inte förstår förefaller 'en väldigt konstigt och ibland rent av korkat, det tror jag alla är medvetna och överens om? Jag gör val i livet som ingen förstår, andra gör val i livet som jag inte förstår. Och det är lika bra att skriva direkt att det inte finns något seriöst i det hela så ingen behöver ringa socialen i förebyggande syfte. Och givetvis skriver jag som vanligt med ett visst mått av överdrift så att mitt budskap ska bli så tydligt som möjligt. Några kommer kanske känna sig träffade men vad ska jag säga..?? Sorry men det är så ni beter er, en del har förändrats till något så tråkigt så att tapeterna knottrar sig och jag kan inte för mitt liv fatta hur det kan bli så! Men jag tror som vanligt att de jag främst syftar på inte läser här så ingen behöver nog direkt vara orolig :)

Men ibland vore det fasen lite coolt att skaffa en unge! Inte för att de är söta, definitivt inte, inte för att jag känner en längtan efter att föra mina gener vidare, i helvete heller, inte för att jag på nåt sätt känner mig redo för "nästa steg i livet" då jag anser att det här med ungar inte har nåt med "steg i livet" eller mognad att göra. En del väljer att helt avstå från att skaffa barn, är det för att de då "aldrig mognar" eller "aldrig växer upp"?? Snarare kan jag väl i så fall tycka att det är den här skaran som verkligen är mogna, som "vågar" ta ett sådant beslut och inte bara följer strömmen och gör något som "man bara ska", utan verkligen stannar upp och funderar på hur man vill ha det.

Men det jag ofta kan känna mig grymt nyfiken på är hur det fullkomligt verkar slå över å det grövsta i huvudet på folk när de får barn. Och det behöver absolut inte vara på något negativt sätt, men återigen; det man inte förstår upplever man lätt som märkligt och rent av korkat. Jag läste en Facebook-status häromdagen och jag höll ärligt talat på att skratta ihjäl mig! Jag tror inte att varken den som skrev eller den som mottog meddelandet hänger här, men OM så står jag för att det var blev det mest.....jaa jag finner inte ord, men "nåt av det mest" *nånting* som jag någonsin läst i alla fall. "Hej! Vill du följa med på barnvagns-promenad någon dag? Se hur hösten förtrollat naturen med sina magiskt vackra färger!". Det kanske inte låter så värst speciellt men för att komma från just den här personen så var det hysteriskt roligt. Snacka om att totalt kovända då!! Personen jag trodde att jag kände, det var liksom inte ett rätt längre! "Barnvagn" (om man ska börja där...). "Promenad" (Man kan rent DÖ om man rör på sig i onödan...). "Förtrollat naturen". "Vackra färger". Ärke-stadsråttan som knappt sett en blåsippa på nära håll innan har talat... :) Vilka totalt nya tankar och värderingar en människa kan få!!! Och dessutom är denna människa 27 år, men fick barn för nån månad sen och låter direkt som 67. Vilken....spännande....utveckling....

För att inte tala om hur totalt själaglada folk blir för att ungen lyfter huvudet/ler/bajsar/cyklar/får tänder/tappar tänder/vad det nu må vara. Det kan jag väl kanske föreställa mig att jag kan förstå på ett sätt, det räcker att gå till sig själv. Att JAG, som fasen inte har många rätt nånstans, skulle kunna skapa nåt som faktiskt fungerar som det ska, det känns i det närmaste helt otänkbart!! Så visst, kanske att jag kan köpa den biten. Men vad jag däremot inte förstår är hur man kan tro att andra är lika exalterade över min avkommas kiss i pottan som jag är!! En kompis sa det så bra en gång "För MIG är det stort men jag fattar väl att hon för vem som helst annars bara är en unge som följer sin helt normala utveckling, det vore väl snarare anmärkningsvärt om hon INTE lärde sig stå utan stöd t.ex!". Men att försöka förstå hur "Absolut INGENTING går att jämföra med lyckan man känner när *Hugo* tittar på 'en och ler!". Då har man inte många krav i livet, känner jag spontant :) Tjaa, inte mycket till liv heller, ärligt talat, men det törs jag knappt skriva, om det inte behövs mer. "Livet börjar" hävdar de många, "Livet slutar" känner jag mer. Eller det var kanske lite väl drastiskt, vilket jag även kan känna att "Livet börjar" är, hur jädra tragiskt liv måste man haft innan om man inte ansett att man haft något liv förrän man skaffat en unge?? Stackare... Men man går in i en fas som för mig känns allt annat än lockande. Inte lockande på annat sätt än bara nyfikenheten att försöka förstå vad som händer i huvudet. Tänka sig ett liv där det roligaste man upplever är att en's unge ler, eller i alla fall framställer en grimasch som med man med en dos fantasi kan få till att det föreställer ett leende och där man lockas av "barnvagnspromenader för att se hur hösten förtrollat naturen med sina magiskt vackra färger". Det låter ju som ett.....spännande liv.

För att inte tala om jämförelse-hetsen. Hur orkar man?? Hur skulle det se ut om alla ungar lärde sig gå på sin 8 månader och 13 dagar-årsdag?? "De säger på BVC att Gloria är SÅ före alla andra och SÅ mogen och utvecklad för sin ålder!!". Och vad säger de till alla andra då...?? "Ditt barn pratar lite dåligt för sin ålder, förbered dig på att han kommer bli ett socialfall och säkert pundare!"..?? Eller kanske "Näe, det är inget märkvärdigt med ditt barn, äter, sover och skiter och ser ut precis som alla andra, inget speciellt alls!". En klasskompis var makalöst stolt för att hon fått höra att hennes spädbarn skulle utvecklas tidigare än alla andra för att hon lät henne ligga i BABYGYM en stund varje dag. Ärligt, går ni verkligen på det där?? Hur mångas nyfödda är inte "Den sötaste som jag förlöst på många år!"...?? Vad ska de säga då?? "Men lille stackars sate, hur i allsin dar ser du ut???"..? (Dock måste jag objektivt säga att jag var en väldigt söt LITEN bebis, inte bara en hög med hud och veck! Fast det fick jag ju igen på senare år...). Det är väl både självklart och självskrivet att de hejar på allt vad de förmår? Sen kan man väl tycka vad man vill om det faktumet att barnsköterskorna bidrar till denna jämförelse-hets till väldigt stor del.

På ett sätt hoppas jag att jag blir överbevisad en dag, även om jag är ganska säker på att jag hör till den här skaran som efter moget övervägande kommer fram till att Näe, det lockar inte mig det minsta! Man skaffar inte barn som experiment och det är det enda som verkar intressant i det hela! En gång i tiden var det uppe på tapeten här men det var mest för att något MÅSTE hända i livet, jag höll på att gå åt av tristess och förvirring! Har inget som helst behov av att få bekräftelse eller känna mig behövd i den bemärkelsen. Man kan enkelt säga att jag helt enkelt inte förstår grejen. Att aldrig mera ha ett "eget" liv. För näe, att ständigt behöva tänka på någon annan och ha yttersta ansvaret för någon annan anser inte jag är att ha ett "eget liv", även om man lyckas ordna barnvakt så man kan gå ut och äta ihop en gång var tredje månad. Och det behöver inte vara något negativt, en del njuter av det livet, shoot! Men mig tilltalar det inte. Tystnad, lugn och ro tilltalar mig mer. Göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Inte att ständigt behöva utöva någon slags maktkamp, vilket jag anser att föräldraskap är, där man ständigt har kravet på sig att vara den pedagogiska, att inte braka lös eller balla ur. Trivs bra med att är jag glad så är jag glad, är jag ledsen så är jag ledsen, är jag arg så är jag arg, vill jag säga "fittas-jävla-kuk-helvete!!" så säger jag "fittas-jävla-kuk-helvete!!" utan att 24/7 behöva ha i tankarna hur man beter sig och uttrycker sig för att man ska föreställa nån slags förebild. Och just där brister väääääldigt många i föräldraskapet, kan jag som passiv åskådare tycka. Man tror att man kan leva på "som vanligt" samtidigt som man kräver något helt annat av ungarna. Stackars barn, säger jag bara...

