Ni får TRO vad ni vill, ni får HOPPAS vad ni vill, men kom inte att påstå att ni VET!!

Ett inlägg där jag inte menar att direkt peka ut någon men några kommer säkert att ta åt sig. Vill bara förklara hur jag tänker och känner så att det inte blir några hard feelings "på riktigt" för det är inte riktigt meningen.

För det första så är jag aspergare. Det finns inget som är så totalt meningslöst som "socialt småprat", om man frågar mig. Varför ens fråga om läget när man ändå egentligen inte bryr sig?? Jag ser direkt igenom ifall folk säger något bara för att "man ska" eller för att man verkligen bryr sig. Ibland blir det en kombination. Någon bryr sig men väljer att säga något som man tror förväntas av 'en.

Så nu inför biopsin så haglar ju hejaropen. "Det kommer gå så bra! Du är så modig! Du fixar det lätt! Jag tror på dig!" osv osv. Tack men nej tack. Jag blir bara förbannad. Eller näe, egentligen ledsen. Känner mig näst intill hånad. Här kommer folk som inte har en aning om hur jag är, hur jag fungerar, vad jag har för känslor och tankar, och tilldelar mig en massa egenskaper som jag inte har. "Jag VET att du kommer klara det!". Och HUR I HELA HELVETET kan du veta det????? "Du är så stark!!". Ehh, okej, det är jag...?? Källa på det tack! Googla på "stark" och jag tror faktiskt inte att zebra-armar, alldeles för mycket sprit och alldeles för mycket lugnande tabletter kommer upp som första träff riktigt. Jag är kanske stark på nåt vänster, jag har varit med om mycket och kommit undan någorlunda lindrigt, men att tro att man kan koppla ihop psykisk styrka (kan även kallas vanlig jävla envishet) med fobier, det blir sällan riktigt logiskt. Snarare väldigt orättvist mot mig. Mina resultat av försök till provtagningar hittills är inte så jättteimponerande. De gånger jag inte varit drogad eller halvdöd så är det ingen som har lyckats få in en nål i mig. Det har istället blivit hysterisk gråt, muskelspasmer och ångest. Jag som är så "modig"...?? För några år sen var det förjävligt. Höll på att spy (på riktigt så var det "uppe och vände") på bussen till skolan när personen framför mig slog upp en tidning som visade en person som vaccinerades. Gick ut och bölade (första och enda gången på gymnasiet...) när klasskompisarna tog blodsocker på varandra, kunde inte se patienters droppnålar utan att må dåligt. Efter KBT så kan jag nu se en spruta, hålla i en spruta, vattna blommorna med en spruta och sticka in en spruta i saker. Dock inte i hud. Visste ni det, ni som vet så förbaskat mycket om mig?? Nu vet ni. Står ni fast vi att jag tar en nål i armhålan med en klackspark...?

Men om jag skulle gå på er bullshit... Tänk om jag skulle banga nu då, när jag fått höra hur vansinnigt duktig och stark jag är och vilken baggis det är med biopsier, hur kommer jag må efteråt då...?? Misslyckad och värdelös är ju bara förnamnen. Och jag kommer undra vad som gick fel. Vad är det för fel på mig? Men som tur är så vet jag att det inte är mig det är fel på i detta läget, det är er. Det är ni som är nonchalanta och pratar mest för ert eget samvetes skull.

Det finns säkert de som är precis tvärtemot mig, de som inspireras och eggas av folks kommentarer, men där har vi skillnaden mellan rädsla och fobi. Att kunna och inte kunna styra över vad som händer. Jag är rädd för vatten. Jag HATAR vatten. Jag har sagt många gånger att jag inte för några pengar i världen skulle kunna tänka mig att ta båten och åka rakt ut till mitten av Boren (en dypöl mellan Motala och Borensberg) och sen hoppa i och bada, aldrig i helsike!! Men visst fasen skulle jag kunna göra det om jag fick tillräckligt med anledning till det. Som när vi natt-badade i Råssnäs när Pernilla fyllde år förra hösten. Slänga sig i iskallt kolsvart vatten från bryggan. Det känns otroligt, men då var det bara att blunda och tänka på nåt annat och skratta åt hur mesiga alla andra var som inte vågade. (Och JA, lite berusad var jag, men inte så det störde...)
Men när det sitter riktigt djupt rotat. När någon säger till mig att "bita ihop och stålsätta mig" när det handlar om sprutor, personen i fråga skulle lika gärna kunna säga åt mig att flyga. "Men flyg då, jag VET att du klarar det, du är så duktig!!". Jaa, kunde jag så skulle jag hemskt gärna flyga. Men något i kroppen säger ifrån. Jag kan klättra upp i ett träd och känna att jag är bäst i världen, det skulle ändå inte sluta lyckligt. Jag kan lägga mig på en brits och känna att jag är bäst i världen, det händer ändå saker i/med skallen och kroppen som jag inte rår på. Jag håller inte på och "fjantar" för att jag tycker det är kul... Detta är verkligheten jag lever i. Sen finns det hjälpmedel. Jag kanske hittar en fallskärm där jag sitter i trädet. Jag kommer ner helskinnad. Jag kanske råkar på en jättestabil och pedagogisk sköterska. Jag klarar mig helskinnad så när som på lite blod fattigare. Dock har jag inte träffat på någon än, men jag tror absolut att de finns!

Jag förstår såklart att folk menar väl och vill vara snälla, men näe, det blir helt motsatt effekt. Det är antagligen jag som tänker sju steg för långt i vanlig ordning, men that's me. Bespara mig hejarklacksramsorna, ett "Lycka till" räcker väldigt bra! Ett neutralt "Hoppas det går bra!". För att HOPPAS kan man absolut göra, det gör jag också, men att påstå att man VET nåt... FAN vad irriterad jag blir!! Jag har ingen aning om hur random person reagerar hos tandläkaren/läkaren/på gyn/på uppkörningen/på en tenta, varför skulle jag då få för mig att säga "Jag VET att du kommer klara din tenta, för du är SÅ duktig!!". Jag har inte en aning, personen i fråga kanske inte ens öppnat böckerna...
Och på tal om tandläkaren, som när jag skulle operera bort en visdomstand (märks det att en fattas...??): "Jaa, JAG är inte ens orolig för jag VET att du kommer fixa det LÄTT!". Okej, vad EXAKT grundar du det på då första försöket slutade i totalt kaos; en galen tandläkare (som blev HSAN-anmäld) och en hysterisk och sönderskuren Sandra. Men tanden satt kvar. Och även inför den gången fick jag höra hur jävla modig jag var... Så hur kan du VETA att jag kommer fixa detta lätt denna gång...?? Tell me. Syssling med Saida?

Så snälla, gör mig inte arg och ledsen. Jag går in i detta med inställningen "Går det så går det, går det inte så går det inte!". Det är liksom inget mer med det. JAG har inga större förväntningar, jag vet hur det varit tidigare, jag vet på ett ungefär hur oddsen är, jag vet hur jag känner just för tillfället. Ibland har jag bra stunder, ibland usla stunder. Ibland samarbetar kropp och knopp, ibland motarbetar de varandra å det grövsta. Jag kanske träffar jättebra folk på mottagningen. Jag kanske råkar på jordens stolpskott. Varför ska då nån annan ha förväntningar?? Håll tummarna för att allt ska gå bra, då blir jag jätteglad! Men kom inte med en massa falska och rent kränkande (jag avskyr ordet och försöker att inte använda det i onödan) påståenden.

Så så tänker och känner JAG. Inga hard feelings åt något håll, hur ska ni veta..?? Det är jag som inte förstår mig på er värld, hur man "ska" bete sig för att fungera och anses normal. Men jag försöker förstå er, då kan väl ni försöka förstå mig också? Så möts vi lite på halva vägen?


Dagen i övrigt... Lekia. Från och med måndag ska jag gå en timme längre på dagarna. Jag HOPPAS det går bra, inte att det KOMMER gå bra, jag har inte en aning... Har fyllt på olja i bilen, ätit middag och tittat på handboll. Nu är det bara duscha och sussa kvar!