Upp klockan 7 och såg ut som en ansiktslyftning dagen efter ungefär. Funderade på om jag skulle stanna hemma, men som jag skrev så hade nog inget blivit bättre av det, och dessutom så hade jag tagit på mig att köra varor mellan Motala och Linköping. Så det var bara att åka. Och jag tror aldrig det känts så långt mellan Motala och Linköping... Brände i ögonen mest hela tiden.
Men fram kom jag och dagen började. Och som tur var så gick tiden som vanligt snabbt. Fick veta att jag kunde hämta katten när jag slutat jobbet. Hamnade i nåt slags i det närmaste euforiskt lyckorus, så det var tur att passet snart var slut :) Höll på att köra fel när jag skulle från Tornby till Valla, Fredrik den ormen hade sagt fel namn på rondellen som jag skulle svänga höger i. Var cirka två centimeter från att preja en postbil, men vad gjorde det...! :) Kom in i receptionen och fick betala (kan säga att det är tur att man har sina djur försäkrade! Jag fick betala lite över 2000 och då hade försäkringsbolaget gått in med nästan 7000...), sen kom veterinären med Oliver i transportburen. Han har en tendens att krypa ihop i ena hörnet av buren och det var inget undantag nu :) Halv-bökigt att bära en bur som näst intill står på högkant! Men veterinären berättade lite vad de gjort och så, och det var konstaterat att det var tänderna som spökat för honom. Däremot visste man inte exakt varför, men infektion låg väl ganska nära. Jag fick kolla i munnen på katten och lille snutten så han såg ut!! :( Röd, svullen och jättedan. Usch vad ont han måste ha haft! Minns ju när mina visdomständer krånglade och skavde upp ett stort hål i kinden och det blev infekterat, det var äkta dödsångest det!! Så på måndag ska Oliver tillbaka till kliniken och operera bort ett par tänder. Skönt för honom att bli av med det där!
Ute i bilen så öppnade jag buren och pussade "lite" på kissen, och då tjöt man ju såklart för det istället... Aldrig blir det bra :) Några bilder blev det även och fast de ser ut som skit så kommer det vara de bästa och finaste bilderna jag har på honom... Lägger ut en här, helt oredigerad:
Sen hade jag fått recept på lite olika mediciner som han skulle ha, bl.a. antibiotika och smärtstillande. Jag tänkte att jag åker ut till Apoteket i Marieberg och hämtar ut det, så slipper jag yra in i stan och leta parkering och så. Men där hade de ingenting av vad jag skulle ha. Är kanske iofs inte så konstigt då i det där området säkerligen snarare är djungelörter och shamaner som gäller än panodil och plåster... Men hur som helst så blev jag skickad till stan. Hittade en parkeringsplats där man fick stå gratis i fem minuter, sen stod det inget om exakt hur långa de fem minutrarna fick vara... :) På Apoteket där hade de den ena flaskan men inte den andra. Hon kollade i datorn om det jag skulle ha fanns i Vadstena eller Skänninge (hade varit lagom att få dra iväg utsocknes på kvällskvisten...) men icke. Apoteket på sjukhuset hör inte till samma "kedja" som Apoteket i stan längre (varför krångla till det liksom...) men hon var i alla fall snäll och ringde dit och där hade de EN flaska kvar av antibiotikan. Så det blev att sätta sig i bilen igen. På parkeringen där fanns inte en bil så jag tjuv-parkerade där också :) In och hämtade medicinen och sen fick jag ÄNTLIGEN åka hem med Oliver! Så nu får vi se hur det går med mediciner och så över helgen, men vi ska väl hoppas att det går bra!
Så det var äventyret med katten det! Och fy fasen, man blir helt förstörd när det är nåt med djuren!! :( Så jag säger TACK till alla som brytt sig och skickat mess och mail, både ni som själva har djur och förstår vad man går igenom, men även, och kanske främst, tack till dem som inte förstår vad man går igenom men som ändå fattar att man inte mår bra av det som händer och skickar några rader. Vad fasen, alla har vi olika saker som vi bryr oss om, så är det och kommer alltid att vara. Jag struntar ärligt högaktiningsfullt i om "era" ungar får tänder, har satt en fjärt på tvärsan eller cyklar omkull och bryter armen, men jag är nära att krevera när det är nåt med mina djur. "Ni" struntar nog fullkomligt i om mina djur lever eller inte lever men faller samman när en unge får ett blåmärke. Men oftast så går det att mötas på mitten genom att VI bryr oss om VARANDRA!
Nu ska jag skriva nyårskrönika, den kommer senare ikväll :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar