Näe nu måste jag allt få prostituera lite...!
Har ju kollat en del om asperger (AS), ADHD, ADD, autism, damp och sånt på nätet. Inte så jättemycket, men hängt med i lite forum och så för att jag är lite nyfikna på hur andra "bokstavs-barn" lever sina liv. Har mest konstaterat att precis ALLA är olika, tror inte jag råkat på någon som ens är i närheten av "min" form av AS. Men något jag sett och reagerat på är alla dessa bortförklaringar. Föräldrar kommer med dem, de som är drabbade (jag kallar det att vara "drabbad" om man har en bokstavs-diagnos...) kommer med dem. Och i det stora hela går det ut på att "Jaa, jag har en diagnos men jag är minsann SÅ underbar, fantastisk, underbar och bäst för det!!". Men varför skulle man inte vara det??? Denna text hittade jag på "Bokstavsfolk i fokus" och som av en slump så hade en bekant lagt upp samma text på Facebook några dagar senare (Läs, den som orkar...):
Vad är positivt med att vara Bokstavsmänniska?
Ofta fokuseras på hur de negativa sidorna av handikappen styr våra liv, men det finns faktiskt (Varför ens skriva "faktiskt"?? Direkt tar man nån slags offer-position och försvarsställning!) en annan sida av det också. De positiva sidorna. Bokstavsfolket har styrkor och fördelar som "normala människor" inte har. Ganska många faktiskt. (Behöver väl inte kommentera mer, ni fattar ändå hur jag menar...?)
En sak som de flesta bokstavsmänniskor har gemensamt är att de är originella tänkare och oftast går sina egna vägar. De har svårt att komma in i rutiner och tänker därför "utanför ramarna". Bokstavsfolk anses ofta vara väldigt roliga att umgås med, då de är energiska, spontana och nyfikna till sin natur. När de verkligen brinner för något, får de enormt mycket gjort, på kort tid och också väldigt bra genomfört som regel. Ingenting blir halvdant då det kommer till exempelvis ett specialintresse. Att vara hyperaktiv ställer ofta till det när man måste utföra monotona uppgifter, eller sådant som är tråkigt, det fungerar bara inte. Men ofta lär man sig att finna utvägar och utlopp för hyperaktiviteten, genom att hitta på nya sätt/vägar. De flesta är väldigt kreativa och löser lätt problem. En stor del av dem som har Aspergers Syndrom har till exempel exceptionellt bra minne och hög intellektuell begåvning. De tänker också annorlunda, vilket gör att de ofta kommer på lösningar till olika problem, som ingen annan tänkt på. Duvner (1998) har gjort en lista med alternativa tolkningar för en del av ADHD-symptomen:
Nedanstående exempel kommer från boken The myth of the ADD child, av Thomas Armstrong, och stämmer in på de flesta bokstavshandikapps symptom i viss mån:
Så, det är långt ifrån bara dåliga sidor med dessa handikapp. När man lärt sig hantera de dåliga effekterna av hur man är/beter sig och reagerar, så kan man också ha väldigt mycket nytta av sina "egenheter". Som barn är det exempelvis en stor fördel med det enormt bra minnet, som kompenserar att man inte orkar sitta och lyssna så länge. Därför kan de många gånger klara skolan riktigt bra ändå. Som vuxen är min personliga erfarenhet och åsikt absolut att envisheten är till enorm hjälp. Utan den hade jag aldrig tagit mig dit jag är nu, och jag hade aldrig orkat uppfostra fyra barn med olika grad av neuropsykiatriska funktionshinder. Min förmåga att stänga av och drömma mig bort har räddat mig ur många sorger och min impulsivitet har gjort att jag kan glädjas åt många och små saker på ett sätt som andra kanske inte kan. Rätt hanterad kan aggressiviteten tillsammans med diskussionslystnad vara ett ganska kraftfullt verktyg att nå dit man vill. Ingenting är omöjligt, ens för oss. Skriven av: Cattis Publicerad: 2007-09-21 |
Det är NÄSTAN att jag mår fysiskt illa av artikeln. Läster jag glamouriseringen av symptomen igen så kommer nog potatismoset upp. Här tar man i så att det luktar för att pressa ur de mest positiva synonymer man kan komma på till symptomen. Kan man inte bara konstatera att "Så här är det!"?? Jag må vara "Ouppmärksam" emellanåt men inte fan är jag nån "Global tänkare" för det, jag är bara OUPPMÄRKSAM! Antagligen är jag bara jävligt ointresserad av det som sägs/görs, annars har skallen fullt upp med mina egna hjärnspöken. Och i det stora hela så ska man utgå ifrån att bokstavsfolk är dumma, korkade etc och då måste dessa myter slås sönder med en massa pepp-talk. Men ingen har påstått att man är "korkad" förrän man själv tar upp det och börjar försvara sig...!! "Näpp, jag är ABSOLUT INTE korkad, jag har faktiskt ADHD och är UPPMÄRKSAM! (="lättavledbar")". Ehh, har någon påstått att du är korkad...?? Näe. Oftast inte. Om det inte helt enkelt är så att personen i fråga ÄR korkad. För såna finns precis överallt, med eller utan bokstavsdiagnoser.
Men låt mig, som då är aspergare, sammanfatta mitt liv såhär:
- En del saker är jag riktigt bra på.
- En del saker är jag riktigt dålig på.
- Ibland är jag glad.
- Ibland är jag arg.
- Ibland är jag ledsen.
- Jag kan vara väldigt envis och bestämd.
- Jag har intressen.
- Ibland går jag runt i min egna lilla värld.
- Ibland orkar jag inte bry mig om vad som händer runt mig.
- Jag har ganska lätt för att bli stressad.
- Ibland har jag svårt att förstå hur vad vad andra människor menar.
- Jag är oftast väldigt rak och ärlig.
Jaa, det var vad jag kommer på nu. Så nu vill jag veta; utifrån detta, vad är det som skiljer mig från en "normal" människa?? Vad har jag för specifika egenheter som inte "normala" har? Och vad har "normala" för egenheter som jag saknar?
Vad jag vill komma fram till är att vi alla är olika. Alla är vi bra på olika saker, har olika tålamod, olika humör, olika intressen, har olika lätt för saker osv osv. Näe, det kanske inte hör till det jättenormala att inte sluta upp med ett 1000 bitars-pussel förrän det är färdigt (alltså lägga det i ett sträck), men är det egentligen så mycket mer normalt att ha full koll på hur en dator ser ut inuti? Att gå på gym 5 dagar i veckan? Att kunna spela trummor? Att samla på frimärken? Att kunna cykla enhjuling? Som sagt, alla har vi olika intressen, och oftast förstår vi inte varandras intressen över huvudtaget! Fredrik tycker jag är knäpp som kan sitta och sticka en hel natt eller kanske lalla igenom "Möte i monsunen" när jag har långtråkigt, jag tycker han är knäpp som direkt förstår i vilken ände man ska börja "laga" när en dator strular och som kan "slänga ihop" några ingredienser och det blir världens bästa middag!
Jag kan ofta känna att alla dessa diagnoser är ett sätt att skylla ifrån sig. Jag har jobbat med bokstavsbarn och man märker faktiskt ganska snabbt på barnet, oavsett hur "sjukt" det är, hur dess föräldrar är. Ett riktigt bångstyrigt barn hade ofta knepiga föräldrar. Barn till engagerade föräldrar hade exakt samma slags svårigheter (om vi för enkelhetens skull för en stund bortser från det jag skrev tidigare om att ALLA är olika) men det klarade sig fasen så mycket bättre. De hade bra rutiner i sitt liv, ett annat sätt att vara liksom. Gav inte alls samma stressade intryck. Idag tycker jag det på flera håll verkar som att stressade föräldrar hellre ser att barnet får någon slags diagnos så kan de skylla på den sen men lyfta fram hur fantastiskt deras barn är trots sin diagnos. Bokstavskombinationer har blivit något modernt.
Sen är det väl klart att en del går över gränsen för vad som är "normalt", en del förvandlar sina intressen till någon slags mani. (Sen tycker JAG att det är minst lika "sjukligt" att gå på födelsedagsfest iklädd en Leksand-matchtröja som det är att sitta och följa datorns diskdefragmentering från början till slut...). Och även jag själv (även om jag inte helt och hållet ännu har fattat på vilket sätt) i och med att jag ändå blivit diagnostiserad som aspergare. Många barn HAR enorma svårigheter trots engagerade föräldrar. En del bokstavsmänniskor får aldrig någon ordentlig ordning på sitt liv. Jag menar absolut inte att bokstavs-diagnoser är något påhitt! Men med rätt hjälp så kan de allra flesta leva ett riktigt drägligt liv. Diabetiker kan leva "som vanligt" så länge de sköter sin kosthållning, jag kan leva "som vanligt" om jag får hjälp med att organisera min vardag och att tas med hjärnspökena.
Vi föds alla med olika förutsättningar, en del har så att säga en lite längre väg att gå än andra. Sen kan även vägen vara fylld av hinder, såsom dåligt umgänge, strulande myndigheter, fysisk/psykisk ohälsa, men ändå så är det samma väg som vi alla ska gå.
Vilket ordbajseri jag känner att detta inlägg utvecklades till, men meningen i det hela var att man inte ska belysa nackdelarna genom att försöka förklara bort sina "hinder på vägen", eller rent av försöka få det att se ut som att nackdelarna egentligen är fördelar. Vi bokstavsfolk är inte mer speciella än nån annan. Jag har lika litet behov av att försöka förklara bort att jag inte riktigt vet hur mycket "lite grann" är som en diabetiker har att förklara varför den håller igen lite med sockret eller som Anders Svensson har att berätta varför han spelar fotboll. Det är ju liksom helt enkelt såna vi är!!
"'En får va' gla' att 'en ä som 'en ä,
när 'en inte ble' som 'en ska!"
Alternativt
"I am the one and only, nobody I'd rather be.
I am the one and only, you can't take that away from me"
I övrigt en vanlig och svinkall dag. Halt på vägarna så det ibland kändes som man missat att lägga i växeln när hjulen bara spann runt. "Tomtade" lite när jag kom hem så NU är jag klar med det för i år!
Nu ska jag lägga mig och somna till "Sagan om de två tornen".
Lika som bär??
Fantastiskt bra skrivet. Har du inte funderat på vad jag skrev om författare.
SvaraRaderaKramis // Key