Men fortfarande kan jag inte släppa det, vad fasen är det som händer i huvudet??? Alla är givetvis olika gällande detta, men det finns de som anser att deras ungar är världens centrum FÖR ALLA, det är bara för folk att anpassa sig. "Det skiter väl jag i att jag är på en restaurang och folk sitter och äter, MITT BARN behövde ha ny blöja!". Eller när vi flög från Västindien, hann inte mer än upp i luften så spyr en unge precis rakt ut. "Ojdå, jaa han brukar göra så, men vad ska jag göra åt det??". En dammsugarpåse framför munnen fastsatt med ett gummiband runt huvudet var mitt spontana förslag, men lite förberedelse i alla fall, är det för mycket begärt...?? Om man VET att "han brukar göra så". Men näe då, hellre att planets övriga 400 passagerare får sitta i en hemsk odör. För näe, jag struntar fullkomligt i att "Det är ju ett barn!!", det stinker fan ändå och en's egen mage börjar göra kullerbyttor, sen vem eller vad det är som spyr bryr jag mig inte om!! Skrik ÄR irriterande. Omkring-flängande människor ÄR irriterande. Tjat ÄR irriterande. Folk som glor ÄR irriterande. Nyfikna människor ÄR irriterande. Speciellt i redan trängda situationer. Sen kan jag (tyvärr??) inte ta hänsyn till om personen är under eller över 18 år, jag reagerar lika oavsett och det är inget jag själv styr över! Om föräldrarna verkligen försöker göra något åt situationen så kan de i viss mån få mina sympatier men om de bara konstaterar att "Jaha, hon skriker och vad ska jag göra åt det, tycker du??", då kan man gärna kasta av både unge och föräldrar. Sen är det väl SJÄLVKLART att små barn "får" skrika, det är ju för sjutton deras enda sätt att kommunicera! Och speciellt i "konstiga" situationer. Min trumhinna sprack senast vi landade, då nästan önskade jag att jag varit ett litet barn och bara kunnat gråta hejdlöst. Men att bara nonchalera det med att "Han slutar nog snart, om en kvart, 45 minuter eller två timmar, vad vet jag!"... Det är så mycket "acceptera" och "respektera" när det handlar om ungar, men vart är den omvända "respekten"?? Näe "Håll käften och finn dig, jag kan väl inte rå för att min 4-åring ligger på golvet på Ica och vrålar så att det vibrerar i snabbmakaronerna på hyllan!". I alla fall LÅTSATS att du försöker göra nåt åt det så är i alla fall jag nöjd och jag är en riktigt kräsen fan, ska gudarna veta...
På Fredriks jobb liknar det en apbur emellanåt, det klättras, stojjas, petas på allt, springs runt innanför disken, tjatas, vrålas, avbryter den som pratar, pockar på förälderns uppmärksamhet och han får riktigt kämpa för att överrösta och föräldrarna bara bryr sig inte! Säg nu att kunden skulle missa något i informationen och skriver på ett avtal utan att faktiskt ha full koll på vad som står där p.g.a att försäljaren är överröstad av skrikande barn, vem skulle då få skit för det...??

Hur tänker man när man är beredd att förpesta tillvaron för en halv stad bara för att "MIN" avkomma is in the buildning?? Begär att folk bara SKA acceptera. Vart tog som sagt respekten för medmänniskor vägen?? Jag tycker det är superviktigt att ha pli på MIN HUND så att han inte retar upp folk i onödan, och han gör ändå inte mycket väsen av sig. "Men vaddå, hur ska mitt barn kunna lära sig att man inte bara skriker rakt ut när man vill något, det har de inte lärt honom på dagis!!". All min respekt till folk som verkligen försöker (även om jag surar till när det stinker spyor när jag sitter trångt till) men till dem som begär att man bara ska finna sig när ungarna härjar runt - ni borde hållit er till att fläcka ner lakanen istället! "Det är inte så lätt som du tror!!", näe självklart inte om man inte ens försöker. Däremot är det väldigt lätt att använda som argument att man inget vet, kan eller fattar för att man inte har barn själv. Och jag erkänner absolut, redan tidigt i detta inlägg, och förresten så handlar väl hela inlägget om nånting som jag inte förstår mig på, men att spela det kortet i brist på annat så fort man får chansen, det säger mest om "dig" som person. Förklara för mig istället då...!! Förklara VARFÖR du låter din 4-åring ligga på golvet i affären och gallskrika utan att du ingriper. Jag är hemskt nyfiken så förklara för mig, jag som inget fattar! Men jag tror att många är rent rädda för lite objektiv kritik. Alla barn kan spy, absolut, precis vem som helst kan spy, men att vänta tills det händer och då konstatera att "Oj då, han gör så ibland!", finns det NÅGON - med barn eller utan barn - som kan tycka att man skött det hela på ett bra sätt då?? Det vore ju som att jag skulle äta en middag bestående av pasta med en sås gjord på grädde, smör, mjölk och creme fraise, äta en hink glass till efterrätt och sen direkt sätta mig på en buss till Stockholm och bli förvånad om jag sket på mig. Vet man att vissa saker orsakar ett visst mående så ser man väl till att förebygga det så gott man kan och sen förbereda OM nåt ändå skulle hända. Okej att jag kanske inte tar med mig ombyten ifall jag skulle fett/laktoschock-skita på mig, men man kan ju kanske välja en annan middag till att börja med och sen placera sig i närheten av toaletten. Gör man inte samma sak för sitt barn?? Att kräkas är ju inte så jädra trevligt från början, och sen att dessutom behöva sitta i det? Men vad vet jag, jag har ju inga barn...

Och uppenbarligen finns det ingen manual, inget "så här gör man". En säger "Oj, det är en omställning som jag aldrig i min vildaste fantasi ens kunnat föreställa mig!!" medan en annan säger "Tjaa, vi lever på som vi alltid gjort, förutom att vi är en till nu, det är inte så stor skillnad faktiskt.". Om man får önska så vill man ju då helst ha alternativ nr 2 i så fall. Inte krångla till saker i onödan.

På ett sätt vill jag som sagt försöka övertygas, en annan del av Sandra skriker "ALDRIG I LIVET ATT JAG UTSÄTTER MIG!!!!!!" så det bara ekar. Den som lever får se vad slutresultatet blir! En eloge till er som inte ger upp hela livet och gamla vänner för att livet råkar förändras i alla fall. Folk verkar rent rädda för folk som inte vill ha/inte tycker om barn. Jag tycker inte jag är så farlig och jag accepterar såklart andras val i livet :) Så länge ni inte bara sitter och tittar på medan ungen kaskad-spyr, byter blöja när jag äter eller låter ungen sitta och glo på mig som om den fått nåt uppkört i röven så har jag faktiskt inget emot ungar, bara att jag inte fattar det där helt enastående med dem... :D

Fy fan vad jag är klok, om jag får säga det själv...!! :)


Angående soff-historien så vet jag inte om nissen gick och dog eller nåt. Är det hemskt omoget att lägga ut telefonnumret på en bög-porrsida..?? (O.B.S. Skoj...!!). Imorrn skulle hur som helst någon annan komma och titta på sofforna. Hoppas jag blir av med dem då! Sofforna alltså, inte köparna...