Har suttit vid datorn hela dagen. Hittade en blogg som var så intressant att jag sträckläste dem. Som sagt så är bloggar som handlar om människoöden "bäst". Och är de dessutom bra skrivna så är det extra bra! Denna handlar om en familj med sju barn. Yngsta dottern som föddes 23/1-10 fick strax efter födseln diagnosen Full Trisomi 13, alltså en kromosomavvikelse som innebär grav utvecklingsstörning och det är ovanligt att de som drabbats av det ens blir ett år gamla. Så här berättar familjen ärligt och öppet om hur det är att ständigt leva med vetskapen att en's barn kan dö i princip när som helst, om kampen med myndigheter och att mitt i allt försöka hålla ihop en storfamilj. (DET vore nåt för "Familjen Annorlunda" istället för allt sponsrade jädra trams de annars håller på med!). Bloggen om lilla Wilda och hennes familj hittar ni under "Bloggar jag följer".
Så dagen har innehållit mycket bloggläsande. Hittade en 17-årings blogg.Och rent ut sagt så undrar man vart samhället är på väg... Snorungar som är ute och lever rövare på nätterna, som inte kan bygga EN ENDA mening korrekt, utan blandar in svengelska och stavar fel å det grövsta. Kan ju hoppas att just denna 17-åring inte representerar nån slag majoritet av ungdomarna idag. Vet inte vem hon är mer än att jag känner hennes pappa lite grann. Obehagligt läsande var det i alla fall...
Ikväll har vi varit på bio. "I rymden finns inga känslor".
Huvudpersonen Simon (spelad av Bill Skarsgård) har Aspergers syndrom. Så det kändes lite speciellt att se den. Nu var ju såklart det mesta överdrivet och vridet så att det skulle bli en bra story, men jag kände ändå igen väldigt mycket. Framför allt så såg jag exakt vart min intelligens vinner över handikappet. Jag hade kunnat vara riktigt lik filmkaraktären om jag bara fått "härja fritt"... Vart jag tänker ett steg till innan jag handlar. Bara som exempel så blev han arg och klappade till den som rörde honom, för "Jag gillar inte när folk rör mig!!". Jag tycker ofta att beröringar sådär känns väldigt obehagligt men jag ryser mest, säger varken ifrån muntligt eller blir våldsam :) Här på planeten Jorden är det visst sånt som folk gör :) Bl.a. så har jag aldrig förstått det här att folk ska kramas när man ses. Kramar för mig är betydligt mer laddat än nåt man kan gå och ha allmän utdelning av. Det behöver inte vara sexuellt eller så men ett bevis på att "Jag känner extra för dig, jag låter dig komma närmare mig än vad jag låter normalt folk göra", typ så. Nu är jag så van vid att folk kramas i tid och otid, jag reflekterar i regel inte ens över det längre. Men jag kommer nog aldrig att förstå fenomenet eller ta initiativ till det... :) Och det här att jag inte alltid riktigt förstår när man använder ord konstigt eller ger dubbla budskap. "FAANS JÄVLA HELVETE!!! NÄE, jag är inte arg!!!". Hmm, du ser arg ut och låter arg... "Tid är pengar". Nix, tid är tid, pengar är pengar. Hur man kan gråta av glädje. Såna saker. Och att man gärna vill ha ett JA eller ett NEJ på en fråga och inte en massa konstiga undvikande formuleringar. Hur man ofta menar väl men det kan bli så extremt fel.
Men jag tycker helt klart att filmen var sevärd! En söt liten historia som kanske kan öppna upp ögonen på någon :)
Sen läste jag nån artikel om att någon som säkerligen var ordningsman i skolan hade anmält filmen till nån granskningsnämnd för att den ska ha gett en missvisad bild av Aspergers syndrom, jag minns inte exakt vad det var nu. Och hallå i huvudet... Visst, "Simon" bär sig roligt åt ibland, man skrattar åt honom, men jag tror att de flesta över 10 år vet att allt som visas på film inte är på riktigt. Det är ingen dokumentär som de har gjort, det är en film. Den är inte ens gjord i undervisningssyfte. Filmen handlar och "SIMON" och HANS Asperger, inte om random aspergare i Sverige. HANS Asperger visar sig på det här sättet. NÅGON ANNANS Asperger visar sig på ett helt annat sätt. MIN Asperger visar sig knappt allt utåt. Slå slappna av lite vaa...!
Sen är jag nästan lite besviken, känner inte ett dugg efter spinningen igår!! Möjligtvis lite lite i sittknölarna, men inget i benen eller i baken. Innebär det att jag får köra lite hårdare på tisdag tro...? :)
Nu ska jag duscha och sen krypa ner i sängen. Imorrn är det ju dags att ge sig ut i arbetslivet igen. Lekia - Here I come! Det känns riktigt bra! Det enda är att jag har en timmes lunchrast som jag ska försöka förhandla bort. Vad ska jag med det till?? Driva runt på Ikanohuset i en timme? Sitta i personalrummet och glo? Jag har inte råd att "äta ute" varje arbetspass så mina mackor eller vad det blir lär jag slänga i mig ganska snabbt. Gillar inte att bli avbruten i det jag gör överhuvudtaget, komma ifrån, slappna av för att sen sätta fart igen. Gör hellre mina timmar då när det inte är fler och åker sen hem och tar kväll. Vi får väl se hur det blir!
Så har ni vägarna förbi Ikanohuset i Linköping så kom in och säg hej! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar