Jessika skulle ringa mej när hon var frisk, förhoppningsvis imorrn, men jag hoppas verkligen att jag får fortsätta!! Så vet jag vad jag gör ett tag framöver i alla fall. Och då får jag ju aktivitetsstöd, så då kan man peka finger åt myndigheter som….…a-kassan… Jag fyllde ju i att jag studerade deltid när jag anmälde mej till a-kassan. Tyckte det var så obetydligt och visste inte ens om de även ville ha med såna studier, men jag skrev det i alla fall. Och direkt fick jag tillbaka ansökan för den var inte fullständig. Jag ringde dom och frågade vad de ville ha mer, och då skulle han skicka nån blankett om studier som jag skulle fylla i. Den kom och jag fyllde i den, förklarade hur kursen var uppbyggd, att jag gick kurser, att jag inte kunde ange slutdatum osv, jag skickade även med en studieplan från Axelson’s, som de ville ha. Idag hade jag fått brev igen, att min ansökan var ofullständig. Jag hade inte angett slutdatum samt att de ville ha nån studieplan, vad det nu var… Med ganska högt blodtryck så ringde jag, förklarade situationen och sa att jag inte har nån aning om vad det är de vill ha av mej, vad jag ska göra mer!! Hon läste innantill, slutdatum och studieplan. Jag frågade om de ens läst blanketten jag skickat in för där står (jag är alltid noggrann av mej!) kursens exakta upplägg: Jag ska gå fyra kurser, man går dom i tur och ordning och varje kurs erbjuds med jämna mellanrum, och jag ska även göra 80 praktikbehandlingar. När jag gjort 80 behandlingar och känner att jag kan detta så anmäler jag mej till sista steget och gör ett praktiskt prov. Jag sa att det sista steget kan bli i september, men även om 2-3 år, jag kan helt omöjligt säga, tid, ekonomi, finns mycket som styr!! Och studieplan, vad skulle de med ytterligare en till, jag hade ju redan skickat! Nu började hon skruva på sej lite, bad om mitt personnummer och hittade själv studieplanen, hon läste själv igenom den, som alltså var exakt som jag sagt. Då visste hon inte riktigt vad hon skulle säga och göra. "Näe det här kan inte jag lösa, det är ju ingen vanlig kurs det här *Nähe???*, så jag måste höra mej för hur vi ska göra! Men jag återkommer, antingen på brev eller telefon!". Att det ska vara så svårt….!! Men det är inte slut än… När jag ändå hade henne på tråden så frågade jag om de fått in mitt senaste sjukintyg, men icke, de hade nåt om att jag var sjukskriven 100% till 20 april… Så ringde jag till Försäkringskassan. De hade fått in läkarintyget, men a-kassan fick ingen information från dom, det har de aldrig fått, jag fick skicka intyget till dom själv! Så för andra gången ringde jag a-kassan för att fråga vart jag skulle skicka intyget. Då säger den stjärnan att "Näe du ska inte behöva skicka nåt, vi ser ju informationen som Försäkringskassan får…!"… Han förstod inte alls varför hon sagt som hon gjort! Men om jag ville vara på säkra sidan så kunde jag skicka en kopia på sjukintyget även till dom, och jag fick adressen…
Alltså jag orkar inte!! Är det så konstigt att man bryter ihop totalt med allt jävla skit??? Okej, det finns regler och lagar, men kan man inte i alla fall FÖRSÖKA att få det att flyta lite smidigt…???
Detta verkar ju som gjort för att bara krångla. Min utbetalning från a-kassan kommer bli skapligt försenad på grund av allt skit som varit, så det är bara att hoppas att vi i alla fall får så vi klarar räkningarna… Liksom, ska jag behöva hamna hos Kronis för att de här jävla jubelidioterna klantar sej???? JAG sköter mina kort rätt, jag gör exakt som jag blir tillsagd, i tid, sen sitter det nåt helvete och slarvar och bara säger "Oj, hoppsan!" när jag inte kan betala hyran… Näe som sagt, är det så konstigt om man blir precis knäpp…??Sen var det dags för besök hos neurologen. Och han var uppe i det blå som vanligt. Livet är underbart och jag är en så fin och duktig tjej som har livet framför mej, har alla chanser att lyckas, livet är fullt med möjligheter osv osv… Först blev jag förbannad, sen orkade jag inte tjafsa längre, så jag höll bara med "Mm, visst är det så, självklart!". Avslutade med att säga att jag kommer drömma mardrömmar om honom i natt!
Visst, jag kanske är smart och så, men det är väl bara JAG som kan känna och avgöra om jag skulle klara av och framför allt VILL ge mej in i nån lång avancerad utbildning?? Jag har ju stresstålighet noll, kolla bara hur jag blev när jag skulle ha prov i hundmassagen, höll ju på att få hjärnblödning. Det var ETT prov, i EN kurs. Tänk att ständigt gå med detta, i 3-4 års tid! Näe tack… Och grupparbeten och skit, vem skulle vilja vara med mej?? Ingen har velat det i såna sammanhang hittills. Och sen så hatar jag grupparbeten… Jag sa att jag fasen hellre hade varit rätt korkad och blivit tvångsplacerad på Samhall men älskat livet för det, för nu kamouflerar ju min intelligens mina svårigheter. Det låter ju som om jag bara är lat, som att jag bara larvar mej, att jag lätt skulle kunna bli ingenjör "bara jag kände för det" typ… Och så är det ju inte riktigt. Skulle inte klara en vecka på ett universitet, den saken är klar, var ju SÅ nära att inte fixa högstadiet… Så näe, jag kanske är smart, begåvad, vad det nu må vara, men har en stresströskel lik en trottoarkant, samt att jag dras med ångest, depressioner osv. Så näe, livet är faktiskt inte "fullt av möjligheter, bara man vill…"… Han yrar ju liksom om att hundmassage-marknaden är gigantisk i USA… Visst, det är den säkert. Men för det första ska jag BLI hundmassör (vilket jag absolut kommer bli, enligt honom), sen kan jag ingen engelska (vilket det bara är att plugga, enligt honom), sen ska man skaffa sej ett liv och en kundkrets i USA (vilket kommer med tiden bara man är bra på det man gör, enligt honom). Fattar ni…?? Visst, det är jävligt logiskt och enkelt om man ser det så, men så lätt har inte jag för mej… Fastna på en glosa och jag hade lagt av. Där är min nivå idag… Och det håller han ju med om, men "allt tar ju tid"…. Jo men jag känner inte att jag KAN eller VILL ge just det den tiden. Tänker inte ägna ett år till att läsa engelska. (Vem skulle försörja mej då förresten??). Jag vill få ett drägligt liv här, ett skapligt jobb, skaffa familj innan man är 43, jag kräver inte så mycket mer. Jag har accepterat mej, min nivå, hur jag är osv. Tyckte han var jättebra i början, men nu blir jag tveksam till att han verkligen lyssnar på vad jag säger, förståelse verkar inte finnas. Lite undermedvetet så känns det som "allt går bara man vill, även om det tar lite tid". Och visst, för en del så stämmer det säkert. Men jag har psykiska åkommor. Jag har spärrar i min hjärna osv. Jag kan inte bara "rycka upp mej och skärpa mej" och påbörja en läkarutbildning. Jag önskar att det vore så lätt, men jag höll ju på att inte ens klara av att bli undersköterska. Det är högst otroligt att jag kommer bli hundmassör. Så näe, allt går inte bara man vill… Ola Skinnarmo kanske kan säga så, men jag är inte han! Finns garanterat saker som han inte fixar heller, för den delen Men jag blir så förbannad! Och ganska sårad och stött. Som sagt, som de lägger fram det så låter jag ju bara lat. Det är så mycket som jag vill, men som aldrig skulle funka. Jag funkar ju inte ens i vardagen, tänk er då fröken Andersson som läkare… Vaddå bli av med legitimationen på två veckor… Hur som helst så fick jag en ny medicin i alla fall. Från att inte ha fått nåt till att nu ha fyra… Den senaste nu är visst ett riktigt gift, men effektiv! Och få biverkningar, bara typ anorexia och sånt
Så nu har förhoppningsvis Sandra druckit alkohol för sista gången på väldigt länge. Får se hur länge jag klarar av att hålla det. Men ett krampanfall till så ryker körkortet… 
Känns inte som det funkar att ta bussen till Maxi och få med sej fyra ICA-kassar och en dricka-back hem…. Så jag får vara lite försiktig!Ett långt och kanske till viss del obegripligt inlägg idag, men jag behövde mest bara skriva av mej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar