Ingen bra morgon

Strax ut och sladda på Linköpingsvägen, jag riktigt längtar...!! Och inte kunde jag sova bra i natt heller. Trodde jag skulle det när natten innan inte gav så många timmars sömn, men icke. Fick påhälsning av en ovälkommen gäst. Eller gäst, det är väl snarare en inneboende, men som väljer sina tillfällen att umgås. Ångesten. För det första ångest över att man ens har ångest, varför har man det när allt flyter på nu?? Fast det där har jag ju i och för sig lärt mig för längesen att det inte hänger ihop alls. Igår gick det upp för mig att nu har vintern kommit för att stanna. Och jag VILL INTE. Mår dåligt på alla plan när det är minusgrader, alla kroppsdelar som inte är inpackade i flera lager kläder känns som de ska förfrysa direkt. Hutter hutter, vart man än är. Gå ut till en iskall bil varje morgon, skrapa rutor så att fingrarna nästan fastnar i hålla-isskrapa-positionen, dra på värmen för fullt, blir ett jävla liv i bilen, och inte blir det varmt förrän man åkte ett par mil, halt och jävligt på vägarna, svårt att parkera, man fastnar i den förbannade snön överallt. Och detta är vad som kommer vara aktuellt nu ungefär fram till mars. Jag vill inte vara med om det. Och det finns liksom inget att göra åt det. Eller jaa, en vistelse i Västindien då, men det är väl sådär konstruktiva planer. Eller det är väl ungefär som med mycket annat - lösningar finns. Men i regel är det som att välja mellan tandläkaren eller gynekologen. Klart man KAN lasta på sig fyra lager kläder så fryser man förhoppningsvis inte, men hur smidigt är det... Och fingrar och tår och sånt kommer liksom aldrig undan, de får ändå sin beskärda del. Och det är inte bara obehagligt, det gör dessutom jävligt ont. Vill bara gå i ide och komma fram till våren.
Så slipper man dessutom allt annat bröte som ska ordnas inför jul och sånt. Vill men orkar inte. Vill ändra för att inte alla dagar ska se precis likadana ut. Denna lägenhet flyttade vi ju dessutom in i i februari så inget är förberett för stakar och stjärnor och skit, då måste man hålla på med det också, dra sladdar och ha sig. Inte bara att ställa upp eländet. Egentligen borde jag ta en bild på hur det faktiskt ser ut här och lägga ut här inför hela världen, då kanske man skulle få lite motivation till att göra nåt åt det. Fast jag vet att så har jag aldrig fungerat. Det enda jag gör är att stänga in mig i mitt och isolera mig ännu mer. Det är en väldigt enkel väg.
Undra om man någonsin någon gång igen kommer få uppleva en MYSIG jul... Julstämning med en massa ljus och julgran och sånt, och inte behöva snubbla på en massa saker. Jag tror faktiskt inte det.

Hoppas det kommer in nån riktigt jävlig kund idag så jag får lite annat att tänka på! Sen ikväll är det spinning. Så man måste ta sig ut i det kalla helvetet EN GÅNG TILL... Eller två gånger till då, ska ju hem från Sporthallen också.

Idag är det ingen bra dag.


Fast igår blev jag i alla fall lite glad över en sak:
Jag finns med i ett forum på nätet och diskuterar allt mellan himmel och jord. Jag är ganska anonym där för att kunna diskutera allt helt öppet så det finns inte så mycket information att hämta om mig som person. Så fick jag ett meddelande från en mamma som "kollade lite" på min sida då hon har en son med asperger. Jag svarade att det inte fanns så väldigt mycket att se just där, men att hon gärna får länken hit till hemsidan och bloggen istället. Så igår hade jag fått ett nytt mail:
"Tack för länken! Har suttit och läst en lång stund nu och du ska veta att jag uppskattat det mycket. Just att du med självdistans och så positivt kan berätta om de svårigheter  man kan hamna i är oerhört skönt för ett mammahjärta där stolthet, kärlek och oro får försöka samsas."
Himla kul att man kan "hjälpa" nån! Kul att veta att annat folk än de närmast sörjande läser också. Så det var lite trevligt, mitt i allt!

Nu ska det ut och kasas på vägarna.