Introduktion på Autoliv, känslosvall, tro det eller ej :)

Första "arbetsdagen" är gjord, bara 60 stycken kvar! :) Minus alla helger då förstås, så det är väl kanske 40 arbetsdagar kvar. Nödvändig kunskap... Och som vanligt så håller skallen på att gå i bitar av tankar och känslor och grejer. Det var fasen bättre innan diagnoser och skit, då kunde jag ju intala mig att jag bara var lite larvig. Nu vet jag att det är högst logiskt att jag är nervös!

Vi var ca 10 stycken som var på introduktion idag. 9 "skolbarn" och så Sandra... Hoppades i mitt stilla sinne att de i alla fall tagit studenten! Så började föreläsningarna, eller vad man ska kalla det. "Ni är nog för unga för att minnas men det var ju Luxor här innan!". Mm, just det... "Vet ni vad facket gör? Näe, ni är ju så unga och har väl inte haft så mycket med sånt att göra.". Mm, just det... Vart var det nu jag parkerade rollatorn?? Men men, åldern kan man ju tyvärr inte göra mycket åt!
Sen kom nästa "chock"; ALLA hade fått treskift-jobb, UTOM JAG. Och det var ju liksom ingen tanke bakom det, jobben hade lottats ut, jag hade hamnat på lagret och de anser att de bara behövde folk på dagtid. Att jag inte kan sova på nätterna är ett tunt argument men ack så sant. Att missa kronorna som OB- och skifttillägg innebär är lite sorgligt. Sen, rent "medicinskt" är inte enbart dagtid nån bra lösning för mig då jag har rätt svårt med folk och så (Och ännu svårare nu när jag VET att jag verkligen har svårt med folk...!!). Går man i ett skift så följer man ju det, nu går jag med dem som jobbar dag, det är olika folk varje vecka i treveckors-intervaller...
Efter allt prat och introduktion så skulle vi ut "på golvet". Blev omkring-vallade som en skock får, till allmänhetens beskådan. Och där stod tanterna tre och tre; "Vems barn är det där, vart ska den vara, är det nån du känner igen??". Jag såg er allt!! :D Blir spännande att höra vad de vet om mig som jag inte ens själv visste! :)
Och koder och helvete; kort-kod, anställningsnummer, skåp-nummer osv osv. Herrejisses, jag riktigt känner hur jag står imorrn bitti och försöker stämpla in med PIN-koden till mobilen...
Inte mycket såg likadant ut som när jag var på bygget senast (2003, så det vore väl konstigt om inget hänt sen dess...) så jag kände inte igen mig alls. Men jag kände hur pass jag faktiskt saknade förra sejouren på Autoliv, det jobbet var ju rent roligt!

Säg att väckarklockan faktiskt ringer när den ska imorrn och jag kommer upp, bilen går igång och jag tagit mig igenom ESD-kontrollen (ett sko-band kan sitta på många sätt men bara ett är rätt...) och knapprat in rätt anställningsnummer, så ska man hitta fram till lagret... Ska hitta en dörr som "ska" öppnas automatiskt, ska vi sätta nåt på att just imorrn är den mekaniken trasig..?? Men visst, den går upp. Sen ska man hitta till sina arbetskamrater, som jag inte har minsta aning om vilka det är... Borde leta på en kapsel med lack eller nåt som jag kan dricka upp IFALL det skulle gå alltför mycket åt helvete, så slipper jag skämma ut mig alltför mycket! Eller visst, vore väl inte föredömligt att trilla å' pinn' första riktiga dagen på nya jobbet, men då slipper ju jag lida i alla fall! :)
Näe men jag tror inte att jag tänker för mycket, inte alls...! Och optimist ända ut i hårtopparna! Men förhoppningsvis kan jag skriva imorrn "Fan vad BRA allt gick!!", men det är lika bra att förbereda sig på det värsta :) Och i slutänden så har jag ju faktiskt ändå fått jobb!! :) Jag och ett gäng med tonåringar... Okej, jag SKA sluta..! :)

Och jag är inte alls negativ, har fått höra att jag är "gnällig", men det är jag faktiskt inte! Menar i alla fall inte att gnälla, är bara jävligt orolig av mig! Gnäller gör man på vädret, jag är bara väldigt nervös :) Och det är ju inte så att jag inte känner mig stolt över att faktiskt har fått jobb bland rätt många sökande och det är ju inte så att jag tänker ringa imorrn och säga "Näe fan, jag skiter i't, det är för många koder att hålla reda på!".

Och för säkerhetsskull så är jag som sagt även förkyld. Trodde jag hade feber i morse men hade drygt 35 i temp... Normalt. Men jag var fasen inte den enda att sitta och snora och nysa idag, kan jag säga :) Och med panodil och nässpray så löste sig det mesta! Bokstavligt talat :) Men visst skulle allt kännas i alla fall lite behagligare om man i alla fall fick må bra! Får hoppas det blir som vanligt; snuvig ett par dagar och sen är det över.


Nu har jag hämtat Fredrik från Tysklands-bussen också, och grabbarna verkar ha överlevt! En lite småtrötter pojk här bara, undra om han vaknar mer idag :) Men nu har vi förhoppningsvis proviant så det räcker över midsommar i alla fall...! :)

Om man skulle studsa in i duschen och i alla fall försöka somna, imorrn ringer klockan tidigt...