Är jag tillbaka igen...? och "Se människan, inte handikappet!"

Jag vet inte om någon har märkt det men jag har inte bloggat på en tag...
Och jag vette fasen om jag tänker göra det nu heller. Ett tag trodde jag att det gav både mig och kanske folk som läser något men nu vet jag inte längre. Det känns mest som att folk vill snoka. Jag ser ju vilka som går in här och man tycker kanske att en del borde kunna höra av sig på annat sätt om de nu är intresserade av mig och mitt. Det har ju minst sagt hänt en del i mitt liv den senaste tiden, men ska man bara kunna kliva rakt ut på internet och bli uppdaterad?? Njaaaa..... Skiter man i mig så behöver man inte ha med mitt liv att göra heller. Folk sviker och bär sig åt som idioter, då får det allt vara!

Kanske skulle lösenordsskydda bloggen?? Fast näe, tycker det är vansinnigt löjligt. Dels skulle jag tappa den skara läsare som jag egentligen tycker är viktigast, de som jag verkligen vill nå ut till; nämligen allmänheten. De som inte har en aning om vem jag är, som googlar på t.ex. "Aspergers syndrom", hamnar i min blogg och går härifrån med betydligt mindre fördomar än när de kom. De som jag vill visa att ALLA är individer, oavsett eventuell diagnos eller inte. Det finns "fullt normala" som det fattas så många bestick i lådan för att de borde ta en tur till Ikea, det finns "sjuka"/"handikappade" som man aldrig skulle kunna tänka sig har hjälp av VuxHab/LSS, sönderskurna armar och en medicindosett som ser ut som en påse lösgodis. Det finns ett mellanting mellan "normal" och objekt för Samhall, vilket inte ens Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan fattar.
Jag har bl.a. jobbat i butiker, vid flera tillfällen av olika anledningar ensam tillfälligt fått ha ansvar för inköp, fakturor, leveranser, kassa, kundkontakt, skyltning, nycklar, larm osv och klarat det hur bra som helst, men jag har hjälp av VuxHab/LSS, har sönderskurna armar och ben och en dosett som ser ut som en påse lösgodis. Jag har även stora svårigheter att föra ett normalt samtal om "ingenting" med folk, jag har inte en aning om hur mycket "lite vatten", "en stund" eller "en bit papper" är och jag får "resfeber" så fort jag ska iväg nånstans, oavsett vart jag ska, vad jag ska göra eller vem jag ska träffa. Vart är min plats i samhället??
Får jag bara ordna upp mina egna strategier så har jag inga problem att jobba, om vi nu ska prata just arbete. Däremot så klarar jag inte att vara arbetslös. Alla "hot" som kommer om man inte är beredd att ta vad som helst, var som helst, när som helst, hur som helst. Jag klarar heller inte av att söka jobb. Vet inte hur man tar kontakt, vem man tar kontakt med, vad man säger och kanske främst vad man INTE säger. Känner mig grovt kriminell när jag skickar iväg en ansökan där det står att jag är "en pigg och glad tjej som är flexibel och ständigt törstar efter nya utmaningar!". Min mamma lärde mig att det är fult att ljuga.
Men antingen öppna arbetsmarknaden eller mupp-ställen som Återvinningen (där de bl.a. "rehabiliterar" tunga missbrukare eller nymuckade interner) eller Samhall (kommentarer överflödiga, men om man sköter sig kanske man kan få vara handledare... En eget mongo att ha hand om, underbart!).
Och så FK's anskrämliga "kampanjer"!! Varför finns "Ser du ett datageni eller en person med Aspergers syndrom?" men inte "Ser du ett datageni eller en AIK'are?"?? "Ser du ett datageni eller en snattare?"?? "Ser du ett datageni eller en bög?"?? Helt enkelt "Se människan - Inte handikappet!!".
Fram till den jävla kampanjen så törs jag garantera att 96% ser "ett datageni" och inte "en person med Aspergers syndrom". Men upplyser man om "avvikelsen"/"egenheten"/"handikappet" så är det väl klart att det är det man fokuserar på sen! Oavsett "avvikelse". Det är så väldigt viktigt att man ska "bli sedd för den man är och vad man kan", så varför inte göra det då?? Utan istället låta stackaren börja på marken genom att stort och tydligt upplysa alla om att "Den här personen har ett handikapp som gör att han/hon kan uppfattas som mindre arbetsför än oss normala men nu ska vi, genom att muta arbetsgivare med diverse bidrag, minsann visa att den här personen kan jobba (nästan) lika bra som vem som helst!". Jag vill bli sedd för DEN jag är och inte VAD jag är. Jag vill ha jobb för att jag är kvalificerad och klarar av det, inte som nån slags förbarmande för att jag inte råkar veta hur mycket "lagom" är!!
T.ex. Marie, gav du mig nycklar till din butik, kod till kassaskåp och lät mig jobba ensam för att du ville vara lite snäll mot mig för att jag har Asperger och ledvärk???
Och en fanatisk idrottssupporter (riktigt kul ord att stava till!) kan bara betydligt mer påfrestande på en arbetsplats än en person med ADHD eller benprotes...

Hur kom jag in på det här nu då, det handlade ju om min bloggs vara eller inte vara!! Just det, lösenordsskydda... Men helst inte, vill som sagt upplysa om att man kan ha svårigheter som varken syns eller märks fast man har en diagnos. Däremot så är det fullt fritt fram att säga vad man vill till vem man vill, har man bara en diagnos så är man ursäktad allt!! JAG får säga vad jag vill till folk och såra folk för jag har ju EN DIAGNOS, men man får INTE säga nåt till MIG! Något jag fick klart för mig för lite sen. Det visste jag inte innan så tackar ödmjukast för upplysningen, ska ta fasta på det!
Och sen tycker jag det är snudd på patetiskt att lösenordsskydda. Luktar nästan lite storhetsvansinne. Men det är vad JAG tycker. För mig gäller "allt eller inget". Jag skriver sånt jag kan stå för och som jag vill förmedla, sen håller jag resten borta från cybervärlden.

Men TACK, jag trivs bara bra i min lägenhet! Har det vansinnigt kallt (16 grader) men det är väl inget ovanligt när man bor i lägenhet. Och ute är det ungefär samma temperatur, fast med ett minustecken framför. Det är helt sanslöst kallt!! Och idag fick jag ett - om än skämtsamt - förslag om att flytta 100 mil norrut. Skulle inte riktigt tro det va... :)
Jag har det bra här. Mor, far, Fredrik och Marie har varit här och hälsat på mig. Snällt av dem. Vissa har visat tidigare att de skulle vilja komma "sen när du flyttat" men sedan jag i ett tidigare inlägg förklarade skillnaden mellan att "komma och titta" och "hälsa på mig" så har det varit ruskigt tyst. Lika bra det.

Annars då...? Tjaa, jag vet. Och mina närmaste vänner vet. Tycker det räcker gott. Så kan ni andra fortsätta med erat.

Det bidde allt några rader ändå...

Slutligen; när man hittar såna här blogginlägg hos en vän så får man allt ta och svälja några extra gånger...! ♥