Saga utan lyckligt slut

Vet inte om någon märkt det men bloggen ligger lite åt sidan för tillfället... Dels är livet förjävligt nu så det skulle mest bli "gnäll", "gnäll" och "gnäll" eller vad nu ni bekymmersfria människor kallar det. Ett annat inne-ord är "bitter". Undra om folk vet vad "bitter" egentligen betyder. Man är tydligen "bitter" så fort man inte hyllar livet idag.
Och dels så vet jag på ett ungefär vilka ni är som läser här, jag ser IP-numren, och flera av er har helt enkelt inte med mitt liv att göra. Att ni ens kan med er själva som knallar in här fast ni vet hur ni betett er. Och speciellt inte nu när det suger antiloppung så ni kan sitta och gotta er åt det. De få som jag vill dela mitt liv med för tillfället håller jag direkt-kontakt med.

Men i det stora hela går väl allt sin stilla gång. Tror vi börjar se ett slut i gamla lägenheten nu. Igår flyttades det sista som jag behövde hjälp med (Marie, Peter, Anders och Fredrik - kan inte tacka er nog!!!!!!), bl.a tvättmaskinen. Och i samma veva fick jag även upp möblerna till min balkong och det blev perfekt!! Nästan så jag ser fram emot sommarkvällarna därute men så kommer jag på mig själv.
Och allt som jag har oroat mig för innan... Tvättmaskinen, diskmaskinen, kökssoffan, tv-bänken, telefonbänken i hallen, balkongmöblerna osv osv; ska allt få plats?? Allt har gått helt klockrent tills jag såklart stötte på problem om än något oväntade: Har ingen aning om hur jag ska inreda i sovrummet!! Hur jag än gör så får det inte plats ordentligt. Skit också. Men även det känns som ett ganska världsligt problem i sammanhanget.

Börjar så sakteliga få tomma kartonger här, även om många saker ännu är nerpackade på nåt antagligen jäkligt smart ställe. Men det kommer väl fram allteftersom. Än så länge är det fortfarande lite hinderbana här men jag har bara orkat koncentrera mig på en lägenhet i taget.
Och ni som vill "komma och titta"... Vad i helvete ska ni titta på??? Åk till Kolmården eller skaffa en hobby eller nåt. Om ingen brytt sig om hur jag bott de senaste åren eller ens bryr sig om att fråga hur jag mår, varför ska ni "komma och titta"?? Nyfikna på att se hur ett psykfall bor eller?? Ifall jag har min hörna med slaktade fåglar eller mjölkpaket kvar från 2004? Stick. Och. Brinn.

Annars är allt ungefär som vanligt. Försäkringskassan sätter sig över läkare och andra handläggare och bestämmer hur jag mår och vad jag klarar av, men det kan de ju få sitta och göra då. Jag bryr mig inte längre. Jag ska inte vara här. Jag hör inte hemma här och jag vill inte vara här. Jag kan inget och har ingen aning om vad jag vill, det finns bara en massa saker som jag skulle vilja vilja men när jag i ärlighetens namn inte vill det så känner jag mig som ett ufo. Tänker inte sitta och vänta på att nån ska komma på vad just jag har för talanger och att de kanske går att utnyttja på nåt sätt.  Kommer aldrig få något "riktigt" jobb och i det närmaste tycker de att jag halvt ska jobba ihjäl mig (fast det är klart, har Försäkringskassan sagt att jag klarar av att jobba 100% så är det väl så då...) för en ersättning som inte ens täcker hyran. (OJ, nu blev man visst lite BITTER mitt i allt också...).
Tänk om man kunde få vara tillräckligt mycket mupp att man bara glatt kunde acceptera att man är mupp och leva därefter. Inte inse att man är en riktig pina för sin omgivning. Jag bojkottar bassängträningen för jag inte vill kännas vid de där idioterna, vägrar erkänna mig som en av dem. För jag är inte en av dem, jag kan faktiskt föra mig. Jag hatar muppar. Inte en jävla funktion fyller de, de går bara runt och är vidriga. Låt familjerna gömma dem istället för att de ska ta plats med sina äckliga FUB-teatrar och sina vidriga uppsyner, det har ju funkat i flera hundra år tidigare, varför skulle det inte funka nu?? Göm undan dem - eller ännu heller; skjut dem! - så vi slipper se de vidriga asen! Lås in dem nånstans där de inte riskerar att förstöra livet för någon. Äckligt, äcklig, äckligt.

Och så var det med det. Och tiden fortsätter att ticka neråt, sakta men säkert.

Ögonen gråter, men munnen den ler
Hon är på väg upp och vill aldrig mer ner
Av löften och svek blev hon självdestruktiv
Och i rop på hjälp försökte hon ta sitt liv
Hon byggde en vägg utav falska skratt
Men bakom fasaden var det mesta svart
Jag hoppas att hon hinner komma till ro
Innan skalet spricker och faller ihop

Vad ingen annan vet är att sanden rinner ner
Om timglaset blir tomt så finns hon inte mer

Detta är en saga utan lyckligt slut
Ingenting blir nånsin som det var förut
Den som blundar slipper se hur det ser ut
För vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut