Flytten fortsätter, storhandlat på ÖB, "Vill jag ha hjälp så ber jag om den!" och ätit på Lyckan

Sista (förhoppningsvis!!) natten i detta bygge! Imorrn är det meningen att vis ska köra släp och förhoppningsvis behöver vi inte köra SÅ många rundor.

Lyckades t.o.m köra lite själv idag också. Vet inte riktigt vad det är (Aspergers syndrom kanske...) men när det blir "för mycket" så blir det inte att jag gör nåt alls istället. Blir bara ståendes stirrandes på allting, vet varken ut eller in eller i vilken ände jag ska börja, slutar med att jag kryper ner under täcket och tjurar istället. Har inte velat skriva om det innan, börjar ärligt talat bli "rädd" för att folk ska komma med "goda råd". Kan inte rå för det, jag blir så jädra förbannad och då tar folk illa upp och det slutar sällan bra! Kan som sagt stänga av kommentarsfunktionen men det vill jag ju inte göra heller.
Jag förstår ju att folk bara vill vara snälla och hjälpsamma, men ingen förstår ju hur jag upplever mina problem. Det som inte är svårt för "dig" är en jättegrej för mig, medan jag säkert har väldigt lätt för saker som inte "du" klarar av bara så där. Gå på styltor, t.ex. Och jag begär inte att folk ska förstå heller, jag förstår ju inte ens själv! Liksom jag kan också räkna ut att man kan "bestämma sig för att ta köket", men det funkar inte så. Köket är stort... Så tänker jag att jag ska börja med kökslådorna. Men så kommer jag på att jag kanske behöver använda något som finns där så då har det tagit tvärstopp för det. Idag var det lite skillnad, nu skulle ju allt bara rivas ner!
Men idag körde jag faktiskt byrålådor själv. Tänkte att det kanske kan vara dumt att köra kläder i en hästtransport :) Sen var lådorna inte så värst tunga. Och några tavlor fick jag med också. Skapligt nöjd med mig själv att jag både lyckades ta ett initiativ och även genomföra det!

Men jag förstår inte vad det är med folk när man flyttar. Det finns ungefär två kategorier: Den första kategorin ska vara så vansinnigt hjälpsamma. Okänt folk kommer och nästan sliter saker ur händerna på 'en och det spelar liksom ingen roll vad man säger! För helvete, jag tar gärna min låda med underkläder själv! Tack. Och det ska öppnas dörrar och så. Det är ju lås på vår port här och igår när jag och Fredrik bar telefonbänken så hade jag fipplat upp låset och skulle luta mig mot dörren för att den skulle gå upp. Precis då var det någon utanför som var "snäll" och ansåg att vi hade problem och ryckte upp dörren istället. Bara ren tur att inte både jag, telefonbänk och hela köret hamnade framstupa på trottoaren utanför. Var inte riktigt beredd på att dörren skulle försvinna när jag tog sats mot den...
Kategori två borde någon sponsra med cirkusbiljetter eller nåt. Jädrar i havet vad folk kan det här med att stirra!! Vad är det som är så vansinnigt spännande?? Väntar ni på att vi ska tappa nåt eller vad är det frågan om? Ni kanske är i maskopi med de här i kategori ett som rycker upp dörrar mitt framför 'en?
Men snart slipper jag förhoppningsvis detta...! :)

Jag låter säkerligen groteskt otacksam, och det är jag nog fasen också! Eller otacksam... Jag är väldigt för det här att "Vill jag ha hjälp så ber jag om det, annars - låt mig vara!". Detsamma förväntar jag mig av andra. Jag kan omöjligt läsa tankar!! Åkte mycket buss förr när jag gick i skolan och hur man än gjorde så blev det fel! Reste man sig INTE när det kom in en äldre person så var man fruktansvärt oartig, medans reste man sig... "Duu... SÅ gammal är jag faktiskt inte så att jag inte kan stå!!". Ok, sorry...
Jag antar att det har med min folkskräck att göra men jag föredrar "Sköt dig själv och skit i andra!". Jag ger mig inte på saker jag inte klarar av. Jag har en strategi för varje situation. Kommer då någon och "rubbar" min plan så blir det hemskt jobbigt!
På samma sätt förstår jag inte folk som ger sig ut och tar för givet att folk ska hjälpa dem. Kärringar med barnvagnar. Pensionärer med diverse krämpor. Laktosintoleranta som köper kioskens största glass. Får man inte på barnvagnen på bussen själv så ge fan i att åka buss!! Jag finner mig inte i att bli "beordrad" eller himlad med ögonen åt för att jag inte far upp som ett skott och kånkar barnvagn! Hade jag velat släpa på en vagn så hade jag väl skaffat en egen att dra omkring på?? Skämt åsido, men principen...
Sen är inte ens min värld antingen svart eller vit. Ser man att någon väldigt uppenbart behöver hjälp så ställer jag såklart upp. I den mån jag kan. Jag släpper inte dörrar på de som går bakom. Ber man om hjälp så är jag i regel jättesnäll! Däremot ser jag lite sport i att ignorera folk med problem som vägrar be om hjälp, utan anser att man istället ska erbjuda sig. Och ju högre de pustar, stönar och frustar, ju mer myser jag. Ett par små ord räcker, men se den nivån sänker man sig då INTE till!! Men stå då där och trassla med din seniltruck, jävla kärring..!
Det är möjligt att jag fick lite av det där tänket när jag jobbade på sjukhuset. Jobbade ju på en stroke-avdelning där precis ALLT var rehabilitering. Man skulle inte kasta sig fram till patienterna så fort de fick problem utan låta dem försöka själva. Det var en del sura miner men jag kan tänka mig att det även finns de som är tacksamma idag för att man inte gjorde precis allt åt dem! :) Och när jag ändå är inne på det; glädjen i ögonen på en person som lyckas knäppa en knapp i skjortan med en hand som ett par veckor tidigare varit förlamad, det är sånt som gör att man står ut med allt annat i jobbet! Om nån undrar... :)

Jag är lite speciell jag, inser jag, men jag har då aldrig påstått nåt annat heller! Tror gränsen är hårfin mellan "ovanligt ärlig", "brutalt ärlig" och "oförskämt ärlig". Fast jag håller stenhårt fast vid att världen skulle bli en betydligt enklare och trevligare plats om folk pratade mer med varandra, inte tog för givet att omvärlden läser tankar!

Tillbaka till dagens strapatser!
Jag tog en tur till ÖB. Inhandlade lite nödvändigheter. Duschtvål, scha....shampoo..??...tvättmedel för håret!, handtvål, tandkräm, fryspåsar, badskum (jag har badkar..!! :)), värmeljus och såna nödvändigheter. Sen åkte jag till lägenheten och plockade ordning på allt jox jag handlat.
Jag gav mig även på att sätta upp gardiner. Och fasen, nån liten husmus kanske det ändå bor i mig! :) Tyckte jag lyckades riktigt bra! Men jag kan ge mig fan på att "någon" kommer påpeka att gardinerna är skrynkliga, men jag har varken strykjärn eller strykbräda uppe än!
En stund senare kom Fredrik från jobbet och sen ÄNTLIGEN min soffa!! Kan ju säga att det helt klart var värt de 300 kronorna att få den hemkörd och uppburen! Så nu är den äntligen på plats!! :) Har varit inne på det förut men jag tror det kan bli riktigt bra när det blir färdigt!

Vi åt på Lyckan på hemvägen. Kom på att det var längesen och det är skönt att kunna bjuda Fredrik på ordentlig mat när han sliter så pass för att hjälpa mig! ♥ Snitzel med pommes satt inte alltför illa!
Sen åkte vi hem och försökte fixa så mycket som möjligt inför imorrn. Det är så svårt, man vet att precis ALLT ska väck men ändå är det svårt att veta hur man ska bära sig åt när man packar. Men vi gjorde förhoppningsvis så pass mycket att det ska gå att få iväg möblerna som ska med släpet ganska enkelt!
Och imorrn så här dags sitter jag förhoppningsvis i nya lägenheten, kanske har tagit ett bad, har krupit in under filten i soffan och tittar på tv med ett glas vin i handen :) Man kan ju alltid hoppas...!