Jobbiga psyk-möten, "ljus-sim", träningsabstinens och fotbollsminnen

Andra dagen i rad som jag fått gå upp "tidigt" och ge mig iväg till psyket. Igår var det ju Joakim. Hade egentligen en tid i förra veckan men på nåt sätt hade det blivit knas med tiderna så han hade skrivit kl 13 och jag 14. Så det fick bli igår istället. Ett jobbigt möte. Kort och gott.

Idag skulle jag träffa en sjuksköterska som skulle ha nån slags uppföljning av mötet jag hade med en läkare strax före jul. Och det gick väl....sådär. Vet inte vad hon tryckte på för knapp eller om det bara rann över - jag satt och tjöt som en unge!! Det har ingen lyckats med förut, tjuter nästan aldrig och definitivt inte sådär! Det var de där timmarna som jag var inlagd på avdelning 8 men det stället skulle kunna ta knäcken på precis vem som helst, jag lovar. Så det blev inte vidare konstruktivt samtal, inte från min sida i alla fall. Hon skulle höra med läkaren om han kunde förlänga min sjukskrivning. Kan ju kanske vara skönt, jag vill ju behålla mitt goda rykte som en bra medarbetare och det skulle jag inte göra om jag kom till ett nytt ställe med nytt folk nu. Trodde jag skulle flytta redan i början av december och kommit lite på fötter tills 15 januari. Det kan jag säga att det har jag inte gjort. Inte ett dugg.

När jag kom hem idag så blev det att hoppa i pyjamasbyxorna och krypa ner under filten i soffan. Sen nu ikväll blev jag sådär äckligt rastlös. Kan inte göra nåt direkt här hemma just nu, några saker till måste fixas innan jag kan fortsätta "inreda", har ingen aning om vart träningsgrejerna är så jag kunde inte åka och träna, MEN så kom jag på att jag faktiskt visste vart badkläderna var. Och för ovanlighetens skull så hade jag lite tur; det är tisdag och då är det "ljus-sim" i Simhallen mellan 19 och 20.30, perfekt!! Brukar vara ganska mycket folk så det var lite nervöst men det var inte så farligt. Hela bassängen är uppdelad i två halvor så stoppklossarna kommer man om ganska lätt. 60 längder blev det på en timme, ganska exakt. Alltså 1500 m. På absolut sista längden fick jag en kallsup som hette duga, det var så det svartnade för ögonen. Rutinerat...

Börjar bli smått sugen på att börja träna igen. Jag har fått för mig att jag brukar må lite bättre när jag tränar men jag tror att det är som med allt annat - jag vill ha nåt att skylla på. "Om bara det eller det händer eller om det blir så eller så, DÅ kommer jag må bättre!!" men lika fan står man fortfarande i skiten och letar efter nåt annat att skylla på. Både igår och idag pratade vi om ifall jag någonsin i livet känt att "Fasen vad jag är lycklig, vad bra jag mår!!". Och näe. Aldrig. Vissa stunder möjligtvis. Men aldrig nån längre sammanhängande period. Men jag vet inte vad som fattats eller vad man skulle kunnat/kan göra åt det och det är väldigt frustrerande! Fast den som mår bra utifrån de förutsättningar som jag lever med och speciellt just nu, den borde nog fasen söka hjälp på riktigt.

Träning ja... Spinningen känns som jag vill ta upp igen, behöver nåt organiserat. Men jag vet inte vad det har tagit åt dem, de har förlängt ungefär vartenda pass!! Förr var 60 minuter standard, och så fanns det ett "moster-pass" på 90 minuter. Nu tror jag det fanns ETT 60 min-pass, sen var det 75 min och sen ett eller två 90 min. SÅ kul är det inte och speciellt inte när man nu som jag haft uppehåll ett tag. Men men, tar man sig bara dit så är det ju bara att trampa på, nån gång är man väl framme :) Och jag vet ungefär vart allt ligger, det är skorna som jag måste riva igenom en hel sopsäck för att leta på.
Även löpningen börjar jag sakna. Faktiskt. Bara "lunka" på och ha bra musik i lurarna, stanna en timme senare och vara nöjd med sig själv! Fast jag anar att det kommer dröja innan jag kommer upp till den nivån igen där jag kan känna mig nöjd med mig själv. Har märkt det efter rusningarna upp och ner i trapphus nu, fy fan vad konditionen har åkt till Bahamas på semester och inte tagit mig med, den skithögen..!! Men men, nu tänker jag som så att "Bara 3 km, fy fan vad värdelöst!!!!!". Jag minns mycket väl när det inte fanns en chans i världen att jag tog mig 3 km och så var jag som det kallas "aktiv". Att ingen reagerade på det där och försökte kolla upp det, hur normalt är det att träna 3-4 pass fotboll i veckan plus ett par matcher men inte komma nån enda stans konditionsmässigt?? Hade klart sämst kondition i klassen, t.o.m "nördarna" och "dräggen" hade bättre kondis!!  Alltså de som inte såg skillnad på en löparbana och en längdhoppsgrop. Eller på en fotboll och en orienteringsskärm.

Men men, det är ju fotbollen vi pratar om, helst hade de nog sett att jag dött helt och hållet så slapp de mig sen. "Oj Sandra, trampade du snett, det är nog bäst att du vilar i fem veckor!!" ungefär, medans om det var nån annan så skulle det lindas, kylas, skrivas rehabiliteringsprogram osv. På sista inomhusturneringen som vi spelade så small det till i min fot, men jag fick krypa ut från plan, krypa in i omklädningsrummet, krypa in i duschen, själv ta mig ut till bilen på nåt icke identifierbart sätt, jag kröp i alla fall inte då, det var ungefär 5 dm snö och glansis. Den enda som reagerade var tjejen i motståndarlaget som stod närmast när det small samt motståndarlagets tränare som undrade hur det gick. "Äh, det är inget!!" sa "demon-tränaren" (han kallade sig själv det...!). Det gav ändå viss tillfredsställelse att dagen efter få visa upp en paketerad fossing.
Undra hur man bara kan få för sig att hata nån på det där viset. Och få med sig ett helt jävla lag och alla jävla föräldrar. Vuxna människor. Och så ska man försöka få bort mobbing från skolorna. Lycka till... Men jag undrar ändå vad jag gjorde dem, funderar ganska mycket på det.

Hur kom jag in på det där nu då?? Äh, jag mår inte bra och har som sagt aldrig gjort, på senare tid har jag känt nåt slags behov av att berätta lite om vad som hänt i mitt liv, få förklara att vissa personer faktiskt betett sig som riktiga arslen, att det kanske inte är så konstigt att man blev som man blev och att det inte bara varit "fel" på mig, jag som har haft "konstiga idéer" etc.