Boken jag läste heter alltså ”Veronika bestämmer sig för att dö” och är skriven av Paulo Coelho. Den handlar om en ung tjej som bestämmer sig för att ta livet av sig men misslyckas, vaknar upp på ett sjukhus och får reda på att hjärtat blev så skadat att hon bara har en vecka kvar att leva. Väldigt kort om handlingen. Varför jag tyckte den boken verkade spännande behöver vi ju inte diskutera nu… Men hur som helst, som jag skrev i morse så berörde den mig. Kanske inte egentligen själva boken i sig, men vissa avsnitt. Om vi kör lite elektronisk högläsning här. Följande samtal utspelar sig på mentalsjukhuset Villete och det är patienten Mari som frågar dr Igor om han anser henne frisk nog för att lämna sjukhuset:
”Då kommer jag tillbaka till din fråga. Upprepa den, är du snäll.”
”Är jag botad?”
”Nej. Du är en annorlunda person, som vill vara lik andra. Och det är, enligt mitt sätt att se, en allvarlig sjukdom.”
”Är det allvarligt att vara annorlunda?”
”Det är allvarligt att tvinga sig vara lik andra, det framkallar neuroser, psykoser, paranoia. Det är allvarligt att vilja vara som alla andra, för det är att göra våld på naturen, det är att gå emot Guds lagar – Gud, som i alla skogar i hela världen inte har skapat ett enda blad likt ett annat. Men du tycker att det är vansinnigt att vara annorlunda och därför har du valt att bo på Villete. För eftersom alla här är annorlunda är du lik alla andra. Förstår du vad jag menar?”
Mari nickade.
”När människan inte vågar vara annorlunda går hon mot naturen och kroppen börjar producera vitriol – eller bitterhet, som detta gift vanligen kallas.”
Jaa där har man väl kärnan till många problem, i alla fall hos mig. Om jag bara accepterade att jag är annorlunda och levde livet så skulle jag inte alls må så dåligt idag som jag gör. Mycket, för att inte säga det mesta av ångesten beror inte på att jag har Aspergers syndrom utan på att jag är annorlunda. Jag är inte som alla andra, tänker inte som alla andra, gör inte som alla andra, tycker inte som alla andra. Och när jag försöker anstränga mig för att smälta in så blir det bara kaos, för det är ju inte ”jag”. Det är en helt främmande värld för mig. Men jag vägrar acceptera. Jag vägrar ta emot hjälp som kan underlätta. Jag vägrar det mesta. Jag vill bara vara ”som vanligt”, utan att behöva lära mig hur man är ”som vanligt”, jag vill vara ”som vanligt” helt automatiskt! Det är ingen Asperger som gjort att jag varit under ytan i många år, som gör att jag ser ut som en zebra på armar och ben, som gör att jag vissa dagar inte ens lämnat sängen. Det är ångest för att jag är annorlunda som orsakat allt detta. Jag är annorlunda men vill definitivt inte vara det. Vill inte på några villkor sticka ut eller bli iögonfallande på minsta sätt. Jag har ”sett ner” på sinnessvaga och utvecklingsstörda så länge jag kan minnas. De är konstiga, fula, obehagliga, oberäknerliga, äckliga, dumma. De tänker konstigt, är ofta rätt korkade, säger underliga saker, fattar inte skämt, skrattar åt helt obegripliga saker, syns och hörs överallt och är allmänt störande, annars går de och ser ut att låtsats som att de inte finns. De är annorlunda. (Sen har jag faktiskt ”tyvärr” riktigt dålig erfarenhet av ”muppar”, och speciellt såna med Down’s syndrom, så allt är inte bara hjärnspöken och fördomar). Så jag har uppenbarligen alltid haft problem med att folk är annorlunda. Och sen får jag själv reda på att jag är just annorlunda. Jag är som de är läskiga korkade människorna. Tro fasen att jag skurit sönder mig för att en röst inne i huvudet sagt till mig att jag ska straffas. Jag har aldrig förstått riktigt varför, men straffas ska jag göra! Ont ska det göra, vanprydd ska jag bli, ibland har jag varit osäker på om jag ens egentligen har ”rätt” att leva. Men jag är ju ANNORLUNDA och det är inte bra…! Man är själv något som man egentligen avskyr. Som om Adolf Hitler vaknat upp en morgon och varit bög. Som om Mona Sahlin vaknar och är moderat. Eller om mor min skulle vakna upp en dag och vara geting. Inte lätt att vara populär ens hos sig själv då…
Tänk att en ganska tunn och ganska fånig bok kan leda till såna insikter… Sen vad det leder till i långa loppet, det återstår att se, men det ganska kan vara en garnände att börja nysta i, vem vet…
Nu blev jag helt slut. Inte för att jag varit speciellt pigg innan idag, det har varit en lång och snorig dag. En maskin bråkade med oss på jobbet så det blev storstädning för hela slanten. Väl hemma så är det ju lögn i hela helvetet att hitta en parkeringsplats. Jädra Vätternrundan!! Står på lite gräs en bit härifrån, hoppas p-lisan har lite överseende med det när tyskar och Stockholmare invarderar hela stan. Eller som spånskallarna som har pizzerian här nedanför; ”folk” tar upp säkert 5 av p-platserna som är tänkta till de boende bara för att sitta och ha pizzerian som fritidsgård! Tack så jävla mycket..!!
Får väl se om jag själv kilar ner på stan nåt sen. Är inte vidare pigg men kanske kul att glo på lite folk. Fredrik jobbar ju ändå till sent. Vi får se hur jag gör!
Slutligen måste jag få skryta lite: Igår när jag skulle ut och sätta mig i solen så tog jag bara ett par shorts i lådan, och det visade sig att jag fått tag i dem jag köpte i maj förra året. Då satt de bra, var nästan lite för små men shorts måste man ju ha och kan ju inte köpa hur stor storlek som helst…
Igår när jag gick i trappan så fick jag hålla i byxorna för att de inte skulle åka ner. Var väl sådär lätt med en brassestol, en colaburk, nycklar, telefon och en bok i händerna. Men jaa, ca 25 kg lättare och…ca 10-15?? cm mindre i midjan på ett år. Ibland blir man faktiskt lite stolt över sig själv…!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar