En del egenheter anser säkert folk runt omkring vara en dålig vana, medan jag själv tycker nåt helt annat. Jag är t.ex. ständig pessimist. Jag utgår alltid ifrån att saker går åt helvete, så får väl motsatsen bevisas då, om det är så. Ibland blir man överlycklig för att det faktiskt inte gått som man trott, ibland säger man "Vad var det jag sa...". Jag anser mig vara realist. Varför ska man försöka inbilla sig att livet alltid är underbart, då skulle man bara bli väldigt besviken väldigt ofta. Lika bra att ta saker för vad det är och sen får det väl gå som det går! Men jag har nog dåliga vanor så det räcker och blir över ändå! :)
Nu är vi hemma igen efter en helg i Västra Lund. Tillbaka i lägenheten igen! Så nu är det lugna gatan i huset igen :) Inga bångstyriga katter som klättrar i gardinen, kletar ner fönsterna eller är allmänt i vägen överallt, de katterna tog vi med oss hem :)
Och det är väl bra att även djuren kan ha glädje av öllådor :)
 |
| Robban har lagt sig tillrätta |
Och imorrn är det arbetsträning. Det känns helt klart sådär, vi pratade lite om det i bilen hem nu. Jag vill ju helst använda den här tiden till att upptäcka nya vägar, hitta yrken som man knappt ens visste att de fanns, få chansen att prova på allt möjligt. Inte stänga in sig i ett hörn och leka gratis arbetskraft, för det är ungefär vad som händer när man ständigt går inom samma bransch. Alla har olika slags handikapp. En del behöver bara komma ut och ha sysselsättning. Jag mår bara sämre när jag först måste lära känna nytt folk, förstå nya rutiner, nytt sortiment varor, nytt kassasystem etc, och när man väl kommit in i det så är det dags att sluta och leta på nåt annat och börja om från början igen. Anledningen till att jag varit så jädra duktig på de ställen jag varit är för att jag föreställt mig att det kanske kan leda till något. Nu börjar jag lära mig att jag används för en begränsad period och sen börjar allt om igen. Om jag känner mig minsta driven, motiverad eller ens intresserad denna gång...? Icke. Jag bara vill inte. Och efter Linköping är jag ju van vid lite fart. Gå och damma och vika kläder på dötid, jag riktigt längtar...inte. Det känns lite som sista dagen på sommarlovet/semestern, ni vet. "Nu spärras man in" liksom. Och Skänninge. Jag säger inte mer. Skänninge... Kan redan nu känna hur jag nog har lite ont i halsen när jag vaknar imorrn bitti, och det är INTE bra. Jag är så plikttrogen att jag jobbat med feber, tandvärk, ont i magen, migrän och fasen vet allt, man vill väl visa sig duktig och arbetsvillig. Så att jag ens börjar tänka i dessa banor bådar inte gott. Men jag har upptäckt skillnaden mellan att jobba och gå runt och vara duktig till egentligen ingen nytta i långa loppet. Samtidigt som jag nånstans anser att jag MÅSTE i alla fall ge det en chans. Hur ska man annars kunna uttala sig..? Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Vad har jag gett mig in på...?? Orkar inte vara trevlig och svara på en massa frågor om vad jag har för problem. Och speciellt inte i den hålan där alla känner alla. Hur säger man "Ska väl du ta och skita i!" på ett trevligt sätt...?? Hittills har jag undvikit jobbiga frågor genom att undvika folket som ställer dem. Tänkte försöka maila arbetsförmedlingen, men vad skriver man..?? "Jag har varit där i totalt 40 minuter men ändå känns det som att jag har god lust att köra in i ett träd när jag åker dit imorrn!"? För ungefär så ångestfyllt är det hela. Hur det nu kan vara det när man knappt ens varit där...
Kommer inte kunna sova i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar