Jag ser änden på arbetslivet för den här gången. Det ska bli skönt att ta det lugnt ett tag för jag är verkligen slutkörd. Svårt att förklara men kroppen går på reserverna, vilket gör att det blir VÄLDIGT mycket energi fast liksom till ingen nytta. Jag sjunger och tjoar och skulle helst klättra runt bland lager-hyllorna, men där säger något inom mig stopp :)
Samtidigt är jag SÅ trött. Känner mig ännu mer korkad än vanligt, jag tycker ju att folk ofta beter sig konstigt i vanliga fall, det är ingenting mot vad jag tycker ju. Vad menar folk? Hur menar folk? Missade jag något underförstått? Lade jag in för mycket i något som sades/gjordes? Tycker inte att jag förstår nånting längre. Det känns som jag precis när som helst kan göra en så klassisk Asperger-miss som att ta ett skutt över kaffemuggen om någon skulle säga "Idag hoppar vi över fikat va?". En gång har jag redan varit ytterst nära: "Skriv datum och artikelnummer på en lapp och fäst på lastpallen!". Hmm... "D-A-T-U..... ...Eller näe, vänta nu...?? 20110724 ser nog bättre ut! :)". Kan säga att man blir rätt full i skratt åt sig själv, tur man kan ta det så :) Men som vanligt så är det säkerligen inget som märks nåt speciellt utåt.
Samtidigt känns det tråkigt. Det känns ju riktigt fint att ha ett jobb att gå till! "Nu ska jag till jobbet!", "Vad jobbar du med??" - "Jag jobbar på Autoliv", att ha ett vettigt svar att ge folk som frågar. För sånt frågar visst människor, har jag lärt mig :) I vanliga fall är jag skitnervös för att den frågan ska komma för att jag inte har någon lust att gå närmare in på sjukskrivning, sjukpension, arbetslöshet, arbetsträning osv. Ett kort och konkret svar och sen är det bra med det - Perfekt! - och sen kan man fortsätta prata om nåt annat totalt jävla meningslöst, såsom t.ex. vädret :)
Sen så har jag även fått nya polare :) Kan ärligt säga att det finns ett par stycken som haft stor del i att jag stått ut hela sommaren. Nu är det ju inte riktigt klart än men jag gissar att jag inte kommer bryta ihop fram till nästa fredag :) Folk som man kan prata med, skoja med, skratta med, diskutera med, kanske inte riktigt gråta med men i alla fall vara allvarlig med. Och som vanligt så är det såna som man från början inte kunde tänka sig att man hade något gemensamt med som man trivs bäst med! :) Aldrig döma folk.... :)
Annars är just kontakten med folk det som jag blivit mest förvånad över hur jag reagerat på. Jag gillar ju egentligen folk, de flesta är rätt vetenskapligt intressanta och i butik trivs jag jättebra! Har tyckt att jag kunnat ta de flesta sorts människor ganska bra! Men skillnaden är väl att patienter och kunder blir man av med, de försvinner efter ett tag och man kan andas ut. En "jobbig" kollega kan man få gå med, dag ut och dag in, år ut och år in. Det finns folk på det där bygget som jag inte skulle tåla i längden, kan jag milt uttryckt säga.
Riktiga jädra energi-tjuvar. Såna som jag annars gör allt för att hålla mig så långt borta ifrån som det bara går. Oftast i alla fall. Nog om det men så är det i alla fall!
Nu till något annat.
Fick ett trevligt mail igår från en kille (extra kul!) som sökte fakta om Aspergers syndrom och på så sätt hittat till mig. Alltid skoj att få bekräftat att folk verkligen läser det jag svamlar om! :)
Jag väljer att skriva öppet. Jag har varit inne på det tidigare, hur intressanta är "mystiska" bloggare, som vägrar uppge namn på personer i omgivningen, yrke, ort, intressen osv. Man får ungefär veta att "P skjutsade mig till min dagliga sysselsättning och när jag slutade så åkte jag hem och gjorde pannkakor till middag". Spännande... Jag skriver givetvis inte om precis ALLT, hur skulle det se ut, men är jag glad, jaa då skriver jag det. Är jag arg så skriver jag det. Oftast även vad jag är arg på också. Jag är sån att jag sällan är riktigt förbannad, istället går jag och samlar på mig. Sen när det väl smäller, då jävlar smäller det, då kommer allt. Man ber hela världen att dra åt helvete, och det känns bättre att göra det i bloggen än "face to face" med nån stackare. Det är ytterst få saker som jag skrivit som jag inte skulle kunna stå för. Om inte annat så stod jag för det DÅ, i stundens hetta. Sen kanske det inte var så smart att vräka ur sig såhär i efterhand men nu är det gjort. Är inte heller den som ber om ursäkt för att jag blir arg. Vaddå, jag blev ju förbannad, får jag inte bli det?? Just "det" retade mig just "då". I regel retar samma sak mig precis lika mycket i vanliga fall men då är jag lite för nobel för att tala om det :)
Likaså gillar jag att läsa "ärliga" bloggar, om man nu ska kalla det så. Såna som visar att vi alla inte är annat än sårbara människor. Ibland är ju glada, ibland ledsna, ibland arga osv. Vill även att folk ska känna igen sig i mig. Man FÅR tycka och känna annorlunda. Man är inget ufo (försöker jag intala mig...) om man tycker annorlunda än "alla andra". Jag tycker ofta att jag tänker helkonstigt, har funderat på om jag är totalt empatilös eller kanske rentav har psykopatiska drag för att jag i regel inte tycker lika "sammetslent" som "alla andra". Men sen när man pratat med folk lite mer "off the record" så har det visat sig att vi ofta inte tänker så olika ändå. Men som sagt, man "ska" tycka på ett visst sätt, vi svenskar är visst såna. Man "ska" gråta när man ser något som verkar eländigt på nyheterna, man "ska" bry sig så mycket om allt, man "ska" bli själaglad när det händer något bra (dock är svenskar säkerligen något av världens mest avundsjuka och missunnsamma folkslag!). Det är så väldigt mycket som man "ska", oavsett vad man egentligen tycker och tänker! Och där har vi en kod som jag absolut inte har knäckt. Har väldigt svårt att sitta och låtsats att jag tycker annat än vad jag verkligen gör. Startar ytterst sällan debatt om det inte är absolut nödvändigt, har mest suttit tyst och funderat på vad det är för fel på mig eftersom jag känner att jag faktiskt skiter högaktningsfullt i om barn svälter i Afrika. Tråkigt absolut men svälter de mindre om jag skulle sitta och tjuta till inslag på tv'n..??
Men nu har jag faktiskt lärt mig att de flesta (vågar jag sticka ut näsan och påstå) tycker och tänker ungefär som jag, men säger något helt annat för det låter bättre framför folk. För det är också nåt jag inte förstår mig på; Om man nu bryr sig så ofantligt mycket, men gör nåt då???? Om det nu är så tragiskt att miljön förstörs att man måste sitta och gnaga om det en hel lunchrast så panta burk-jäveln när du druckit upp då, istället för att bara slänga den! Och NEJ, man hjälper inte världen på nåt sätt genom att skriva nån tårdrypande status eller gå med i nån fånig grupp på Facebook, sorry.
Det är sannerligen inte lätt att vara Aspergare i en värld som är så till synes politiskt korrekt! :)
Nu luktar det mat här, känner jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar