Platsen om vad jag kommer minnas mest är delad, en positiv och en negativ sak. Börjar med det tråkiga, för det är nog det som ändå påverkat mej mest under året, och det är förstås morfars bortgång. Två dagar innan var jag uppe hos honom för att hjälpa honom med att ringa vårdcentralen och skynda på ett röntgenresultat. Och de sa att det var lika bra att vi åkte till akuten för vi skulle ändå hamna där förr eller senare. Vi blev skickade till Linköping. Han fick övernatta så kl 22 åkte jag därifrån. Jag fick ca 10 timmar ihop med morfar den dagen, hade jag inte fått dom så tror jag att allt känts mycket värre faktiskt. Dagen efter hämtade vi hem honom ”välmående” enligt journalen. Och visst, han verkade väl relativt okej i alla fall, så vi åkte hem. Vid 5-tiden på morgonen den 13/1 2007 så dog min morfar Ernst Folke Yngve Andersson.
Den positiva saken som jag kommer minnas mest är, trots allt som hänt, Marcus. Resan från början till slut. Jag var funktionär för pannafotbollen på Vadstenaknäppen och han spelade. Och jag bara golvades direkt, trodde inte på kärlek vid första ögonkastet innan. Men nu både tror jag på det och vet att det kan inträffa. Följde en ganska nervös månad innan VGIF’s seniorfesten, där vi hade lekar och sånt och Karin ”råkat” fixa ihop oss i samma lag
På kvällen åkte vi in till Harrys ett gäng och jag tänkte väl egentligen inte så mer på det, sen kom Anna och Dennis efter och hade släpat med sej grabben :) Och på den vägen är det, som det heter :) Kommer minnas ”trasslet” innan vi bestämde oss för att vara ihop, kommer minnas bröllopsfesten hos hans föräldrar, ambulansfärden och sjukhusbesöket, festerna vi var på, våra matcher, när vi satt och bara pratade eller såg på film. Och bara att en sån grej kan funka. Man ser en skitsnygg kille, blir kär och dessutom får man honom! I alla fall i två månader… Har aldrig varit så lycklig och mått så bra.Min fotbolls-comeback skedde vintern 2007. Läste i tidningen att Vadstena skulle starta upp helt nytt damlag, och jag i princip tvingade Sofia att följa med dit. Och det ångrar jag inte för en sekund. Vilket gäng, vilka tjejer!! För första gången känner jag att jag verkligen är med i ett lag. Vi har så kul ihop, både på planen och utanför. Jag har fått nya vänner, som bryr sej! Till skillnad från fitt-Boren, där de flesta av subborna vägrade hälsa när man möttes på stan, och gav av ett asgarv om de ”råkade” sparka ner ’en på träning. Jag har haft det jobbigt, men jag vill inte ens tänka på hur det hade varit utan fotbollen.
När jag är inne på fotboll bara måste jag ju nämna EM-kvalet mellan Sverige och Lettland. Jag fick tag i fyra biljetter på Tradera, släpade med Sofia, Sara och Ida och jädrar vilken kväll, vilken stämning!! Det kommer jag minnas så länge jag lever.
Och på tal om stämning, har varit på två Smokie-konserter under året. En på Cinderella och en på Konsert & Kongress. Och det är ett av världens bästa band, inget snack om den saken.
Ska man se över hela året så har jag haft det väldigt jobbigt. 2007 var året som jag upptäckte självdestruktivitet som ett lindrande. Och när ingen gör minsta insats för att få det att sluta, så kommer jag fortsätta, sorgligt men sant. Känslorna och allt onda måste ju ut nånstans, annars blir man helt galen.
En ljuspunkt var när psyk kom på den briljanta idén att låta mej arbetsträna. Jag sprang till Pernilla på Wallride och frågade om jag fick vara där. Och det fick jag och där är jag kvar. Trivs helt suveränt!! Men nu går man och oroar sej för när Försäkringskassan ska lägga sej i detta och börja strula
När jag tänker efter så skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om 2007 men detta är ändå det största och viktigaste som hänt, tror jag. Överlag så har det som sagt varit ett jobbigt år. Började med morfar, sen har mitt psyke inte alls varit som det ska, har haft det jobbigt ekonomiskt, syrran drog till Norge etc. Hoppas verkligen att 2008 blir bättre!
Gott Nytt år på er alla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar