Jag lever, neurologen och jag ska aldrig mer bli fet!!

Jodå, jag lever allt, tackar som frågar…

Har bara haft lite annat att tänka på de senaste dagarna, och det är inte riktigt något som lämpar sej att blogga om. Hur som helst så är jag nu tillbaka igen med nya krafter…hoppas jag!

I fredags jobbade jag några timmar. Kände ingen direkt reaktion så förhoppningsvis var det ingen allergi jag fått i alla fall. Trodde jag fått tillbaka febern på kvällen, men jag somnade innan jag hann ta reda på vilket I lördags var jag med Anna på fotboll. Äventyrligt, en kille fick benet avsparkat, matchen blev avbruten i ca 30 minuter, det började spöregna, när ambulansen väl kommer så kör den fast på gräset, sen kunde matchen fortsätta. Och som vanligt i div 6 så såg det på flera håll mer ut som drängslagsmål än som fotboll, men det ligger ett visst underhållningsvärde i det också Hem och sen är det sekretessbelagt. Lördagen är också till stor det sekretessbelagd, men jag orkade inte gå och bli ignorerad så jag åkte till Turistbyrån och sällskapade Marie när hon jobbade. Sen hem till mamma och pappa på Mors dag-middag….eller vad det nu var Mat fick jag i alla fall. Sen hem och då hade väl det mesta ordnat upp sej, tror jag. Jag hävdar ständigt att jag är rätt svår att leva med, och ibland märks det riktigt tydligt. Sen kanske det just denna gång blev lite mer avancerat än vad det behövt bli, men förhoppningsvis har man lärt sej nåt! Ett rätt duktigt missförstånd hade vi lyckats åstadkomma denna gång!

Idag på morgonen har jag varit  hos neurologen. Och han var själaglad och jobbigt positiv som vanligt Jag ska vara stolt över mej själv som inte gett upp och jag ska vara så stolt över mej själv som har fått jobb och det andra med det tredje. Alltså ”stolt” är nog det absolut sista man kan säga att jag är… Liksom inte gett upp, vad skulle jag gjort då?? Det har väl bara varit att hänga i så gott det går?? Och stolt över att gå med en kratta i näven och plocka ägg… Nix. Det är helt klart skönt att ha ett jobb, men det är ju något som ingen annan vill ha och jag fick det för jag var den av stollarna som af föreslog för arbetsgivaren som var ”minst onormal”. Och sen konstaterade vi att medicinen fungerar bra, även om han tyckte att den förra jag hade var bättre, att jag hade en annan lyster i ögonen då. Som jag sa så var väl den lystern alkohol-påverkan då för jag var fan inte lyckligare när jag var fet som en gris, då hade jag ju bara ännu en anledning att gräva ner mej nånstans. Folk får se ut hur de vill så länge de trivs med det, men jag tyckte det på alla sätt var helt och hållet vedervärdigt att vara fet. Jag förstår inte hur man kan förstöra sitt liv genom att låta sej förfalla på det där sättet. Fattar inte de som gnäller på sin vikt och sen kommer med ständiga undanflykter för att slippa göra något åt det. Att bestämma sej för att gå ner 20 kg och sen också göra det, det var något av det enklaste jag gjort i mitt liv. För så svårt är det inte. Eller joo, det är vansinnigt svårt om man tror att man inte behöver sluta med onyttigheter och att det räcker med att ta en promenad en gång i veckan, då händer inte speciellt mycket. Och jag lovar, den dagen man ställer sej på vågen och har nåt målvikten, den dagen man kan knäppa byxorna OCH inte behöva välja bort att andas, den dagen man står framför spegeln och konstaterar att ”Fan, mycket närmare nöjd än vad jag är nu, med just mina förutsättningar, det kommer jag inte komma…!”, den dagen är värd varenda svettdroppe, varenda känsla av blodsmak i munnen, varenda krampkänning, varenda yrsel. För att inte tala om när man varit utan onyttigheter så pass länge att man kommer på att det inte ens smakar gott längre. Pizza kan jag inte äta längre, får i mej kanske 1/4, coca cola smakar inte gott längre, godis äter jag väldigt sällan, jag tröttnar direkt och påsen hamnar i glömska nånstans.

Så nu fick jag slå mej lite för bröstet och sparka lite på folk, FAN vilken bra dag! Näe som sagt, alla får väl se ut hur dom vill, men JAG vantrivdes nåt fruktansvärt med 30 kilos övervikt, nu när jag var sjuk och yr så var jag inte duschens flitigaste besökare direkt, men att inte ha duschat på 3-4 dagar, den känslan är INGENTING mot ofräschheten jag kände när jag var tjock. Jag saknar helt respekt för feta människor. De gnäller över ryggvärk och ledvärk, jaa vad fan förväntar du dej??? Man kan inte pynta fasaden på ett korthus, det håller inte, det går sönder!! Och det är ett jävla pust och flås mellan tuggorna på Big Mac’en, ät sallad då för fan om det är jobbigt att andas!!

MEN däremot… Många feta drar sej för att gå och träna för att de inte ”ser ut som man ska”, de har inte de rätta kläderna, rätta kroppsformen, det är ”pinsamt” och allt vad det är, MEN… De här brunbrända anorexia-tjejerna med silikontuttar i träningslinnen som jag inte ens hade fått på mej i mellanstadiet, vem bryr sej om dom?? Inte jag i alla fall!! Medan jag känner SÅN BEUNDRAN när jag ser en överviktig kvinna i för små mysbyxor och en urtvättad t-shirt, för den visar att hon fan i jävlar har bestämt sej för att göra något åt sin situation!! Hon VILL göra något åt det, inte bara sitta hemma bland chipspåsarna och gnälla att hon inte kan träna för att hon inte passar in. Att se en människa på gymmet som inte ”passar in”, det inger sån RESPEKT! En vilja att ta tag i sitt liv, att vilja leva sunt och hälsosamt ser fan så mycket bättre ut än alla tvättbrädor i världen!!

Idag är jag på humör så jag skriver säkert mer senare, men nu fick jag lite att göra!