Besviken på morgonkvisten

Sömnen vägrar infinna sej, men däremot tankarna…

Och just nu känner jag mej….jaa besviken är nog rätt ord. Besviken på mycket och många. Skulle bara behöva lägga mej ner och stortjuta för att lätta på trycket, men det är ju inte riktigt min grej. Nu har ju jag fått ett handikapp konstaterat, fått konstaterat att jag ibland tar saker allvarligare än vad det egentligen är menat, missförstår situationer av olika anledningar, men ändå så kan jag inte riktigt se att det är mitt fel att

- en "kompis" valde en manipulativ otrogen idiot till pojkvän framför att vara kompis med mej *Känns rätt bra för egot att han gärna skulle vänstra med mej idag om jag bara sa ja, men fy för fan, man har ju både sambo, ögon i skallen, hjärna innanför pannbenet och luktsinne… Men ändå!*

- en annan "kompis" ljög sej blå om allt och alla för att få vara ifred med sin nya kille *Gött för egot även där att det egentligen var mej han ville ha, men när jag var upptagen så tog han den som stod näst på tur och la upp sej lättast*

- jag trodde att det jag utbildade mej till skulle leda till bättre och flera jobb än vad dej gjorde *Hoppades att usk-yrket skulle ge mer än stress, hjälplöshets-känslor och sura f.d. Domus-kärringar*

- vad man än ger sej in på så stöter man på svårigheter *Man kan väl få lyckas med något??*

- vilka intressen jag än har eller skaffar mej så blir det galet *Se ovan…*

- det tog ca 20 år innan nån fattade att något inte riktigt stod rätt till med mej, därav 10 "allvarliga" år med diverse zebra-ränder som följd *"Men vaddå, jag ska ju vara glad att jag fått hjälp NU…!" Jojo…*

Det var väl ungefär vad jag kommer på just nu, så konkret. Ingen har påstått att livet ska vara enkelt, men detta börjar likna överdrift… Okej om jag varit en sur elak fan som inte gick att umgås med, men nu har jag mest varit någon som "duger så länge i brist på annat"; för snäll och finner sej i det mesta, ställer upp bara jag kan. Sandra Andersson är ingen cool person, henne kan man ta bort som kompis på Facebook och vägra hälsa på på stan fast vi typ klivit på varandra sen dagis, spelat i samma fotbollslag i 10 år, jobbat tillsammans med. Orka..!! Eller alternativt; de som nonchat mej i alla år och helt plötsligt NU börjat hälsa, fåna sej, fråga hur läget är, och då är det JAG som är barnslig och otrevlig som inte tycker att vi har så mycket att säga varandra… Tjaa, gärna för min del då! Har väldigt svårt för det här att allt ska ske på andras villkor, att det ständigt är jag som ska rätta mej efter folk. Om jag bara visste vad jag gjort för fel…!! Blev så full i skratt förut när jag kollade på "2 ½ men" och den ena karaktären var skyldig den andra lite pengar, och blev söndertjatad för de där slantarna. Helt plötsligt var jag tillbaka på gymnasiet och blev jagad med blåslampa dagen efter man lånat en femma av en viss själ till en smörgås i caféterian. Eller man blev hembjuden till någon på lite födelsedagsfest och måndagen efter skulle man "betala för sej"… Det är riktigt, rätt ska ju vara rätt…! Fast då ska kanske inte personen själv ge intryck av att gärna ta med doggybag när h*n besöker andras middagsbord…

Men samtidigt orkar man inte riktigt bry sej. Jag kan inte tvinga mej på folk. Vill de inte så vill de inte och då kan de ju ha sina liv då…! Fast ändå är jag jag som får lida i slutänden. Falska vänner eller inga vänner alls. Pest eller kolera.

Och framtiden… Vad har man för framtid?? Hur ska man klara av den?? Man får/kan inte välja yrke. Återvinningen, 5 år på högskola, jobba för Starkengren eller gå på gatan. Ett helt vanligt enkelt "skit-jobb" hade passat mej perfekt, men inte ens såna finns ju! Man får/kan inte välja vilka människor man vill ha omkring sej. Inte utan protester i alla fall. En del får man bara på köpet liksom. Helst skulle man vara 10 år igen, vad lite problem man hade då egentligen… Eller visst, utfrusen var man ju redan då för att man inte var intresserad av nagellack och läppglans. Eller rättare sagt; snattad mascara från H&M i gräslig färg och vaselinburkar alternativt idominsalva, varenda brud såg ju ut som horor med förkärlek till att utföra oralsex på albinos. Så då umgicks jag med killarna istället. Men det dög inte heller, alltid var det någon tjej som var kär i någon kille som jag råkade hamna i samma fotbollslag som en rast, och då var jag elak… Man kanske skulle suttit i en snöhög ihop med klassens original och skapat skulpturer och gått in till fröken och gråtit när någon vält dom. Fast med facit i hand så får man ju pojkvän därefter också…!

Ikväll/natt/morgon kommer jag bara skriva  Fredrik, jag älskar dej!! , sen är det upp till var och en av er andra att avgöra om ni är värd någon hälsning eller inte…! Ger er alla en liten stund att tänka över hur ni behandlar folk, alldeles gratis! En del går ur det hela med bättre samvete än andra… Men det kan vara tänkvärt!