Mötet på arbetsförmedlingen...

Mötet på arbetsförmedlingen gick helt klart lite sådär. Gick inte därifrån speciellt glad i alla fall. Vi konstaterade att allt funkade väldigt bra på jobbet, jag trivs, jag mår rätt bra, jag fungerar. Så långt allt väl. Sen börjades det...
Till att börja med så är ju försäkringskassan inte nöjda förrän man är uppe på 100% (vare sig man klarar av det eller inte...) så att de blir av med 'en, och eftersom det funkar så bra så skulle vi börja titta på att lägga till några timmar i veckan. Absolut, det har jag inget emot!....om det varit kanske mars-april månad. Så som det har varit och är just för tillfället så skulle jag lätt kunna gå upp till 75%. De gånger vi haft kö i kassan är få, man hinner allt man ska, gå och plocka, hjälpa kunder, städa undan, äta i lugn och ro, allt under kontroll. Men vi står ju inför en viss helg nu som är allt ifrån lugn, och speciellt i en leksaksbutik...! Jag minns förra julen på Lekia i Motala. Dagen före julafton, vi hade tre kassor öppna, två personer i varje kassa; en som tog betalt och en som stoppade ner varorna i påsarna. Därutöver sprang ett par stycken runt som skållade troll och såg till att det hela tiden fanns varor i butiken. Ett arbetsklimat som garanterat kan sänka i princip vem som helst. När mina fyra timmar (då gick jag 4 timmar 5 dagar i veckan) var slut så kunde jag lagt mig ner och dött på stört. Jag mådde absolut inte dåligt, men det var ju stressigt! Dock en rolig stress. Men jag kan tänka mig att jag ändå var rätt nära gränsen till nervsammanbrott. Och med allt detta framför sig (i en butik i ett STÖRRE köpcentrum, i en STÖRRE stad) tycker nu fk att jag ska gå upp från 20 timmar i veckan till kanske 30 timmar i veckan, för att "det fungerar ju så bra!"... Dels vill jag inte utsätta mig själv för denna form av experiment, och definitivt inte mina medarbetare. Jag har visat att de kan lita på mig, och även om jag inte ska ha en anställd personals ansvar så har jag ändå visat att jag klarar mig utan att någon behöver hänga över axeln på mig ständigt. Vill att de ska kunna känna det förtroendet för mig även när det blir mer körigt, jag kan inte hålla på att "testa mina gränser" då!

Sen avskyr jag när text på ett papper ska förklara hur jag fungerar. Jag fixar 50% på Lekia, ett helt suveränt ställe, bra jobb, lagom tungt, inte något jätteansvar, mistag kan rättas till, härliga stöttande arbetskamrater, jag kan många rutiner sen innan osv, därmed anses det självskrivet att jag KAN jobba 50%, oavsett vart det är. Sätt mig på ett dagis och jag skulle bli vållande till annans död innan "stor-samlingen" (om de nu fortfarande har sånt, var nåt vi hade frampå morgonkvisten).
Och sen beror det helt på arbetsuppgifterna. Ha kundkontakt och stå i kassen skulle jag säkerligen klara av i 8 timmar, är iofs lite fumlig med pengar och så nu när det är kallt och fingrarna inte fungerar riktigt som jag vill, men i förra veckan började jag med att dammsuga butiken, sen hade vi 7 pallar med kartonger med varor som skulle packas upp. Då hade jag gärna gått hem efter ett par timmar, då var jag helt slut och det sa de t.o.m till mig.
Så näe, bara för det står nåt på ett papper om hur man "ska" vara så innebär det inte att folk verkligen fungerar så, fattar inte att regeringen inbillar sig att det är så enkelt!
Men vi får se, än så länge skulle vi inte göra något åt mina timmar i alla fall. Märkligt nog, då det i så fall är nu INNAN allt drar igång som man kan testa lite...!

Men det som var ännu värre... Jag får inte längre åka bil till och från jobbet. Eller får och får, jag får absolut, men jag får inte ett öre i ersättning för det! Innan har jag ju fått reseersättning när jag varit i Linköping (även på hönsgården utanför Vadstena), vilket jag ifrågasatte. När jag var på Würth och Kalvestad så var det "en annan slags praktik" så då hade jag rätt till ersättning, och när jag var hos veterinär-Erik i Linköping så hade det beslutet varit felaktigt, jag hade "egentligen" inte rätt till reseersättning... Försäkringskassan ersätter endast om man tar det billigaste rese-alternativet, vilket de anser är buss. Alltså i helvete att jag sitter i en buss-jävel två timmar om dagen!!! För det första så hatar jag folk "privat" och på bussar finns en av varje. Skrikande ungar, tonåringar som stojar, pensionärer som ska sitta bredvid fast bussen är tom och berätta om sina sjukdomar, tjöt och dön från alla håll, fy för fan!! Och sen vill JAG ha kontroll på att jag kommer DIT jag ska NÄR jag ska. Vill inte komma försent för att en fitt-buss har kört fast i en snödriva!! En sak om JAG kört fast i en snödriva, då är det JAG som får skämmas. Jag vill kunna vända och hämta min matsäck om jag har glömt den. Och sen gå hur jävla långt som helst för att komma till och från en busshållplats, stressa och ha sig! Jag åkte buss mellan Skänninge och Motala i tre år, idag fattar jag inte hur jag fixade det, men jag minns att jag på student-dagen lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot i en buss!! I alla fall inte nykter... Sen var jag aldrig ensam där heller, det fanns alltid klasskompisar att prata med.

Och hur långa skulle inte dagarna bli... Restiden skulle bli ungefär en halvtimme längre åt varje håll (utan att precisera hurvida jag har ett rått ägg under gaspedalen eller inte...), och DESSUTOM tycker då fk att jag ska gå upp i arbetstid. Mina dagar skulle ju för fasen bli bortåt 4 timmar längre!! Och det är ju heller inte ett sådant jobb att man bara kan släppa allt man håller i, säga till kunden att "Tja'rå, nu drar jag!" när klockan slår 15.30, man får allt göra klart det man håller på med för att inte få alltför taskigt rykte. Och dessutom föredrar jag att få färdigt så jag kan släppa det sen. Ska man dessutom då missa buss-jäveln och få vänta i bästa fall en timme till?? Stå på jobbet en hel dag och vara nervös för att man inte ska hinna med bussen hem...
Hade jag vetat om detta så hade jag aldrig någonsin tagit jobb i Linköping! Nu trodde jag ju att det var fritt fram i och med att jag fått reseersättning förut. Okej om man verkligen JOBBAR så att man har en ordentlig lön att betala bensinen med, jag har CIRKA 6000 i månaden sammanlagt, och det är oberoende av hur långa mina dagar på jobbet är. Inte riktigt så jag har råd att tanka två gånger i veckan då.

Ett läkarintyg skulle kunna hjälpa mig att slippa bussen, men hur b känns inte det då... "Farbror doktorn, jag är snart 27 år och mår dåligt av att åka buss, hjäääälp!!". Fast af tyckte i alla fall att jag skulle ta kontakt med någon av mina läkare och förklara läget (höll ju fasen på att tjuta när eländet om bussen kom upp...) så fick de sen avgöra om de ville skriva intyg eller inte. Så det blir det att ta tag i i helgen. Sen är det ju så löjligt, man får 900 för ett busskort, om jag fattade det hela rätt, åker man bil så är det ändå ett tak på 900. Spela roll om jag köper busskort eller bensin för de 900?????

Jag blir så vansinnigt trött...! Man gör allt man kan, anstränger sig för att det ska bli bra, jag ERBJÖD mig att jobba i Linköping, det var ingen som frågade om jag ville det, för att jag trivs så bra på just Lekia, jag kommer ut i arbetsträning (vilket fan inte är det lättaste idag, många företag vägrar att ta emot praktikanter), jag hjälpte af och fk att slippa mig i systemet för några månader, jag har fixat och donat, jag gör ett förbaskat bra jobb (inte mina ord...), jag är "aldrig" sjuk (mer än vanligt...) och det skulle aldrig falla mig in att stanna hemma om jag nös två gånger. På Lekia förra året stod jag med tandvärk, en fet vagel i ögat, förkylning, bakfull som aset och allt vad det var, men jag GICK DIT! (Att stå bland folk med förkylning är sen en diskussion för sig...). När jag svimmade och hamnade i en tvättkorg i våras kändes det dock lite överkurs att åka ut till hönsgården och ställa sig och jobba... Men ändå så måste någon hela tiden kuka till det för mig! Jag är ju egentligen väldigt lätt att få ut i åtgärder då jag inte tycker att något större. Jag har mina egenheter, absolut, men en del kräver ju att hela företaget handikappsanpassas etc.

Så nu ska jag ta kontakt med en läkare, handläggaren på af ska prata med handläggaren på fk och sen får vi se vad nästa drag blir. Vill härmed även passa på och be om ursäkt till dem som jag utsatt för mitt mindre trevliga humör idag! Och sen avtackar jag mig vänligen men bestämt glada heja-rop om hur bra det är att åka buss, hur smidigt de går, att man kan stoppa in öronproppar i öronen, ställa väckarklockan 10 minuter tidigare, skriva checklista på allt man ska ha med sig så man inte glömmer nåt, klä sig varmt, hur nära busshållplatserna ligger min lägenhet och Ikano (vilket ändå är bullshit) och hur miljövänligt det är. Jag HATAR bussar!!!

Och det värsta är att allt blossar upp när sånt här händer. Att livet inte blev ett dugg som jag tänkte för att jag misslyckats med precis ALLT jag försökt mig på. Och nu är det konstaterat att jag faktiskt har ett handikapp, jag är inte bara dum på riktigt. Varje steg jag tar mot ett normalt liv imponerar väldigt på mig själv. Att jag skulle fixa en halvtid galant trodde jag definitivt inte för 3-4 år sen. Men får man ett "Bra jobbat, Sandra!!" från myndigheterna?? Nix, det var bara ett självklart steg mot nästa. Ungefär som min klassföreståndare i högstadiet. På avslutningen i 9:an sa han att jag hade bra betyg, det var nog första och enda gången. Annars lät det "Godkänd, hade du inte fått det så hade jag blivit besviken och förvånad, nu är det vidare mot Väl Godkänd! Sådär, det var det, nästa är Mycket Väl Godkänd! MVG't gjort också, nu kan du göra ett extra-arbete och lämna in också! Nähe, varför inte det då??? Nu gör du mig besviken, Sandra!". Kan tillägga att inte en käft någonsin frågat efter mina högstadie-betyg...
Och givetvis vet jag att man inte kan lasta enskilda arbetare på de olika myndigheterna för att Rajnfällt tar för givet att alla sjuka fejkar och ska klämmas åt och skriver lagar därefter. Sen kan jag tycka att det finns de som är lite väl mycket paragrafryttare ibland...

Och dessutom har jag senaste veckan grävt lite i mitt ganska mörka förflutna av någon anledning, var en del där med som jag inte riktigt får ur skallen. Allt börjar gå runt igen. Fast hellre det än att det göms undan och jag inbillar mig att jag glömt det och sen kommer det ut i form av hysteriska vredesutbrott istället. T.ex. över bussar...

Huuh, nu blev jag helt slut...!! Men dagen är inte slut för det. Det är Vadstena-kväll i Parken och när min kära sambo frågar (!!!!!) om jag vill gå med honom dit, då är det ju bara att hänga på :) (Inläggets första smiley...!) Kan nog bli bra, ikväll skulle jag bara sitta och tjura ändå, eventuellt supa ner mig till oigenkännlighet vilket inte skulle bli så lyckat då jag har spinning imorrn bitti, så det är lika bra att ge sig ut!

Trevlig helg!