Ambitioner... Jag har väl egentligen inga. "Bli frisk". Men Asperger blir man inte "frisk" ifrån. Man kan "lära sig leva med det", men jag VÄGRAR gå en massa mupp-kurser som "Samhällskännedom", "Livskunskap", "Hemkunskap" osv. Jag vill helt enkelt inte lära mig leva med det, jag vill vara normal ändå!! Vara som "alla andra"! Det kan väl jämföras med att bli förlamad men vägra att inse att man måste använda rullstol om man vill förflytta sig. Och även om det nu börjat diskuteras om det verkligen bara är Asperger som ställer till det för mig eller om det finns mera, det är fortfarande inget jag vill "jobba med" NU. Vara snart 30 år och lära mig sånt som andra lärde sig i högstadiet, i helvete heller. Då får det vara. Envis? Nåt så innihelvetes jävlar, men jag kan inte riktigt styra över hur jag känner. Vill jag inte så vill jag inte. Jag kan gå in för att göra nåt för att andra vill, men vart tog då "jag" vägen??
Och hos Joakim jobbar vi på. Men i och med att vi "löser" saker så skapar det ju samtidigt nya problem. Moment 22 så det heter duga. Tillslut får man välja mellan pest eller kolera ungefär.
Det blir ju heller inte lättare ju längre tiden går. De få vänner man har går vidare med sitt och då är man inget rolig längre. Och de är inte vidare roliga för mig heller, för den delen. Ska man göra nåt så ska det planeras ungefär två veckor i förväg. Typ så. Vet inte hur mycket jag törs skriva, vill ju inte att någon ska ta illa upp. Visst är jag med på att man kan utvecklas åt olika håll, men ändå. Och när jag inte ens är intresserad av det som kanske kan kallas "naturlig utveckling", vad finns kvar åt mig då?? "Aspergerföreningen" i Linköping..? Nåt annat ställe för socialt efterblivna? Tycker ändå inte att jag är så värst efterbliven, jag har bara inte riktigt samma intressen som majoriteten. Är jag därmed dömd till ett liv i ensamhet?
Och nu ska jag leva FÖRBASKAT ensam ett tag, försöka ta tag i allt nu, få till något som liknar liv, men när jag väl får för mig att "bege mig ut på marknaden" igen, vad finns kvar då?? Nåt som inte är helt desperat eller totalt socialt borta eller upptagen med att vara en SÅ JÄVLA närvarande pappa till sina tre ungar att man bara kommer bli någon form av statist i det livet, och dessutom en statist som är principiellt hatad av både ungar och exfru(ar) enbart just för att man råkar vara just där "där och då". Strider som jag absolut inte behöver i mitt liv. Och man kan ju inte gärna ragga på gymnasienivå.
Jag har aldrig trott att jag ska bli vuxen. Ett tag trodde jag inte att jag skulle bli 18 år. Nu blev jag både 18 och får väl kallas vuxen också, jag får ju i alla fall handla på Systemet. Så nu har det hela tiden skjutits fram. I natt kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle bli glad eller besviken om jag fick uppleva julafton 2011.
Kommer jag bli 30? VILL jag blir 30?
Det sägs att "Det är bara DU själv som kan ta tag i din situation och göra något av ditt liv!!". Skaplig bullshit då. Vill inte folk så vill de inte, inte mycket jag kan göra åt det. Eller jag kanske ska skaffa en snorunge enbart för att få "vänner" genom babysim, babysång och sånt utomordentligt givande?? Låtsats vara intresserad av spädbarnsbajs för att folk ska bli intresserade av mig via mitt spädbarns bajs? Socialen kan ju göra sig redo för utryckning. Skaffa ett hus för att folk i min ålder och uppåt hellre diskuterar amorteringar och altanbygge än elitseriehockey? Är folk inte intresserade av mig som jag är så är det ju inte mycket jag kan göra åt det. Och jag har inga vidare intressen där det finns chans att träffa folk heller. Tycker ju inte ens om folk! I alla fall inte i flock. Och jag kan inte tvinga någon arbetsgivare att anställa mig. Jag kan söka och möjligtvis ligga på lite, men i slutänden kan det omöjligt vara mig det hänger på. Hur gärna jag än vill ha ett jobb. Och helst ett jobb som inte leder rätt ner i helvetet med sjukskrivning och sånt som påföljd igen.
Näe det är hårt nu. Och det är liksom ingen som kan göra nåt åt det. Om ingen har kunskap om lobotomi och sånt. Eller rättare sagt nån som INTE har kunskap så man blir en grönsak helt och fullt istället. Kan ju också vara en variant. Problemen sitter djupare än att allt blir bra om jag får hjälp med att packa en flyttlåda. Men stort TACK ändå till alla som erbjuder er, och vissa av er kommer få jobba hårt tids nog ändå! :)
Ska man ändå försöka göra NÅGOT vettigt av "ambitions"-snacket så jaa... Få flytten gjord, få nåt vettigt att göra när sjukskrivningen går ut, att få behålla de få vänner jag har (kvar), ta tag i träningen igen. Det får väl bli det då.
Men visst vore det en sjujäkla smidig lösning att bara skita i allt ibland??
 |
| Sune-pojken har sin egen stil... |
Sune är frän:-)
SvaraRadera