Hur som helst så åkte jag ut till Kalvestad igår för att diskutera min framtid. Och jag la alla kort på bordet. Berättade att jag har undrat från första början vad jag gör där, det är ju så långt ifrån det som är rekommenderat för mig som man kan komma. Jag behöver social träning – 20.000 höns… Social stimulans – 11 timmar i ensamhet… Tydliga rutiner – Jag vet aldrig om jag kommer behöva jobba i 5, 8 eller 12 timmar… Sen så behöver ryggen lite tid för att få läka ihop, är så trött på att ha ont nu!! Och chefen höll ju med, absolut. Och sen gillar han inte riktigt att jag har epilepsi. OM något skulle hända i hönshuset och jag blir liggande, till att börja med så skulle jag ju inte vara saknad förrän framåt kvällen och sen så är inte hönor vidare vänliga… Nu har jag ju aldrig någonsin fått anfall ”oprovocerat” men att att kravla runt i ett ca 328 grader varmt hönshus, med sömnbrist, näringsbrist, uppstressad, värk i ryggen så jag ser stjärnor emellanåt, dyngsur av svett och kanske förbannad, det känns inte som kroppen är vidare ”oprovocerad” då… Så vi kom överens om att jag hade gjort mitt därute, jag hade försökt och det var inte mer med det! Dock så erbjöd jag mig att hjälpa till att lära upp en ny anställd, då behöver jag ju inte ta de tunga bitarna själv och sen ska inte Madde behöva dra hela det lasset ännu en gång.
Så jag åkte därifrån med väldigt delade känslor. Jätteskönt att vi fick reda ut allt, att jag fick lägga alla korten på bordet, att slippa ha ett jobb där man ständigt går och oroar sig, men kände samtidigt en stor tomhet. Då ska man börja om på nytt igen, försöka hitta en praktikplats, komma till ett nytt ställe med nytt folk, nya rutiner och vara hur fläng som helst och sen försöka trivas där och hoppas på att få fortsätta. Och exakt hur lyckad känner man sig då, man duger inte ens till att sortera ägg i ett jävla hönshus…!! Sen, visst, det ÄR både fysiskt och psykiskt påfrestande, men ändå…!
När jag kom hem så var det bara att knalla upp till vårdcentralen. Och jag blev inte mycket klokare. Läkaren konstaterade mest att ”Jaa, du är öm i ett område på vänstersidan i nederdelen av ryggen…”. Nähe…?? Han skulle skicka en röntgenremiss i alla fall, annars så var det bara att ta det lugnt, käka voltaren och vänta tills det läker. Men han sjukskrev mig inte, ville ”spara mina dagar”. Men jag trodde ju att jag slutat på Kalvestad så jag tänkte inte så mycket mer på det.
Sen i morse när jag vaknade så hade min kontakt på arbetsförmedlingen utöver Uno ringt. Och hon var lite halvt hysterisk för att jag ”sagt upp mig” för då skulle jag inte få nån a-kassa och allt vad det var… För det första så sa jag inte upp mig, tyckte vi var jäkligt överens om att jag inte passade därute!! Sen så fattar jag inte hur folk tänker… ”Men kan du inte jobba i alla fall sommaren ut då??”. Va’ fan, antingen kan jag väl jobba, annars inte?? Det akuta just nu är ryggen, jag varken kan, ska eller får lyfta närmare ett ton varje dag, och sen har jag väl precis lika mycket epilepsi nu som efter sommaren?? Det är ju inte riktigt så att jag inte har epilepsi nu så därför kan jag jobba men när sommaren är slut så har jag plötsligt fått epilepsi och kan inte jobba kvar ifall jag skulle få anfall… Jag klarar ju inte brist på rutiner sämre efter sommaren än vad jag gör nu! Kan ju inte bestämma att ”NU går det bra att jobba, men fr.o.m 15 augusti är jag så sjuk så jag inte kan jobba längre!”. Hallå i huvudet eller…?? Jag skulle i alla fall ringa Joakim och komma överens om nåt och sen återkomma till hon på af. Så jag ringde och vi bestämde att jag fortsätter ett tag till MEN jag står inte ensam, jag går inte i hönshuset och jag lyfter inget. Jag står bara och sorterar ägg. Min skalle tål inte det här jäkla flängandet fram och tillbaka, igår var jag arbetslös, idag har jag jobb igen…
Sen som sagt så har alla som är insatta semester så jag får ju ingen hjälp någonstans. Här börjar det ”hotas” om indragen a-kassa om jag ”säger upp mig själv” osv, medan jag fick en provanställning till att börja med just för att vi var osäkra på hur det skulle funka och för att jag skulle kunna säga ”Tack men nej tack, det funkar inte!” och slippa gå runt med ångest och i värsta fall sänkas igen och behöva rehabiliteras från början igen, utan att det blev en massa konsekvenser. Och nu var det ju faktiskt inte ens så att jag sade upp mig, jag sa precis vad jag tyckte och tänkte och chefen höll med om att det nog inte var riktigt rätt för mig. Men hur som helst så ringde jag tillbaka till af för att berätta vad vi bestämt, och möts av en telefonsvarare: ”Personen ni söker har gått på semester och kommer åter 17 augusti”… Ehh, okej…
Näe det här blev lite för mycket för min lilla hjärna! Men jag åker ut till Kalvestad imorrn bitti och plockar ägg…
Och på tal om kaos i skallen så har jag varit hos optikern idag. Och att jag inte ser ordentligt konstaterade vi både, men sen var det nåt som gjorde att hon tyckte att jag skulle komma på återbesök till en mer erfaren optiker så nästa vecka ska jag tillbaka igen. Snacka om att man känner sig helt knäpp när man sitter och stirrar på bokstäver, prickar, siffror, färger och allt vad det är. Blir lite ”billig fylla”-känsla emellanåt. Jag förstår ju helt klart de som bli illamående och yra av såna där undersökningar!
Sen var jag nere hos Fredrik en stund, ska ner snart igen så ska vi äta lunch ihop. Ikväll blir det middag hos Ulla. Brukar vara riktigt trevligt, bara jobbet imorrn bitti som hänger som ett litet moln ovanför huvudet…
Önskar alla, eller i alla fall de flesta, en trevlig helg!
Igår var ”mördar-Sune” i farten igen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar