I fredags var jag hos Joakim. Vet inte om vi löste nåt direkt. Jag ska "samla på positiva saker" till nästa gång. "Du, ta och ta dig va" tänkte jag och fan vet om jag inte sa det också. Vår relation börjar bli ganska avslappnad, vilket är riktigt skönt :) Men hur som helst... Jag är inte vidare positiv just nu, och det tror fan det. Det är inte mycket som funkar nu, de insatta vet vad jag menar och håller till och med om att "Näe, du har det fasen inte lätt just nu". Så nu ska man "leta positiva saker att fokusera på". Säger en av dem som vet mest om min situation just nu. Tanken är säkert bra men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är väl bra att försöka fokusera på det positiva men nån måtta på't får det väl ändå vara! Okej om det verkligen händer nåt bra, jag är den första att bli glad, men att verkligen sitta och leta efter skitsaker och sen tro att jag kan glömma omvärlden för att fokusera på det. "Okej, du kommer troligtvis inte få ut ett öre nu den 25de, inte fixa räkningar och sånt, men tänk på att solen lyser ju i alla fall!". Jomen heja...
Sen blev jag rekommenderad Mobila Teamet om det skulle köra ihop sig fullständigt och det gör också ännu mer att jag funderar på om nån verkligen lyssnar på vad JAG säger eller om det bara finns nån slags manual att gå efter när man samtalar med patienter. Skulle aldrig, aldrig, aldrig falla mig in att ringa Mobila Teamet igen, inte för min, inte för nån annans räkning. Och om nån skulle göra det för min räkning skulle jag omedelbart stryka den ur min församling. De ska inte få nån mer chans att radera mig från världskartan! Och sen är man ju bra korkad om man bestämmer sig för nåt och sen kontaktar nån som gör allt för att få 'en att tänka om. Hmm, får man ändra sig, Mobila Teamet kanske inte är så dum idé ändå, då får man ju t.o.m en spark i rätt riktning...!
Fast dit har jag inte kommit riktigt än så tjöta inte om det.
Sen blev det en ganska lugn kväll. Kollade på tv, fixade med semesterbilderna, drack kanarisk rom. Den är inte dum den, går t.o.m att dricka ren, det trodde jag fasen inte!!
Igår var jag och hälsade på Marie på jobbet. Pussade på små griskultingar, de är ju så fantastiskt söta!! :) Bara gosa ner näsan mellan öronen på dem! Undra om Joakim godtar det som "positiv upplevelse".... Men jag kan fortfarande inte betala räkningar. Men visst är de gulliga!
Sen blev det även en kopp te!
På kvällen kom Sofia och Gustav och festade lite innan vi gick ner till Harrys. Var många år sen jag var där senast, men det var sig likt, ungefär. Det fattades en bar bara :) En bra DJ i Matte Gustafsson och bra live-band i form av PM's. Då bara kan det ju inte gå fel! :) Och kvällen var riktigt trevlig, TACK till alla inblandade!! Avslutade med en baguette på "Med eller utan" och sen hem och stupa i säng.
Idag har jag inte gjort nåt, sitter och funderar på vad det blir till middag.
Jo, jag plöjde igenom två veckors Motala-tidningar i helgen. Läste en insändare som jag faktiskt skrattade högt åt. I Vadstena är handboll väldigt stort bland ungarna och varje år anordnas skolhandboll. Så även i år. Säkert en trevlig tillställning men i år hade "En besviken åskådare" hakat upp sig på att man utsåg "Matchens kämpe". Vederbörande undrade om inte arrangörerna såg att ALLA barnen minsann känpade och dessutom hade han/hon sett hur en liten pojke gråtit hos sin mamma för att han hade kämpat så mycket med ändå inte blivit utsedd till "Matchens kämpe". Enligt skribenten läggs fokus på fel sak, man ska INTE berömma bara en, utan ALLA och alla föräldrar kommer tycka samma sak den dagen som deras barn kommer hem och gråter! Händer det och man dessutom ändrar åsikt så måste jag säga att man misslyckats som förälder...!
För hallå i huvudet eller... Den här debatten har jag tagit upp tidigare, t.o.m gett mig in i en gång i tiden i ett forum på Motala tidnings hemsida. Varför detta förbaskade curlande för barnen?? "Ingen vinner, ingen förlorar, alla är lika duktiga!". Ser verkligheten verkligen ut så?? Inte riktigt va... När jag blandade mig i det hela senast så handlade det om att man inte skulle räkna resultat i fotbollsmatcher förrän från en viss ålder, just för att få bort "tävlingstänkandet" och bara fokusera på att ha roligt. Jag har då alltid tyckt att själva tävlandet just är en del av det roliga! Finns ju ingen häftigare känsla än att ladda tillsammans med laget i omklädningsrummet innan match (om nu inte tränare och lagkamrater är totalt jävla inkokta mellan axlarna förstås, då blir det nåt annat...!)! Hur kul vore det utan själva tävlingsmomentet?? Jag var gymnast i ex antal år och jag undrar om vi ens tävlade en handfull gånger under åren jag höll på. Hur tradigt var det inte då att bara träna, träna, träna, utan att egentligen träna inför något... Detta ledde till att vi var så "match-otränade" så när det väl var tävling, eller kanske bara en uppvisning, så var vissa så nervösa så de knappt kunde gå ut på golvet, slarvfelen haglade etc.
Nu kom jag ifrån ämnet lite men varför lura i ungarna att sport ENBART går ut på att ha kul?? Så är det faktiskt inte och det får barnen lära sig VÄLDIGT tidigt. Mer pedagogiskt än sport kan det knappast bli! Man vinner, man förlorar och oavsett vilket så håller man skallen högt, visar motspelarna respekt, tackar för matchen osv. Några kommer alltid vara lite bättre, andra lite sämre. Jag tycker att bägge parter bör uppmuntras. Som det är nu så är det ju snarare nåt fult att vara duktig. Alla ska hålla sig inom gråskalan, nåde den som sticker ut!! Vaddå svenskt då... Bör man inte lära barnen tidigt att kunna ta att inte alltid vara bäst, men att glädjas med de bättre och peppa de sämre? I grund och botten ska man såklart ha så kul som möjligt, men att försöka smälla i ungar att det inte finns "bättre", "sämre", "vinnare" och "förlorare", jag tror man biter sig i röven rejält. Hur blir det den dagen när barnen passerar den här åldern då resultaten plötsligt räknas..? Måste ju komma som en chock om allt bara varit så jävla roligt och inget spelar någon roll tidigare, att från ena dagen till den andra kan ett slarvmisstag bli rent ödesdigert för hela laget. Tror man att ungarna ändå snappat upp det här med att visa respekt och peppning?
Och VHF hade ändå varit så strategiska att de inte utsåg "Matchens LIRARE" eller kanske "BÄSTE SPELARE", utan det var "Matchens KÄMPE" det handlade om. Att kämpa kan man göra som en dåre, oavsett vad man har för grundförutsättningar, oavsett hur många eller få mål man gör, oavsett hur det går i matchen. Tycker det priset enbart är uppmuntrande! På en del kattutställningar delas det inofficiella priset "Domarnes hjärtekatt" eller "Domarens favorit" eller liknande ut och det priset har inte det minsta med rasstandarden att göra, utan bara hur katten är, om domaren sett nåt speciellt hos någon viss katt. Nu kan jag inte påstå att katternas prishylla är speciellt imponerande, men det pris jag är gladast för och som jag verkligen minns hur det gick till när vi fick är Olivers "Domarens hjärtekatt".
Jag förstår inte hur man kan försöka få uppmuntringspris till något "fult", oavsett om det ges till barn, vuxna eller katter, sluta istället med att försöka lura i ungarna att livet alltid är så jävla rättvist, "alla vinner", "alla får", "alla är lika duktiga", för så är det fan i mig inte!
Så länge som jag spelat fotboll har resultaten räknats och visst fan har man varit tvärförbannad och t.o.m tjutit när en del matcher inte gått som man riktigt velat, men i det stora hela så är jag ganska säker på att det enbart gett mig positiv utveckling! Sen är fotbollen fortfarande ett stort ångest-moln i mitt huvud, men det berodde som sagt snarare på att jag haft otur och haft riktiga rövskallar som tränare och lag"kamrater" som utan att ens försöka dölja det förespråkade mobbing, utanförskap och ibland t.o.m ren och skär misshandel än att resultat räknats eller att man emellanåt utsett "Matchens lirare"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar