Dag 21 - Den här månaden. Marknad och "Karlavagnen"

Jaa, den har ju bara börjat! Istället för att sammanfatta den så får jag väl skriva lite om vad jag planerat att göra.
Imorrn börjar som sagt arbetsträningen. Och vi får väl se hur det går, det är inte annat. Jag har svårt att se vad det ska kunna ge mig i ren arbetslivserfarenhet, vilket samverkan ska leda till, och allra helst en anställning. Men det är ju bara att vänta och se vad som händer. Kommer nog inte kunna sova i natt, är för nervös.

Kryssningar blir det också. Två stycken på en vecka... Det blev så denna gång. Först bestämde jag med en kompis att åka (intressant "vänskap"skrets man har, vågar inte skriva vilka kompisar jag umgås med för att det kan göra andra kompisar tjuriga, och jag föredrar som vanligt att hålla mig ganska neutral... Föreslår någon nåt som verkar skoj så hänger jag på, är väl inte mitt fel att folk frågar mig och inte andra osv.) och sen häromdagen ringde syrran och ville åka när Arvingarna spelar. Som om en vecka vid den här tiden skulle jag tro att vi precis avslutat buffén. (Och jag ska åka på helgen, så behöver ingen haka upp sig på det...).

Så jaa, det blir väl till att sova resten av maj sen :) Ska försöka komma igång lite med träningen och spinningen igen också. Jag var ju iväg i tisdags och har anmält mig imorrn och på tisdag. Vi får väl se om jag lever sen...

Mycket mer vet jag inte. Mest "intressant" blir jobbfronten. Se vad som händer med det jag "ska" vara på och om det händer nåt med det jag sökt till sommaren. Sen kan det ju bli radiomast-klättring i maj också och det ser vi fram emot!


Det bidde Godegård idag. Knepigt väder, solen sken och det spöregnade om vartannat. Hittade inget att handla heller. Kollade i och för sig inte efter nåt speciellt. Skoj att bara gå och dra och glo på folk. Marknader verkar vara muppar/mongons julafton, jädrar vilka gäng som folk kommer dragandes med!! För att inte tala om såna som ändå är så pass människor att de får gå lösa. Har man inte fördomar om "bönder" så ska man nog inte åka till Godegård, där både skapas de och bekräftas :) Man är som man är och det är väl föga att vara stolt över men jävlar så det kunde blivit om det velat sig RIKTIGT illa...!!
Jag gillar inte "såna där". Vad de har gjort mig?? Det kanske kan få ett eget inlägg nån gång, tills dess får ni stå ut med mitt smyghat! Som jag inte ens smyger med.

Ikväll har jag roat mig med att lyssna på torsdagens avsnitt av "Karlavagnen". Någon rekommenderade det då det handlade om Autism och Asperger. Men som så ofta så retade jag mig mest. Föräldrar som höjer upp dessa syndrom till skyarna. Man är minsann INTE "sjuk" eller "handikappad" eller "funktionshindrad", knappt ens "speciell", utan snarare "ORIGINELL" och det ska man vara STOLT över!! Suck och stön... Alltså visst att det inte är nåt att skämmas för men att försöka få det att låta som det i princip är nåt att sträva efter, det finns väl för fasen mellanting?? Jag är epileptiker, deprimerad och aspergare, inget av det skäms jag över, inget av det är jag stolt över. Det är väl för fan bara att konstatera att det är som det är! Vad sen folk väljer att kalla....."det", det struntar väl jag i! Kalla mig förståndshandikappad, mupp, dum i huvudet eller vad ni vill, det är jag säkerligen emellanåt! Sen hur stor del i det hela aspergern har, det har varken ni eller jag minsta aning om! Jag börjar känna mig tjatig men det finns folk med Autism/Asperger som är hur bra som helst, det finns de som helt och hållet har gps'en inställd på Ankeborg. Precis som hos vilka "vanliga" människor som helst!
En tjej kände jag igen mig i till en början, hon hade mest känt sig "lite annorlunda" i skolan och så, sen fick hon diagnosen och började då istället att verkligen leta fel hos sig, verkligen känna sig konstig och udda. Och det där kan jag känna igen, fast lite kluvet. Visst är det skönt att ändå få en förklaring, de knepiga känslorna beror på något, men samtidigt blir det så uppenbart att det är "fel" på 'en. När jag träffar andra aspergare, som t.ex. på badet, så undrar jag hur i allsin dar någon kan hitta en koppling mellan "mig" och "dem". Och jaa, jag har ganska bra självinsikt...!
Hur som helst, sen berättade den här tjejen att hon samma kväll varit på en föreläsning och *vips* så hade hon blivit "omvänd". Nu var hon istället stolt över att ha Asperger och skulle absolut inte vilja vara utan det osv. Alltså man förstår ju att folk tror att man kan säga till människor med de här diagnoserna att "skärpa sig" och så gör de det, för på vissa funkar det ju uppenbarligen...! Tyvärr funkar det inte på alla, tänk vad smidigt det hade varit! En föreläsning liksom och sen är alla problem ur världen! Tillåt mig tvivla...

Så näe, som vanligt kan jag lyssna på, och tycka det är rätt intressant med folks livsöden, men när folk ska förklara "hur det funkar", då blir jag bara förbannad!