Fuck the world

Vaknade tidigt av att katterna röjde. De hade visst tappat ner sin gosedjurs-mask bakom sängen. Orkade inte börja möblera om tidigt på morgonen så de fick väl hållas.

Gick upp och travade iväg till sjukhuset och neurologen. Och jag vet inte, en läkare som får 'en att känna sig sjukare än vad man är, är det en bra läkare..?? Själv är jag ju glad att nån äntligen lyssnar, men spelar det nån roll när han ändå redan verkar ha bestämt sig för hur jag mår? Arbetsförmedlingen ansåg att jag skulle ha störst chans att få jobb inom restaurang- eller lokalvård-branschen och bägge är ungefär så långt ifrån det jag klarar av som man kan komma. Och läkaren idag tyckte jag skulle ha ett litet torp med en trädgård som jag kunde pyssla i, för det skulle göra mig gott och katterna kunde få gå ute. Hmm, jag, i en trädgård??? Mina katter utomhus??? Jomen det låter ju högst logiskt på alla sätt, jag fixar inte ens en lägenhet och krukväxter, ska jag helt plötsligt ha hus och trädgård?? Räcker det inte med avrättade......vad fan växterna nu heter, pelargon eller begonia eller blåklocka eller nåt, måste jag ha avrättade rabarberland och hallonbuskar också för att visa att jag inte klarar av sånt där??
Och som vanligt så för jädra positivt. Jag är bara i början av livet, livet är EGENTLIGEN positivt, det gäller bara att se det, jag har alla chanser att få ett bra liv, jag skulle må bättre med fler människor omkring mig, jag har tagit stora steg i rätt riktning sen vi först träffades osv osv. Till slut blev jag så avskärmad att jag bara "Jaja, det blir nog bra" och när jag gick därifrån var jag uppriktigt ledsen. Om nu allt är så jävla bra, varför känns det inte så då?? Om jag mår bra med mycket människor omkring mig, hur kommer det sig att jag då verkligen hatar människor och allt vad de gör och står för?? Om det finns så mycket positivt att upptäcka, varför upptäcker jag inte det då?? Om nu livet bara har börjat, varför känns det som jag är i det närmaste klar med det?? Om jag har alla förutsättningar för att lyckas, hur kommer det sig att jag alltid misslyckas?? Det enda han ifrågasatte (kors då...) var varför arbetsförmedlingen vill ha in mig på Samhall. Men de är väl nöjda bara de får in mig nånstans. Men Hundia nu lät absolut jättebra, för jag är intresserad av djur och det är en bra sak att ha med sig i cv't, en bra erfarenhet. Jag sa att jag vill bli stridspilot och undrade på vilket sätt det skulle gynna mina chanser att bli det genom att jag varit medhjälpare i en kantarellsöknings-kurs... "All erfarenhet är bra erfarenhet" ungefär. Tycker bara jag lär mig alltmer att inte släppa människor inpå livet, man blir ju helt knäpp!!

"Men du skadar inte dig själv längre, det är ett stort steg i rätt riktning!". Men förlåt att jag bryr mig om folk i min närhet då... Om en alkoholist inte dricker en dag så är den inte alkoholist längre? Om jag inte får epilepsianfall en dag så har jag inte epilepsi längre? Bara för att jag inte sprättar upp mig så innebär det inte att jag inte har behovet längre? För det har jag tamigjävlar. Jag kan ju säga att jag skadar mig som aldrig förr genom att inte skada mig. Det ena som mig veterligen hjälper låter jag bli. "Du kan ju kontrollera behovet!". Tjaa, jag kan kontrollera så pass att jag (än så länge) sätter min sambo framför mig, att han ska slippa hitta mig i blodpölar är viktigare än att jag får skära mig. Jag går bara och mår sämre istället. Förr hade jag i alla fall den ventilen att få ut ångest, nu finns inte ens den. Istället samlar jag på mig och får sen komplett hysteriskt utbrott på att det inte finns nån cola hemma när jag vill ha cola. Det är ju konstruktivt. Att vara självdestruktiv när jag hade ångest var som att ta panodil när man har huvudvärk. Nu har jag inga panodil utan får ständigt gå med den där gnagande huvudvärken som aldrig går över. Men är det sprätta upp sig satlöst man måste göra för att få hjälp, visa att man inte kan "kontrollera sitt behov"?? I och för sig så fick jag ju inte mer hjälp då.
Om nu allt är så jädra bra, varför känns det då som allt kan kvitta??? Om jag är så duktig och smart, varför ska jag förvaras på nåt jävla skitställe istället för att få vara på en vettig arbetsplats?? Sen köper jag att det går åt praktiker och så för att få in en fot, problem med arbetsmarknaden idag är det ju liksom inte bara jag som har.

Det enda som går framåt i mitt liv är åldern. Sen får folk säga precis vad fan de vill. Det är INGET som blir bättre, snarare tvärtom. Jag mår sämre rent allmänt nu än för säg 5 år sen, jag har sämre arbetssituation nu än för 5 år sen, jag har färre vänner nu än för 5 år sen. Och färre lär de bli då de trillar av en efter en för att man inte har samma intressen längre. Vad är det då som gått framåt??? Vad är det folk verkar se som inte jag ser eller känner av?? Hålet jag suttit i så länge rasar in alltmer, medan andra hävdar att jag är på god väg upp. Vad är det som händer i MITT liv som JAG missar??

Ibland saknar jag tiden som var. När man bara hade sig själv att tänka på, kunde supa helt hejdlöst, dämpa ångesten på det sätt som passade bäst för stunden. Det anses "moget" att jag "vuxit ifrån" det beteendet, men tyvärr, jag är kvar där i allra högsta grad, jag är bara en jävel på att dölja det! Precis som jag lyckats dölja alla andra problem som jag haft i alla år. Jag lurar er och ni kan bara se på. Fast jag önskar att jag inte varit så skicklig på att manipulera, då kanske folk upptäckt att det faktiskt finns en trasig insida, inte bara en utsida som "det inte verkar vara nåt större fel på!".

Har i alla fall anmält mig till spinning ikväll. Kommer säkert inte orka, eller annars få ont nånstans, så jag ska få gå och ha ångest över att min unga kropp beter sig som den vore 80 år...

Idag kan hela världen gärna bara få dra åt helvete.