En bitter aspie som vägrar finna sig talar…! Och så lite E.T.

Är en smula känslostormig för tillfället så vi får väl se hur mycket vettigt jag lyckas få på pränt…

Mötet hos Joakim var jobbigt. Riktigt jobbigt. Jag kom till insikt. Mycket som jag förträngt påmindes jag om. Och jag kan väl bara säga att Jag vill inte. Vill inte vara sjuk. Vill inte vara handikappad. Vill inte ha speciella behov. Vill inte vara konstig. Vill inte inte vara som alla andra. Vill inte ha mina små egenheter. Vill inte ha Aspergers syndrom. Just nu vill jag inte ens vara Sandra. Jag vill vara ”normal”, leva ett ”normalt” liv, tänka och tycka och bete mig som ”normala” människor gör. Jag vill inte ”lära mig” att leva med AS. Jag vill inte försöka lära mig att ”tänka annorlunda”, ändra mitt tankesätt. Jag vill inte behöva tänka 15 gånger medan alla andra bara behöver tänka en gång. Jag vill inte längre försöka vara detektiv och försöka lära mig hur världen fungerar. Jag vill inte låtsats vara så duktig och smart hela tiden. Jag vill inte bara ge fan i allt och vara den ”konstiga” människa jag egentligen är. Jag vill inte försöka anpassa mig efter mina behov. Jag vill inte ha stöd från samhället för att livet ska fungera. Jag vill tänka och fungera som ”alla andra”. För mig är det inte livskvalité att behöva ha hjälp med saker som för det mesta faller sig helt naturligt. För mig är det inte livskvalité att behöva ”lära sig” att ”leva normalt”. Jag vill att saker ska fungera automatiskt, annars är det ingen mening med det. Jag vill inte ha en massa stöd och hjälpmedel för att kunna fungera. För att göra det hela väldigt enkelt: Om jag skulle råka ut för en bilolycka och hamna i rullstol. Jag skulle vägra anpassa mig efter ett liv i rullstol. Jag vill GÅ. Jag vill inte kasa fram i nån jävla handikapp-kärra, jag vill använda MINA BEN. Jag vill inte ha nån bil som är konstruerad så man kopplar och bromsar med händerna, jag vill köra en VANLIG bil. Jag vill idrotta. Och ingen rullstols-basket eller nåt annat fånigt, jag vill SPELA FOTBOLL. Ungefär så känns det. Kan jag inte leva med de resurserna som jag har, då vette fan om jag vill leva alls. Jag fattar ärligt talat inte hur man som förälder kan känna ÄKTA stolthet över ett handikappat barn (Blanda INTE ihop ”stolthet” och ”kärlek”..!!). Sitta och låtsats att hemma-boende 35-åriga mogolida sonens FUB-teater är sååååå bra och att man är sååååå stolt över honom. Och dans-uppvisningen som med handen på hjärtat mest liknar ett epilepsi-anfall i stående ställning. Medan min ena systers 35-åriga son flyttat till New York och nyligen fått sin läkarlegitimation och min andra systers 35-åriga son spelar elitserie-ishockey, precis har gift sig och fått sitt andra barn. Det är inte längesen som ”vi” skämdes över handikappade -fysiskt som psykiskt-, ”gömde” dem, höll dem inomhus. Och jag måste säga att jag förstår det i allra högsta grad!! Jag håller kvar vid att ”annorlunda=inte bra, bort med det!”. Det finns djur med betydligt större social kompetens än vad jag har, och med den vetskapen har jag god lust att låsa dörren, krypa så långt ner under täcket jag bara kan och sen stanna där. Och jag har inga ambitioner att flytta utomlands, bli läkare eller gifta mig och bilda familj, men jag vill ha ett NORMALT liv. Ett normalt jobb som inte är sponsrat av staten och anpassat efter mina ”speciella behov”, ett normalt liv där ingen kommun-kärring behöver lista upp hur jag ska sköta mitt eget hem för att jag ska klara av det. Jag vill bara ha ett vanligt liv. Jag vill kunna ”finna mig” och ställa upp på ofantligt tråkiga saker ett par timmar utan att nästan förgås av ångest i två veckor innan och två veckor efter händelsen. Jag vill att det ska falla sig fullt naturligt att ”lite” vatten inte är någon annan mängd vatten än just ”lite” vatten. Jag vill inte behöva påminna mig om att behöva tvätta för att ha rena kläder, vill att tvättandet ska komma som en naturlig reaktion när högen börjar växa. Jag vill kunna följa en enkel beskrivning utan att blanda ihop det efter två direktiv.

Och jag fyller ingen funktion i samhället. Sånär som på kanske en handfull personer skulle ingen sakna mig eller ens märka om jag försvann imorrn. (Och OM några fler än just de här enstaka skulle få för sig att komma och visa sig när jag inte finns så lovar jag att jag skulle hemsöka dem tills de hamnar på hispan; dög jag inte när jag levde så kom för fan inte och slicka röv när jag är död…!!). Jag är liksom inget oersättligt för någon.

Och på tal om plats i samhället… Jag hoppas att mina kompisar en dag kommer i sitt rymdskepp och hämtar hem mig till min egen planet, för här hör jag då fan inte hemma!! Jag kan säga att jag förstår till 110% hur E.T. måste känt sig…! ”Sandra phone home” liksom. Jag förstår mig inte på den här världen. Folk beter sig högst märkligt, tycker sånt de inte säger, säger sånt de inte tycker, säger en sak men menar nåt annat, gör allt för att behaga varandra och ”passa in”, ändå ljuger de för varandra i tid och otid. Och så gnäller de när deras uppdiktade fasader rasar. Och de som inte följer de här mönstren blir betraktade som ett riktigt miffon, som annorlunda, som självupptagna ego, som sympati- och empatilösa. Jag vill varken försöka passa in eller bli ansedd som annorlunda. Jag vill bara vara jag, men det som är jag trivs jag inte med, men jag vill inte försöka göra nåt åt det. Taskigt läge va… Jag är inget ego. Om jag kliver ut i vägen och du kommer med din bil och kör över mig så skulle mitt största problem vara att du fick blod på bilen. Om ”Kalle” slängde sig ut i vägen och knuffade bort mig innan du körde på mig så skulle jag bli vansinnig på ”Kalle”, jävla idiot och ta såna risker, fatta vad som kunnat hända!!!! Jag får väl försöka få ihop nån grunka av gafflar, sågklingor, leksakstelefoner och fan vet allt vad han använde och se om jag får nån kontakt med ”mitt” folk…!

Och hur cool var inte denna då...!!

När man har ett handikapp så är ett första steg att acceptera det. Jag VÄGRAR acceptera mitt, jag VÄGRAR försöka anpassa mig efter mina medfödda förutsättningar. Jag har en bild av hur det ”perfekta livet” ska te sig och blir det inte så så kan det lika gärna kvitta. Och jag vill inte nå det ”perfekta livet” genom att ta till hjälpmedel – fuska. Vill jag ha barn, men det visar sig att jag inte kan få det, jag skulle ALDRIG försöka på konstgjord väg. Så pass är jag i symbios med ”Naturens gång”. En unge ska bli till under en kärleksstund (i den bästa av världar, det finns ju förstås undantag men poängen är att ”bilen ska in i garaget”), inte på nån glasbricka i nåt jävla laboratorie och sen ska en nisse med grön rock, vita latexhandskar och munskydd stoppa upp ”det där” i mig!! Sen är det upp till mig om jag vill acceptera att situationen är som den är eller gå och tjura ihop totalt. Vad gäller min situation nu så känns det som jag valt det senare alternativet. Jag har aldrig nöjt mig med det ”näst bästa”, varför ska jag börja nu?? Jag kör allt eller inget! Jag vill se tillbaka på mitt liv och vara stolt, men som det är nu så har jag inte ett skit att vara stolt över.

Det finns inget som sammanfattar mina tankar om livet och framtiden så bra som detta:



Att det ska vara så jäkla svårt att kunna intala sig ”Jag är Sandra och jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle, men lika gla’ för de’ e’ ja’!” för jag är värdefull, störst, bäst och vackrast ändå!!


Jag känner att min habilitering kommer bli en lång och svår väg att gå…!

I morrn ska i alla fall sjukgymnast-Johan ta en titt på min rygg som vägrar bli bättre! Alltid nåt…

Och förstås; GRATTIS på namnsdagen, min älskade Robban-skrutt!! ♥