Snart dags för neurologen, vad kunde man gjort annorlunda? och varför dör unga??

Vaknade tidigt och med huvudvärk. Varför bryta en vinnande trend liksom... Jag hoppas att det kan bli något med "nya" arbetsplatsen, brukar få lite mer struktur på vardagen när jag jobbar.

Ska till neurologen om en timme. Trevlig prick det där! Fast lite väl positiv ibland. Ser möjligheter i precis allt. Och visst, det är väl bra, men man bör väl vara lite realistisk också... Kan väl hoppas att även han hamnat på jorden lite nu när det faktiskt är bevisat att det inte går så jädra bra för mig som han tycker att det ska göra. Under de år jag gått hos honom så har mycket hänt och det mesta ganska negativt. Utbildning som till största delen har skitit sig, jobb som jag haft på gång men som inte blivit något av osv. "Du har framtiden för dig, Sandra!". Och visst, jag kanske inte är lastgammal ännu, även om det känns så ibland, men vilken framtid menar han på då? Ska jag bli ordförande i PRO eller?? SPI kanske? Jag har varit inne på det förut; hade någon frågat mig för 10 år sen om vad jag trodde att jag skulle göra nu så hade säkerligen haft ganska mycket tankar, men denna situation hade nog legat väldigt långt bak...

Sen vet jag i och för sig inte vad jag skulle kunna ändrat på. Eller jo, gått en annan gymnasielinje, absolut. Valt lite mer med hjärtat än med hjärnan. Framför allt undersökt utbudet lite bättre. Det fanns ju faktiskt en värld utanför Platenskolans samhälls- och naturprogram och Vätternskolans barn- och fritids- och omvårdnadsprogram... I absolut första hand skulle jag fortsatt på estetiska linjen, jag fick ju faktiskt in en fot där då jag blev antagen, men valde bort det. Men helst tittat ännu längre bort. Norrköping hade en del hantverksprogram som säkerligen varit intressant. För att inte tala om djurhållning och djurvård... Men fortfarande så var världen ännu större. Visst, jag hade aldrig kunnat vara den som packade en ryggsäck och drog iväg till typ USA på vinst och förlust, men att gå på en skola en bit hemifrån hade ju varit något helt annat.  Så näe, det är nog där som jag känner att det verkligen gick snett. Och även om en del program kan tyckas vara mindre seriösa så hade det ju ändå inte kunnat gå sämre för mig än vad det gjort, kunde ingen talat om mig för det då...?? Var ju mest därför som jag valde bort estetiska - man "blir inget". Eller jaa, musiker då, men hur lätt är det att lyckas där? Hur lätt har det varit att jobba som undersköterska när man ofta har större problem själv än de man jobbar med...?

Och nu är det för sent för att plugga igen. Jag har aldrig någonsin haft någon studieteknik, men när jag var mitt uppe i det så hade jag i alla fall mina egna små knep och metoder som gjorde att jag ändå lyckades ganska bra i skolan. Men nu är allt sånt borta. Såg ju bara när jag skulle ha teoretiska provet på Axelsons', jag var nervvrak i två månader och då var det ett sketet häfte som skulle in i skallen... Och jag är för gammal för att flytta någonstans för att plugga, Fredrik har sitt jobb här och pendla orkar jag inte med. Och det är inte alla kurser som går att läsa på distans. Så näe, får hoppas på att kunna ramla över något trevligt jobb istället och sen möjligtvis utbilda sig internt.

Så jag hoppas som sagt att läkaren har i alla fall lite verklighetsuppfattning idag :) Sen har han de senaste två gångerna hintat om att han skulle vilja ha lite blod att analysera för att kolla lite vad medicinen gör med kroppen och hur jag mår i största allmänhet. Men det kan han ju få försöka med... Var det någon som undrade när vi tänkt skaffa barn...?? Tjaa, typ aldrig. Fick en nål i armen på akuten för drygt ett år sedan, efter det kan de ju glömma att jag är samarbetsvillig igen. Inte för att jag direkt var det då heller men var lite för borta för att orka protestera på annat sätt än att yla om hur elaka alla var... Men hon måste varit praoelev eller träffat någon nerv eller nåt för sådär satan-i-gatans ont ska det inte göra. Då skulle lab inte ha något att göra på dagarna... Och jag är ju inte riktigt den som är bra på att ge saker nya chanser, att se en olycklig gång som otur, minst sagt så bränner man lätt sina broar när det gäller mig.

Och på tal om både förflutet och vård så gick jag igenom gångna veckans dagstidningar igår kväll. En gång jobbade jag som personlig assistent, skulle man kunna kalla det, och en av mina dåvarande brukare hade visst gått bort. 22 år "gammal". En unge, som han var då, som rent ut sagt kunde ha ordentliga hyss för sig, jädrar vilka duster vi kunde ha, men som ändå var himla skön när han var på bra humör. Har sett honom på stan emellanåt och i ärlighetens namn mest tyckt synd om assistenterna :) Han var INTE lätt att ha med sig ut, men det såg ändå ut som det gick åt rätt håll. Hur som helst så hade han bara lagt sig för att sova och.....somnat. Så jädra hemskt!! Han hade ju liksom inga fysiska "fel" så, snarare en energi som man kunde avundas emellanåt :) Fast det är klart, det kan ju ha tillstött något på 10 år, men vad jag vet så somnade han bara.
Så det var ingen trevlig läsning!! Som sagt, vi hade våra fighter men det behöver ju inte ungdomar dö för :(

Bäst att förbereda inför sjukan, leta på kallelse, patientkort, frikort etc. Kopplade ju bort det mesta under semestern! :)