Jobb-ångest igen, brandfylld lunchrast och mera tzatziki

Idag har jag varit på Lekia. Och i ärlighetens namn; när jag kom hem från hönsen igår så kändes det helt okej, men nu är jag tillbaka igen… Hur kul är det att vara ensam i 8 timmar med bara hönor som sällskap?? Göra ett väldigt enkelt och monotont jobb. I en butik kan man ju välja, antingen står man i kassan, pratar med folk, använder hjärnan, annars kilar man undan ett tag, packar upp varor och bara är. I ett hönshus kan jag gapa bäst jag vill, ingen lär svara ändå… Men men, ska givetvis fortsätta, det är ju ett jobb hur som helst, och det finns ju absolut värre saker att tänka sej, helt klart! Men det här att man stänger in sej gör sej ganska påmint igen. Jag är psykfel, rent ut sagt, har problem med att jag undviker folk, stänger in mej. Jobbet har gjort att jag MÅSTE ge mej ut, MÅSTE träffa folk, MÅSTE prata med folk, MÅSTE trycka undan allt annat i skallen. Med jobbet jag har nu så sätter jag mej i bilen på morgonen halvt sovandes, åker iväg till Vadstena och sen 7 km rätt ut på en åker, står hela dagen utan att se en människa, får bara använda rösten om jag pratar med hönsen, svär när nåt går fel eller sjunger för mej själv, jobbet går automatiskt, man har all tid i världen att tänka på allt och ingenting. Låter det som något som kan passa mej…?? Får vänta och se, det är väl det enda!

Hur som helst så gick det alla tiders på Lekia idag! Lite ringrostigt i början, men det lossnade bara man kom igång. Trevliga kunder som inte hade alltför krångliga frågor. Bra arbetskamrater. Jag trivdes verkligen! Tur att jag ska tillbaka på lördag igen

Idag hade jag t.o.m matrast Fredrik och jag gick till ”Med eller utan”. Fick in baguetten, satt och försökte äta utan att spilla alltför mycket. Så känner vi hur det luktar lustigt när folk öppnar dörren. Brandrök. Det ryker utanför. En väktare springer in och hämtar en brandsläckare. Det börjar ryka från golvet i lokalen där vi satt. Sen sätter den mänskliga hjärnan igång att INTE fungera… Jag sa flera gånger att ”Det här känns inte alls bra..!”, men funderade aldrig på att man kanske skulle gå ut. Vad fasen, jag hade ju fullt sjå med min macka! Efter en stund kom en anställd (som nog hade högsta betyg i ”Pedagogik & Ledarskap” i skolan… ) och sa ”Det KAN hända att ni MÖJLIGTVIS får lämna lokalen. Vi vet inte, det KAN bli så. Men ni får givetvis pengarna tillbaka för maten!”. Först då gick det upp att ”Varför sitter vi här i brandröken och KÄKAR MACKA???”.

Drickan fick följa med ut, man vill ju inte vara cola-missbrukare och riskera att nåt går till spillo… Hörde att räddningstjänsten var på väg så jag lekte lite levande betongsugga ett tag och ockuperade typ tre parkeringsplatser precis utanför så att ingen skulle få för sej att ställa sej där. En bilist blev lite sne’ och försökte leka ”Hur nära kan jag köra innan personen flyttar på sej??”, men då var det Fredrik han hade siktet inställt på Tillslut fattade han i alla fall och åkte vidare. Sen kom ambulanser och brandbilar och hela köret så då kunde man flytta på sej Var tvungen att stå och kolla ett tag. Ser så häftigt ut när räddningstjänsten arbetar, det är extremt fokuserat, man pratar inte, men alla har total stenkoll på vad som ska göras! Två rökdykare gick in. Det är ju så man kan bli te’ sej i traser’a för mindre…! Tänk om nån sagt åt mormor att inte gifta sej med morfar för han var så kort, då kanske jag varit lite längre och mer funktionellt byggd för att fixa brandman-yrket… Nu får man nöja sej med att stå bredvid! Låter ju hemskt att säga att man står och myser när det brinner, men det är givetvis inte riktigt på det sättet…! Hur som helst så tog matrasten slut så det var bara att gå tillbaka till jobbet, ungefär lika hungrig som när rasten började Här kan ni läsa om äventyret!

Det var ungefär dagen det… Har ätit spaghetti och svampsås nu på kvällen, Fredrik har skalat lite räkor som vi äter ihop med resterna av gårdagens tzatziki. Hoppas jag inte råkar ta död på nån höna imorrn genom att andas på den…!