"Antingen tycker du som mig, annars är du AVUNDSJUK!" och ikväll går mina tankar till någon alldeles speciell...

Kära människor, hur är ni skapta egentligen??
Ett ständigt fenomen: Du tycker en sak. Du har dina intressen. Du har dina värderingar. Jag tycker inte samma sak. Jag har inte samma intressen. Inte samma värderingar. Jag kanske inte ens gör det, men säg för att det ska bli tydligt att jag ifrågasätter dig. Inte elakt. Inte dömande. Bara av ren nyfikenhet. "Varför tycker du så?". Då kommer det, som ett brev på posten: Jag är AVUNDSJUK. Ehh, jaha..?? Man säger att "kränkt"/"kränka"/"kränkande"/"kränkning" är nutidens mest missbrukade svenska ord men "avundsjuk"/"avundsjuka" måste fasen komma på klar andra plats! Så fort man inte tycker lika som någon annan, jaa då är man avundsjuk på den personen. Vad får man ut av att kasta det omkring sig ständigt?? Eller lever man verkligen i en så patetisk värld att man anser att "JAG gör och tycker det enda rätta, alla andra som inte gör och tycker likadant är AVUNDSJUKA!"?? I så fall blir jag mörkrädd på riktigt...

Vi väljer väl alla hur vi vill leva?? En del sätt att leva passar vissa, men inte alls andra. Och tvärtom. Att bli ifrågasatt är väl bara naturligt?
Jag befinner mig i en ålder när man "börjar bli" vuxen. Vänner runt omkring gör sina val. En del köper hus. Om vi plockar ett exempel ur högen. Jag vill absolut inte ha något hus, jag förstår inte det roliga med det, jag vill inte skuldsätta mig resten av livet. Men är det bara för att jag är AVUNDSJUK på de som har hus som jag säger/tycker så?? Nej, det är det inte. Jag är helt enkelt inte intresserad. Jag, alltså JAG, kan, utifrån MINA EGNA åsikter, tankar och intressen, tycka att det i många fall är rent dumt att skaffa ett hus. Lägga sanslösa pengar på något som man kanske inte ens klarar av att ta hand om. Man är ung, nykär, lägger alla besparingar (som blev över efter köpet...) på renovering, man kommer på att man inte trivs ihop, tvingas sälja huset, förlora många hundra tusen, i värsta fall MILJONER. Inte bra, anser jag. Man kanske gör det enbart för att ha något att visa upp för vänner och bekanta. Men får jag tycka så utan att vara avundsjuk?? Det finns inte att jag tycker så bara för att jag helt enkelt tycker så? Vi kanske tänker på helt olika sätt? Du är kär och jag är objektiv? Därmed inte sagt att jag tycker "rätt", inte alls! Sen skiter väl jag något grymt i hur eller om du sköter ditt hus, men frågar man så får man som sagt ett ärligt svar.

Nu var detta med hus bara ett exempel, och även om det är såhär inom mycket så tror jag nog att ni som känner mig vet vad jag främst syftar på: Barn. Där är det VÄLDIGT lätt att dra avundsjuk-trumfkortet (???) så fort någon säger nåt som inte passar. Jag tycker inte att det är lämpligt att skaffa barn när man själv bara är ett barn. Jag tycker inte att avel bör vara prio ett så fort man träffar någon. Jag tycker inte att man ska skaffa fler barn än man klarar av att ta hand om. Men inte fasen är jag AVUNDSJUK för det?? Hade jag varit det så hade jag väl varit mamma till en 11-åring nu? Och förresten, inte bara en 11-åring, utan kanske till 5-6 stycken till, det är ungefär så många jag träffat och kunnat tänka mig en framtid med. Och varför bara en med varje, kunde ju slagit till på 2-3 stycken så hade jag även haft min storfamilj som jag uppenbarligen är så avundsjuk på... Men näe, jag har valt andra vägar i livet. Och jag kan tycka att vägar som en del andra valt är i det närmaste sinnesrubbade. Det finns säkert de som tycker att vägarna jag valt är helt galna (Sen har jag väl i ärlighetens namn inte aktivt "valt" alla de vägar jag hamnat på). Våra katter äter finare, bättre och dyrare mat än vad jag och Fredrik gör. Vaddå, är det dumt?? Så väljer VI att ha det. Är ni avundsjuka för att ni inte har katter....? Kanske för att ni inte har råd att ge djuren ni har bra mat? Näe, jag tror faktiskt inte att det är så. Åsikter kommer vi människor alltid att ha, det kommer vi inte ifrån. Sen skiter väl jag högaktningsfullt i om 13-åringar skaffar barn eller om folk skaffar ett fotbollslag till barnaskara och alla har olika pappor. I alla fall så länge det inte är min egna 13-åring eller om jag hamnar bredvid ett gapigt "fotbollslag" på t.ex. en buss eller ett tåg. Då blir det en helt annan diskussion, som jag ändå har rätt att TYCKA vad jag vill i. Det absolut sista jag är är nog avundsjuk. Jag kommer nog främst sitta och fundera på om det är VÄLDIGT oskönt att trä på en Ica-kasse på pelle-i-backen-hängaren innan man bonkar bäver.

Jag tycker det är rubbat att välja att ha 24 hundar i en 3-rummare. Jag tycker det är rubbat att välja att ha 13 barn. Jag tycker det är rubbat att välja att jobba inom hemtjänsten. Jag säger absolut ingenting om personerna bakom de här besluten, men besluten ligger så långt ifrån mina intressen och värderingar så jag anser att det rent av är korkat. Men får jag inte tycka det utan att vara avundsjuk?? Vill inte du kunna ha tankar och åsikter om mitt val av kattmat utan att få "avundsjuk" kastat i ansiktet?? För så är det väl faktiskt inte....? Sen visst, ber jag inte om din åsikt angående min kattmat så är jag inte intresserad av den. Men skyltar man medvetet med sitt liv och sina val så får man nog räkna med att folk säger sina åsikter utan att först blivit tillfrågade. I och med att jag nu skrev här om kattmaten så har ju jag tagit risken att få era åsikter slängda i ansiktet. På sätt och vis har jag t.o.m bett om att få det. Hade jag inte varit beredd på att ta det så hade jag inte tagit upp mina katters mat (Jävla tjat om kattmat det blev, känner jag...). Men jag hoppas budskapet gått fram!

Och framför allt, för omväxlings skull *suck*, så är det främst tjejer som står bakom detta fenomen. Det är sällan jag hör killar skrika om "Svenska avundsjukan" och "Jantelagen" till varandra. Det är fasen tjejers argument nummer 1. "Du är dum mot mig för att du är AVUNDSJUK på mig".
Nu ska jag försöka att inte röja en identitet här men jag hade en gång en (båt??) vän. En person som var speciell på alla sätt och vis och en stor del av egenskaperna var inte till hennes (efter det jag precis skrev känns det bara löjligt att sitta och låtsats att det INTE är en tjej det handlar om...) fördel. Säreget utseende, migränframfallande röstläge, högst udda intressen, klädstil kunde hon inte stava till (vardags- och även fest-klädseln såg ut som min tränings-outfit ungefär, för er som minns det inlägget...), udda tankar och åsikter om det mesta, avundsjuk och missunnsam (hon var faktiskt det, på riktigt! Jag återkommer till det...), hon satt inne med en impulsivitet som gjorde det förvånande att hon inte blev nerslagen eller nåt på stan, total brist på stil, hyfs och finess. Men vi blev vänner! Och nog för att jag ofta fått ta ganska märkliga personer som vänner om jag ville ha nån att vara med överhuvudtaget, men den här tjejen kunde vara riktigt snäll och go' trots att det mesta i livet annars var emot henne. Vi pratade en del om hur hon mobbats genom åren, både "då" och även "nu" och jag blev förundrad. Vad var hennes egna tankar om varför folk var rätt taskiga mot henne? Jo, "De är väl AVUNDSJUKA, vad vet jag!". Hallå, avundsjuka PÅ VAD????? När jag tänker på den här människan så kan jag inte komma på EN ENDA SAK hos henne som man kunde vara avundsjuk på. Möjligtvis att en rullstolsburen kan vara avundsjuk på att hon kan gå. Ärligt och allvarligt. Har folk verkligen inte bättre självinsikt?
Även när jag berättat för människor (=tjejer) om hur många människor (=tjejer) har varit mot mig genom åren så har det ofta kommit; "Det låter som de bara var avundsjuka!". Och återigen, PÅ VAD????? Visst, okej, en sak "erkänner" jag - jag spelade fotboll med killarna och fick därmed bra kontakt med dem, men vad gjorde det i långa loppet, jag var ju knappast snygg. (Hur man nu avgör vem som är "snygg" i mellanstadiet... Antingen är man "ful" eller annars "mindre ful", och så finns det en liten liten grupp som är "söta".). Jag var inte alls populär bland killarna på "det" sättet. Och så var jag.....fysiskt utvecklad, kan man väl kalla det, men det ledde ju inte till annat än kommentarer, oftast mindre gemytliga. Inte heller nåt att vara speciellt avundsjuk på. Detta åtgärdades med drygt 2 timmar i narkos, 250 stygn i/på bröstkorgen och en eftermiddag bland blod och spyor, så OM någon nu verkligen var avundsjuk på just den detaljen så hade de nog kommit på andra tankar då.

Så näe, jag köper inte det argumentet för fem öre...! Och jag undrar väldigt vad som får människor att kasta det omkring sig i tid och otid. Nån som kan berätta??

Sen, som jag lovade att komma tillbaka till, så är det klart att likaväl som det finns folk som FAKTISKT blir kränkta, så finns det även människor som FAKTISKT är avundsjuka. Fast det känner man i regel igen ganska lätt. Väldigt missriktad "ilska" och kritik så att säga. Jämför "När Carola sjunger så ruttnar mina öron för det låter så orent och förjävligt" med "Ann-Kristin (eller vad hon nu heter) i 'Bonde söker fru' verkar inte riktigt ha alla hästar hemma" eller kanske "Jag förstår inte riktigt - varför skaffa fler barn än man som förälder kan klara av? Och när man inte hinner med så lämpar man över ansvaret på de äldre barnen.", i vilket/vilka inlägg är personen antingen bara bitter eller ruskigt avundsjuk och i vilket/vilka inlägg är det bara en annan persons generella åsikter..?


Näe för fan, tänk er för vad ni häver ur er, ni gör er bara ännu mer till åtlöje och folk får anledning att göra sig ännu roligare över er...! Varför inte bara "Det här är mitt liv, ett val som jag gjort, tyck vad du vill om det, jag bryr mig faktiskt inte och bäst vore det om du bara skötte ditt!"?? Bara det att en människa går i försvarsposition så fort man hör minsta tillstymmelse till kritik, konstruktiv eller ej (testa att gå in på Familjeliv.se och skriv nåt icke positivt eller icke peppande om stor-familjer eller argumentera mot amning...), sen har man underhållning för resten av kvällen...!



Efter detta ordbajseri så är det dags att bli allvarlig, och det ordentligt:
Marie och Peter - Mina tankar går till er! Jag kan inte ens föreställa mig det som ni går igenom just nu och kommer få göra imorrn. Men jag beundrar er enormt mycket för det osjälviska beslut ni har tagit, jag hoppas att jag själv kommer kunna ta samma beslut den dag det blir aktuellt! Det är så många som håller sina djur vid liv av ren egoism. Jag känner på mig att jag kan vara en av dem. Man vill inte se, klarar inte av att se, orkar inte se, kanske rent av inte ens kan se. Men ni har velat, klarat av, orkat och kunnat se. Jag är enormt imponerad! Man önskar att alla djur hade den turen att få hamna hos hussar och mattar som ni.
Jag kommer sakna "lilla" damen! Men henne försvinner ännu en liten del av det som en gång var Djurnära. Spitz var min absoluta favorit, men jag har alltid haft lättare att komma överens med killar än med tjejer! :) Men när han inte fanns längre så fick även Izza en chans att ta plats och visa upp sig! Och som jag skrev till dig Marie, jag kommer sakna *dunk dunk dunk*'et i köksluckan när hon inte riktigt har kontroll på sin svans, kommer sakna alla pussar, kommer sakna fis-oset ihop med te'et och sconesen, kommer sakna kalabaliken det blir när hon bestämmer sig för att i det närmaste käka upp katten. Detta är vad JAG kommer sakna, som känt Izza i lite drygt 3 år. Så som sagt, jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom...! Men fler djurägare borde vara som ni och se till sitt djur i första hand!
KRAM på er och ta hand om varandra så höres vi snart!