Sen åkte vi ner på stan, tog en räkmacka på Ströget i solen, inte fel alls! Jädra Fredrik, man äter ju fasen jämt nu för tiden!!
Midjemått, se upp! liksom Nu har jag precis kommit hem från psykologen. och det funkar väl ganska bra, tror jag. Idag tog jag upp att jag tycker hon ska välja ett ämne till varje gång. Hittills har hon frågat "Vad vill du prata om idag?". Och så pratar man om typ väder och vind eller nåt dagsaktuellt och så har snart 20 av våra 45 minuter gått. Det skulle kännas bättre om hon sa varje gång "Idag vill jag prata om din barndom/din arbetssituation/dina relationer" vad det nu må vara. Jag skulle ju aldrig ta upp något jobbigt själv och definitivt inte något undermedvetet. Idag pratade jag om mina erfarenheter från myndigheter, som typ spånskallen på arbetsförmedlingen, som allra helst ville se mitt huvud på en tallrik, att försäkringskassan faktiskt *peppar peppar* har fungerat bra, och så förstås tankarna inför ett samarbete mellan de två som förhoppningsvis ska få ut mej i arbete igen. Och sen pratade vi om vad det innebär att vara lycklig, att ha ett lyckat liv. Jag har tanken att antingen bör man göra karriär på det yrkesmässiga planet; utbilda sej, få ett jobb man trivs med, kanske kunna klättra uppåt, eller annars en karriär på det sociala planet; träffa någon, bli älskad, gifta sej, skaffa barn, och hela den baletten. Kan man sen kombinera de båda så är det ju strålande men man kan ju inte begära allt. Jag, och nu talar jag enbart om mina personliga åsikter, JAG skulle inte anse mej själv och mitt liv som speciellt lyckat om jag, typ vid 47 års ålder, är timanställd undersköterska och sitter ensam i en tvårummare. Sen finns det garanterat dom som trivs med det, och bara man trivs själv, so fine! Så vi diskuterade lite runt det, vad jag anser att "att vara lycklig" innebär.
Sitter och kollar lite i tidningen. Nu har det lugnat ner sej en del, men mycket handlar om lilla Engla. Och det hela är givetvis hur tragiskt som helst och karl-fan är inte ens värd att få skjutas, det vore för lindrigt!! Men då börjar jag tänka…. Barn dör varje dag. Sjukdomar och olyckor. Varför uppmanas man inte att skriva hälsning i tidningen till deras föräldrar?? Varför uppmanas man inte att tända ljus i fönstret kl 21 till deras minne?? Varför hålls inte tysta minutrar på arbetsplatser?? Jag kan tycka att det är en precis lika stor tragedi om ett barn dör i leukemi som när ett barn blir mördat. Barnet är hur som helst bortryckt från denna värld och föräldrar, syskon och vänner kommer aldrig få se henne/honom igen. Det känns nästan som lite "status" i hur man dör. Dagen efter de hittade tjejen så fick jag ungefär 15 sms-uppmaningar om att tända ljus i fönstret och så, men jag lät bli. Ska jag tända ljus så ska det i så fall brinna konstant, för alla barn och deras föräldrar. Jag tänker inte skilja på om ett barn haft ett medfött hjärtfel, sprungit ut i vägen efter en fotboll eller råkat ut för en totalt sinnesrubbad galning.
Fast det är ju faktiskt så som samhället fungerar. Jag minns inte händelseförloppet exakt i detalj, men något som berörde mej mycket var ett familjeöde i samband med tsunamin i Asien: En familj med två "vuxna" barn. Pappan dog i cancer under sommaren och för att "lugna ner sej efter allt som varit" så åkte mamman och barnen till Thailand över jul. Och så kom tsunamin och tog mammans liv. När det hela lagt sej lite så gick dottern med på en intervju. Hon sa att när pappan gick bort så var de helt ensamma, de fick klara sej själva. Ville de ha hjälp så fick de själva söka och ställa sej i våra välkända köer inom landstinget, och bli bedömda om de verkligen behövde hjälp eller inte. Men när mamman dog, då erbjöds hjälp i överflöd, det var läkare och psykologer och kuratorer och hela rutten, de stod på kö. Som om det på något sätt var mer tragiskt när mamman dog än när pappan gjorde det. Bara för att situationen var som sådan. Och med detta menar jag inte att man inte ska hjälpa dom som mister anhöriga i samhällsomfattande tragedier om leder till artikel efter artikel i tidningar och tv, utan att man ska hjälpa ALLA som mister en anhörig!! För dom är ju sorgen densamma, det är ju givetvis en stor tragedi som i de flesta fall i princip kräver professionell hjälp och stöttning. Men antagligen så "finns det varken pengar eller resurser"… *suck* Bara hoppas att man inte själv råkar ut för något sådant!
Nu ska jag äta och sen blir det träning. Förresten så vann vi seriepremiären med 11-1, haha
Undra om vi var bra eller dom dåliga Ajöken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar