Infekterat sår 5 år efter operation, Är vården verkligen så dålig?? och Hundia

Idag på förmiddagen tog jag mod till mig och ringde vårdcentralen angående operationssåret. Som jag sa till Fredrik igår; det värsta är ju inte läkaren, att behöva visa både det ena och det andra, utan att försöka lägga fram för sköterskan i telefonen att man har besvär även om man kanske inte är döende! Fundera ut nåt smart så att man får komma dit, men inte överdriva så att de skickar ambulans :) Men men, det fick väl bära eller brista, jag skickade person- och telefonnummer och de ringde en timme senare. Och sköterskan var jättetrevlig, det var inga problem alls! Till att börja med skulle jag gå till distriktssköterskan men så ändrade hon sig och satte upp mig hos en läkare "För det här låter ju helt mysko!!". Vaddå skön inställning... :) Så jag fick en tid 13:30.
Och som vanligt när det handlar om sjukvård som inte gäller psykiatri (förutom när det var tal om att gå och få anafranil-dropp...) så jagade jag upp mig och blev nervös för vad de skulle kunna tänkas hitta på med stackars mig. Såg ju framför mig hur nån grönklädd polack med munskydd och i övrigt tvivelaktigt utseende skulle sätta en skalpell i såret och försöka rota på ett stygn som hamnat på villovägar... Det ni!
Men jag gick dit, och till att börja med konstaterade jag att jag bytt husläkare, vad underbart!! Sen blir man så glad av vissa människor. När jag gick i åttonde klass så gjorde jag prao en vecka på den här vårdcentralen och hon som var min handledare då(eller vad det kallas när man har prao, den som fick dras med mig i alla fall!), var hon som ropade upp mig idag och hon känner fortfarande igen mig, nästan 15 år senare och frågar hur jag mår och vad jag gör och så. Jag menar, det finns de som jag t.ex. gick i samma klass som i 9 år, och dessförinnan även dagis, så säg att vi träffades i princip varje dag i 13 år men idag duger det inte att ens hälsa. Så som sagt, vissa människor blir man glad av! Det pinsamma är att jag glömt bort vad hon heter... :-/
Så kom farbror läkare och tittade och kände, konstaterade att jag hade en rätt fin infektion och plockade ut var ur såret med en bomullspinne. Gemytligt värre. Så nu ska det där analyseras och så fick jag penisellin (så heter det efter en smått pinsam lärar-fadäs på gymnasiet :) ) som jag ska stoppa i mig. Jag har sagt det förr - läkare har ingen dålig timpenning...! :)

Och med detta följer ett ämne som jag länge tänkt skriva om, men försökt att få lite kött på benen först.
Innan jag gick till vårdcentralen så skrev jag på Facebook: "Till vårdcentralen då och ta reda på om de är lika värdelösa där som det stod i tidningen senast igår. Jag hoppas på att få skriva ett blogginlägg om rabiata "patienter" ikväll... Sköterskan i telefonen imponerade direkt när hon tyckte min åkomma var "mysko" :D". Och jaa, här kommer inlägget om "rabiata patienter"...
Det verkar som det går en trend i att klaga på sjukvården?? Det härjas överallt och man försöker bräcka varandra med felbehandlings-historierna. Och kan inte folk bara TRÖTTNA?? Det finns konstigt folk överallt, likaså inom vården, i vartenda led i vårdkedjan, ABSOLUT, men liksom va fan... Numera tycker jag det gnälls och klagas på precis ALLT!! "Barn" till gamla och föräldrar till barn känns som de är de värsta. Ofta tycks de redan ha bestämt sig för vad som ska hända från att de kliver in på vårdcentralen. Allt i från vilken färg receptionisten ska ha på strumporna till vilken läkare föräldern/ungen ska träffa, hur undersökningen ska gå till och vilka åtgärder och behandlingar som ska sättas in. Och HELVETE om det inte blir som man planerat nånstans, då ska det klagas och skrivas i tidningen osv! Läste en insändare igår av en mamma som varit på vårdcentralen med sin unge och var SJUKT missnöjd med det mesta. Mottagningssköterskan var otrevlig och detta påtalade hon för läkaren, som i sin tur sa att "Bör vi inte använda den här tiden till att ta reda på vad det är för fel på din son...?" och då var ju såklart även läkaren dum i huvudet! Och det hela skrivs på sådant sätt att den här mamman ständigt påtalar hur duktig HON är och hur påstridig och bestämd HON var, hur HON skällde på dem och att HON minsann inte tar någon skit. Jag tycker det blir pinsamt. Enbart pinsamt. Jag är utbildad undersköterska, jag har jobbat som undersköterska i några år. Och för all del, fenomenet kan lätt kopplas till handelsbranschen också. Folk som kommer in och bara kräver och ska ha, jag kan säga att de får fan inte söndagsskole-leendet från mig i alla fall...! Jag är definitivt inte otrevlig nånstans, men släpper inte till minsta lilla mer än nödvändigt. Har träffat många (främst anhöriga) som KRÄVER att en sjuksköterska ska ta glykos-test ("stick i fingret"), som KRÄVER att få prata med överläkaren så fort det är nåt, jag har mött patienter på akuten som KRÄVER att få träffa en "specialist i gastroenterologi" istället för en "medicinläkare" osv. För att inte tala om alla dessa hobby-specialister som gick "vård-linjen" för 30 år sen eller som (förhoppningsvis...) lyckats ta sig igenom en 40-veckors usk-utbildning och sen jobbat inom hemtjänsten. "Jaa, jag tycker det är URDÅLIGT att ni inte tar ett c-ANCA-prov på min pappa, han har ju faktiskt diabetes!! Och förresten, visade hans CRP på någon äggvita i urinen??". Man lägger helt enkelt ihop medicinska termer lite som man själv tycker, utan att ha en aning om vad det egentligen betyder. Och så blir man förbannad om någon säger emot.


Jag skriver det igen; visst fasen finns det rent ut sagt kompletta idioter inom vården. Varför tror ni jag själv bytt husläkare...? Visst felbehandlas människor, det sker dagligen. När jag jobbade så hade jag kollegor som jag bad om ursäkt för till patienter (vilket man aldrig ska göra, men vad fan, betedde de sig som klimakterie-rövar så ville då jag inte stå bakom det!!). Men idag verkar ju ingen lita på sjukvården!! Från början till slut ses allt med väldigt kritiska ögon. Och framför allt så finns det absolut inga fler patienter än "jag"/"mitt barn"/"min mamma". Om inte "jag"/"mitt barn"/"min mamma" får komma in till en läkare (som ändå är oduglig...?) inom 10 minuter, och speciellt på NATTEN, då har de ju definitivt inget att göra!!, så tar det hus i helvete. Skitsamma om nån annan ligger och dör liksom... Vaddå, det finns väl inga fler här, hela styrkan sitter ju bara och väntar på att jag ska komma infarande med min unge som har nässelutslag...

"Jag är förälder, jag känner mitt barn bäst!!". Jaa, kanske t.o.m lite FÖR väl ibland...? Varenda liten förändring i beteendet måste absolut vara sjukdom..?


Nu överdriver jag som vanligt för att budskapet ska bli tydligt, men ni fattar... Såklart att man ska vara kritisk och uppmärksam, se till att få sin röst hörd, gå på sin magkänsla osv, men det behöver ju inte gå till överdrift! Tillräckligt många överdriver för att även vårdpersonalen ska bli kritiska. Är detta en blindtarmsinflammation denna gång eller har ungen för femte gången bara satt en fjärt på snedden och mamman ringer och är hysterisk...?? Det vore konstigt om det inte blev felbedömningar emellanåt. 
Och ärligt talat, om man har åsikter som skiljer sig från läkarens, med facit i hand får man nog oftast vara rätt glad att man inte fick sista ordet... Och att gå in med attityden "Jag kan bäst, vet bäst och jag KRÄVER....", det är dömt att misslyckas!

Annars så har jag varit på Hundia idag. Inget direkt rusning där, tur man hade en bra bok med sig :) Och det är ju alltid skönt att sitta i solen och få lite färg!
Nu är det schlager-semifinal! Lyssnar med ungefär ett halvt öra. Saade och Björkman har ju bölat i pressen hela veckan om det ena "missödet" efter det andra. Känns det som de mest försöker bädda för att ha en bra bortförklaring till ett eventuellt misslyckande...?